Annan dag

Idag är annandag jul, en annan dag än någon av de som varit tidigare. Julens vila, skratt och stunder med alla underbara och fantastiska människor i vår närhet får mig att känna oerhörd tacksamhet och glädje. För om inte dessa människor funnits i mitt liv hade det inte blivit annadag jul i år och inte någon annan dag alls.

Efter att sakta ha kört hem från Göteborg och jobbet igår kväll tittade jag in hos vännen M för te och macka. T och barnen var kvar hos svärföräldrarna och hade troligen somnat gott för längesedan efter en dag i snön. M och jag hann avhandla både det ena och andra. Så skönt med någon att skratta tillsammans med i allvaret. Så gott med någon som förstår och som alltid finns där. Vid halvtvå när vi båda var lagom trötta och fnissiga försökte vi sammanfatta senaste året, men vi insåg ganska snabbt att det blev ingen av oss gladare av. 2009 har varit det hittills tyngsta året i våra 35 åriga liv och allt det tunga kommer att följa oss till 2010. Men jag lever på tro, hopp och kärlek och ser fram emot ett nytt år, och vad livet ger mig en annan dag.

Vinter

Idag när jag cyklade till bussen var det kallt, isande, härligt bitande i kinderna. Runt 10 minusgrader fick jag senare veta av en arbetskamrat. Det singlade ner vita vackra snöflingor och marken var täckt med ett tunnt puder snö. Allt blir så mycket ljusare när det är snö på marken. Tycker det är härligt med vinter, eftersom vi numera har få sådana dagar på året försöker jag njuta av varje stund.

Barnen har haft skolavslutning i kväll (och inte på fm som de brukar). Det var högtidligt och mysigt med fackeltåg till kyrkan. Det är konstigt men för mig blir det liksom inte jul och inte sommar om jag inte fått vara på skolavslutning. Det ska vara "Nu tändas tusen juleljus" på julen och gärna med 200 barnstämmor. Körerna sjöng fint och både prästen och rektorn klarade att hålla sig kortfattade, vilket gjorde stunden i kyrkan extra trevlig.

Efter att ha kramat härliga kamrater och underbara lärare och önskat God Jul gick vi vidare på födelsedagskalas. Inte det sämsta att bli bortbjudna på middag en torsdagskväll. E fyller 14 idag och var så glad för sin dator. Vi fick en mysig stund hos familjen M som efter en stunds umgänge och lek avslutades med sång för fina E och tårta.

Nu ska vi, älskade maken och jag, ta ett glas vin framför brasan och gå igenom dagens roliga och tråkiga. En stunds eftertanke inför morgondagens möte med Js föräldrar och soc blir det säkert oxå.

Lucia

Simons födelsedagskalas avslutades traditionsenligt med luciatåg. Mina favoritbarn, mina egna & systerns.

Helt försvarslös och oskyddad

Enligt FNs barnkonvention och svensk lag har de biologiska föräldrarna till ett barn många rättigheter men inte så mycket skyldigheter. Det är många saker som är viktigare än att se till barnets bästa. Det spelar ingen roll om föräldrarna inte vet vad det innebär att ha vårdnaden om ett barn. Det tas ingen hänsyn till att föräldern eller föräldrarna hela tiden sätter sig själv framför barnet och barnets behov.

Miljön i hemmet kan vara mer eller mindre skadlig för barnet. Det kan vara smutsigt, eller rent ut sagt skitigt eller på olika sätt innehålla saker som gör att barnet kommer hem röd och kliande i ögonen eller med täta luftvägar och snuva. Det kan också innebära att barnet luktar illa och får infektioner eftersom hygienen är eftersatt. Ingen rekommenderar en förälder hur ofta en blöja måste bytas.....alltså behöver den inte bytas? eller?

Det kan saknas engagemang och stimuli som passar ett enskilt barns behov. Behöver ett aktivt barn verkligen det pedagogik och stimuli som finns bland goa kamrater och bra personal på förskolan? Kanske är det bättre för barnet att vara hemma med en förälder som själv uppger sig vara psykiskt nedsatt eller som reagerar så på stress. Bara barnet är hos sina biologiska föräldrar, gör det inget om barnet utsätts för att bli kränkt, fysiskt och psykiskt eller se en av föräldrarna kränkas i ord och handling av en annan vuxen och visst måste det vara okej för barnet att ljuga när föräldern / föräldrarna ständigt fabulerar med sanningen.

Enligt lagen är det idag en självklarhet att ett barn kan ryckas ur en trygg och kärleksfull tillvaro av en biologisk förälder genom att denne ljuger och fabulerar med sanningen. Oavsett om barnet bor hos den andre biologiska föräldern, en släkting eller någon annanstans. Det finns oftast en anledning till att barnet inte bor hos den biologiska föräldern från början, men ändå flyttas barnet dit utan att vad som är barnets bästa ens ifrågasätts. Är det en bra lag?

Jag må vara tokig....men min uppfattning är att alla barn behöver både kärlek, trygghet och rutiner och jag tycker att det är skrämmande att barnens behov inte kommer först.

Pianokonsert

Var på pianokonsert igår. Massor med barn som var lite lagom nervösa och som var jätteduktiga. Och som mamma tycker jag så klart att min A var helt fantastisk.... och flera andra oxå!

Long time no see

Oj, vad länge sedan jag skrev nåt senast. Vad har jag gjort istället då? Jobbat måndag till fredag är nog bästa svaret. Måste säga att jag verkligen beundrar er som jobbar så.....jag skulle aldrig vänja mig och knappast orka i längden. Jag håller på med utbildningsdelen på mitt nya jobb fram till julafton och sen ska jag ÄNTLIGEN få gå på schema igen. Utbildningen är bred och intensiv men fantastiskt rolig så jag ser fram emot att få börja jobba på riktigt.

Förra veckan var det central utbildning i Uppsala. Det var roligt att träffa människor som jobbar på SOS på andra delar i Sverige och dessutom hade vi en praktisk "branddag" vilken jag sent kommer att glömma. Jag tyckte eld var otäckt innan, nu är det bara förnamnet. Fler brandvarnare och brandsläckare hemma hos oss alltså!

I lördags var vi på körläger i Kinna församlingshem hela familjen. Det var GospelKids som hade övernattning och övade, T och jag hjälpte till så gott vi kunde att hålla ordning på en hög 8-14åringar med mycket spring i benen. Det var jättetrevligt och resultatet som sjöngs på söndagens gudstjänst var jättebra. De är verkligen duktiga på att sjunga.

I veckan har jag varit på utvecklingsdagar med jobbet på Gullmarsstrand och lärt känna några av mina arbetskamrater lite bättre. Vi hade roliga och givande dagar i en fantastisk miljö. Det var härligt att sitta med havet precis utanför fönstret och med utsikt över Fiskebäckskil när vi lyssnade och diskuterade både det som varit och framtiden.

T är i skogen i Nittorp i helgen och hugger, barnen har diverse aktiviteter och jag tänkte ta tag i lite adventsstädning och sätta upp en och annan ljusstake...men jag hoppas hinna återkomma lite fortare nästa gång.

Novembersnö

Imorse när jag väntade på bussen snöade det. Stora, härliga, vita, kalla flingor på min svarta jacka och min tjocka halsduk. Ja naturligtvis på min reflexväst oxå, men det känns inte lika charmigt på nåt vis. Snö är lugn för mig. Tänker ibland på hur mycket tystare allt blir när det är snö ute, allt ljud blir dämpat liksom. Tystare är lugnare och det vita lyser upp tidiga mornar och sena kvällar. Snö utan allt för mycket vind ger ett böljande landskap och bara vissa konturer syns. Inga grälla färger...bara lugn.

Kanske längtar jag extra mycket efter snö just nu. Att få vara ute i lugnet och njuta. Det har varit två fantastiskt roliga veckor med nytt jobb och lite arbete på det gamla plus allt som alltid behöver göras. Det är härligt men otroligt intensivt. Så imorgon eftermiddag ser jag fram emot att gå på ledighet. Kanske får jag ingen snö till helgen.... men det kanske kan vara lugnt ändå?

Tänk att få vakna till en ny dag! Jag vill visa min tacksamhet för att jag kan kliva rakt in i en varm dusch och sedan kunna smörja in min torra hud. Jag har kläder att ta på mig och kan göra det själv. I bryggaren puttrar dagens första kaffe och mer än vad jag behöver finns i kyl och skafferi. Eftersom det finns buss kan jag jobba längre bort, behöver inte gå. Jag har ett roligt arbete att gå till och när jag kommer hem har jag världens mest underbara familj att ta hand om.
Finns oändligt många saker jag ofta bara tar för givet....men idag ska jag försöka vara lite extra tacksam för det självklara. Då kan jag se världen ur ett annat perspektiv.

På väg.....

Det är tyst i huset än, T sover gott trots att jag väckt honom tre gånger. A står i köket och brer mackor och S han smyger runt och letar strumpor och J är hos sin mamma. Så gott med en kopp kaffe när det börjar ljusna ute (eller är det bara ljusslingorna som jag satt i granriset utanför fönstret?). Idag har jag satt klockan på ringning för att gå till jobbet för första gången i år. Det känns annorlunda. Jag har sovit gott i natt, alltså har jag inte hunnit bli nervös än, för då hade jag nog mest vridit och vänt mig.

Det ska verkligen bli spännande med nytt arbete. Vet att jag så många gånger sagt och tänkt att det finns tusen saker man kan göra som sjuksköterska, för faktiskt är jag stolt över att vara just det. Och nu, nu ska jag få göra något annat. Ändå tror jag mig få ha kvar det jag älskar mest med mitt jobb....att hjälpa andra och att det händer oväntade saker hela tiden. Vi får väl se. Nu hör jag A skramla med temuggen och T verkar ha klivit upp. Dags att ta sig till tandborsten och sedan till bussen.

Underbara höst

Tänkvärt

Tag alltid ut glädjen i förskott -
har du tur så blir du glad två gånger!
Sluta grubbla på saker som inte går att lösa.
Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen.

http://www.minlillaveranda.blogspot.com/

Vad är väl en helt vanlig söndag.....

Vad är väl en helt vanlig söndag? Trist, regnig, ruggig, långsam, grå, tråkig... eller alldeles underbar.

Det började med att vi fick sova den där extra timman som omställning till vintertid innebär. Eftersom J är hos sin mamma hade vi ingen som gärna gick upp tidigt idag. S började trolla vid strax efter sju, mycket inspirerad av Tobbe Trollkarl som vi var och såg på igår kväll. Men när han kom med sina konster var vi, eller i alla fall jag vaken och jag kände mig riktigt utvilad.

Vid nio var vi på väg till kyrkan. A skulle sjunga med Gospel Kids och vi hade lovat att hålla i kaffet efteråt. För en gångs skull var gudstjänsten inte långsam och inte heller för lång. På en timma fick vi lyssna till en härlig barnkör, höra T predika utan att läsa innantill (Jättebra!!!) vara med om bibelutdelning till 6-åringar, ett dop och dessutom vara med att sjunga. Mycket trevligt. Sedan kyrkan renoverades kan kyrkkaffet serveras på vägen ut ur kyrkan, istället för i församlingshemmet, och ger tillfälle att stanna för att mingla lite, och det var roligt att så många ville stanna upp innan ny vecka börjar.

Efter lunch bestående av veckans rester ( inte fy skam alls) gick Tommy till skogen, resultatet ser ni längst upp och jag tog en kort promenad. A följde med en kompis hem till Torestorp efter kyrkan och S fortsatte med sitt trollande. Innan eftermiddagskaffet hos Lena som jag så klart inte kan vara utan, tog jag tag i sovrumstapetseringen. Faktiskt blev det precis som jag tänkt mig.

Jag hämtade A vid fem och ungefär då landade en kompis till S för att leka en stund innan kvällsmat. Nu har vi avslutat våffelkvällsmat med mina föräldrar och S har äntligen fått köra sin egna trollerishow för mycket imponerade morföräldrar. Jag är så glad för mina och Tommys föräldrar. Tyvärr ses vi inte så ofta som vi skulle önska, därför är det alltid trevligt att ha dem på besök och det känns så gott i hjärtat att de gärna kommer hit.

Den något trista, grå, långsamma söndagen förvandlades i ett nafs till en härlig dag. Barnen somnar snart i sina sängar och jag ska ta en promenad till M innan det blir en tidig kväll även för de vuxna.

När världen stannar

Det finns stunder när världen stannar. Det är ett ögonblicks verk och jag kan inte i förväg veta när det börjar eller hur länge det varar. Jag fortsätter röra mig och göra det jag planerat, men inom mig är det alldeles stilla. Det känns som om allt runt omkring är på låtsas. Kroppen deltar i det som sker men min verklighet är en annan, min ande och min själ är någon annanstans. Det är tillfällen när jag inser hur skört livet, och allt det underbara vi har runt omkring oss, verkligen är. Inom mig finns rädslan, inom mig finns oron, inom mig finns såå mycket kärlek. Känner mig maktlös, vet att jag inte råder över vad som ska ske. Jag önskar att min kärlek räckte lite längre och att den skulle synas och göra större skillnad.

Kanske är det livet självt som vill få mig att stanna upp och tänka efter, känna efter. Bara vara, med det jag känner. Inte så lätt att få mig att stanna, lättare då att få min inre värld att stå still.
Med tårar av glädje och tårar av sorg, lägger jag stunden och hela mitt väsen i Herrens händer. Låter Hans underbara kärlek överskölja allt. Världen kan stanna, eller snurra alldeles för fort, men stunden vi får, är NU.

Tiden; lång eller kort?

Det är en lång natt i natt. Det är underligt med tid. Vissa stunder rusar den liksom förbi utan att jag ens hinner reflektera över det. Det kan gå timmar mellan gångerna jag tittar på klockan. Men vissa gånger känns varje minut oändlig. Det är en tyst natt i natt. Lugnt i huset (jag är på jobbet), inget skrammel i hissarna, inga stolar som skrapar i golvet på våningen ovanför, ingen telefon som ringer. TVn är avstängd och ett av de få ljud som hörs är surret från datorns hårddisk. Mina patienter sover och det ser ut som om de sover gott. Precis så önskar jag att de ska ha det.....men tiden går långsamt då.

Till veckan ska jag vara lite ledig, bara jobba två nätter. Dagarna kommer att vara fyllda med saker som jag vill göra och som ska göras. Jag njuter av livet som sjuder runt mig. Här om veckan åt jag lunch med en väninna. Helt tysta satt vi en lång stund och bara tittade ut på människorna utanför. Många hade sååå bråttom, som om det verkligen gällde att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Men allt vill inte hinnas med och allt måste inte göras. Men även de vardagligaste sakerna kan njutas om man kan välja och välja bort. Allting har sin tid.... vilket för mig innebär att det inte blir tid för vissa saker....åtminstone inte nu och kanske inte sedan heller.

Nu ska jag njuta av lugnet och av att tiden går långsamt. I veckan som kommer ska jag ta vara på varje stund jag får med tacksamhet. För även om en del av mitt hjärta är tungt och fyllt med "ledsna" saker jag inte kan göra något åt så finns det så mycket som gör mig glad. Jag är glad för de stunder jag får; lång väntan eller korta ögonblick att ta vara på.

Sista september

Älskad systers födelsedag

Här är min syster S och hennes H. Vi firade deras födelsedagar i söndags för hon fyller år i dag och H igår. Vi hade en härlig em. God mat och trevligt sällskap, det är livet. Alla de närmaste släktingarna, dvs mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Vi blir en diger skara men har alltid lika mysigt.

Imorgon är det skolfotografering. Är lite ambivalent till detta nu för tiden. De senaste åren har fotona verkligen inte varit bra i skolan, sneda suddiga och glasögon mitt i ögat är väl de värst exempeln och jag är inte ensam. Men i år har de bytt fotograf till samma som på dagis så nu finns det hopp om att det ska bli fina kort i år. Kvällens dilemma blir väl vad barnen ska ha på sig. S tar säkert på sig det jag säger om det bara är tillräckligt snyggt. A däremot har blivit vår lilla tonåring, så vi får väl se om vi hittar något som duger.

Nu kallar plikten som förälder. Fisk i form med grönsaker till middag och sedan föräldramöte på Js dagis innan det är dags att lägga barn och gå till arbetet.

So long

Kräftskiva

När vi köpte vårt hus och flyttade från Göteborg funderade vi mycket på det här med grannar. I vår lilla bostadsrättsförening fanns många goda grannar. Det fanns alltid någon man kunde vända sig till, alltid någon som var hemma och alltid någon som brydde sig. Goda grannar är viktiga. Inte kunde vi som hade en härlig grannsämja ana att det kunde bli ännu bättre. Vi har verkligen världens bästa grannar.

Ikväll har vi haft kräftskiva med våra grannar. Vi håller till i "ladan" som bara är ett rött litet uthus med loft som tillhör en av grannfamiljerna. Var och en har med sig det man vill äta och så träffas vi så länge och så mycket som vi känner för. Helt underbart. Till vardags blir det inte av med några längre samtal oss emellan, bara en hälsning eller en kopp kaffe eller ett litet snick snack när man ändå är ute. Men barnen känner alla vuxna och vi känner varann så väl att det alltid finns någon att gå till om det skulle behövas eller en nyckel skulle vara glömd eller så. Vid den numera återkommande kräftskivan är det "catch up" som gäller. Flickor uppdaterar jobb och barnstatus och herrarna diskuterar nya gräsklippare och senaste projektet. En trevlig kväll. Barnen umgås och springer runt så länge de orkar och kan sedan somna i sin egen säng medan de vuxna har gott om tid att prata klart. Det är gott!

Så tack L & C för att ni även i år hittade en helg som passade oss alla. Det är alltid lika trevligt!

Drömmar

Drömmar är viktiga, viktiga att ha och viktiga att inte glömma bort. Vissa drömmar är bara drömmar som förhoppningsvis får en att må bra. Vissa är sådana som kan förverkligas, andra förblir bara en dröm.
Jag har alltid haft många drömmar, inte så stora och inte så vida men ofta sådana jag kunnat arbeta mig till eller på något sätt se till att de föll in. Självklart finns det oxå vissa som bara existerat ett kort ögonblick men som ändå gjort mig gladare eller mer harmonisk. Vår dröm sedan många år är att få fler barn, vilket knappast undgått er som läser här. Så svårt. Under de första åren efter att vår familj berikats med A och S var det inget alternativ. Eftersom min reumatiska värk slet hårt både på kropp och humör fanns inget alternativ. Jag behövde medicin och med den var inte fler barn ett alternativ. För några år sedan kom andra mediciner och helt plötsligt fanns vår dröm som ett alternativ.

Min reumatoida artrit sliter på kroppen, men inte så mycket just nu som tidigare. Det har slitit hårdare i hjärta och själ med två missfall. Efter att ha sett hjärtat slå på ultraljud i v 12 trodde vi att det kanske skulle gå vägen. Men inte. Komplikationerna blev många och långa. I slutet på sommaren mådde vi bättre och för fyra veckor sen var gravtestet positivt. Äntligen!! Vi blev nog mest omtumlade men också väldigt glada.
Ända till i början på den här veckan. Det blev ingen dröm att gå i uppfyllelse denna gång heller. Jag har blött mängder hela veckan och hoppet om att drömmen ska bli sann rinner liksom med ut. Undrar om det här är en dröm som aldrig kommer att bli sann? Eller är vår längtan fortsatt så stor att vi vill kämpa lite till och lite till. En dag i taget, var sak har sin tid och vi kan inte veta. Men vi kan fortsätta drömma.

Mer KAFFE

Nu har jag läst ut min bok om kaffe, börjar från början så ni får vara med. Boken heter "Allt du behöver veta om kaffe" och är skriven av Björn Rodén. Så det som är skrivet är hämtat från boken, annars anges källa.

Kaffebönor växer på kaffebuskar, som tillhör familjen mårväxter. Kaffebönorna är stora som körsbär ungefär. Kaffeträd, eller buskar växer i ett bälte runt ekvatorn mest i Afrika, Sydamerika och Asien. Ett vilt växande kaffeträd kan bli tio meter högt och för att bära frukt kräver det regn och jämn temperatur, helst mellan 15 och 30 grader. Från blomma till mogen böna tar det sex till åtta månader. Det är lite synd att jag inte kan odla mitt eget, men jag har varken plats med ett träd på 10 m och ännu mindre en miljö med jämn temperatur, nederbörden är det väl kanske mer gott om, det börjar nästan bli sunkigt runt vårt äppelträd. Hm.

Det finns två sorters kaffe, Arabicakaffe och Robustakaffe. Arabicakaffet var det som upptäcktes först och spreds på 1600-talet från Etiopien och Arabien till Europa. Robustakaffe upptäcktes först i slutet på 1800-talet. Arabicakaffet är mer smakrikt och aromatiskt än robustakaffet eftersom det utvecklas långsammare där det växer på hög höjd. Men Robusta innehåller mer koffein än Arabica och används därför med fördel t ex i en cappucino eller latté.

Nu ska jag dricka arabicakaffe med L. Till det serveras kaffe- och kardemummakaka. Det ska bli gott!

Om det inte vore mot min natur skulle jag genast sluta engagera mig både i andra människor och i olika sakfrågor. Trots att det sällan är någon som bryr sig om min åsikt eller det jag gör så kan jag bara inte sluta bry mig. Hur kan det komma sig? Det vore ju mycket enklare om jag inte trodde att alla kan förändra världen till nåt bättre, men att vi måste hjälpas åt och börja någonstans. Låter jag frustrerad...det är jag!
Det handlar inte om rätt eller fel, inte ens om att kompromissa, det handlar om att reagera. Jag känner mig så ensam om det. Och om man reagerar, hur i hela världen klarar man då att vara så likgiltig att man tänker "det är inget jag kan göra åt". AHHHHHHH

Så, nu vet ni..... och jag fortsätter engagera mig så fort frustrationen gått över.

Idag funderade jag på att ligga kvar under täcket och tycka synd om mig själv hela dan, men eftersom jag har det väldigt bra var inte det riktigt hållbart. Jag tog en rask promenad om än bara på en halvtimma. Härligt att rensa både tankar och lungor med hög höstluft. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Det är såå vackert ute nu när alla trädens löv börjar skimra i olika färger.

T började tidigt så efter frukost lämnade jag barnen. S skulle på åk 2 besiktning hos skolsköterskan. Han var 134 cm och vägde 28 kg. Han hade växt 10cm senaste året, inte konstigt att han har växtvärk! Annars gick han igenom med god marginal. Han berättade att han går och lägger sig kl åtta varje kväll (kanske inte helt med sanningen överensstämmande men ändå) och att han är glad att hans skola inte är som Hogwarts för han vill inte sova över på skolan utan gärna bo hemma. Han svarade snällt på skolsköterskans frågor och ställde sedan motfrågor som han fick svar på. Vi vet nu hur gammal hon är, var hon bor, hur många barn hon har (samt en kanin som bor inne) och att hon ska gifta sig nästa vecka. Inte illa va!

Nu ska jag äta lunch med min man innan jag hämtar barnen.

En härlig måndag

Solen skiner idag och jag har suttit ute på altanen i em. Barnen har haft det skönt i trädgården. Om en liten stund ska vi på föräldramöte för A. Hon har ju börjat 4an, svårt att tänka sig att vår lilla A är så stor helt plötsligt. Hon tycker mycket om sin nya fröken och är glad att det är mer att göra i skolan än innan.

Jag är mycket bättre i mina knän, kan cykla utan att det gör ont, det är lyxigt. Om allt går vägen och min nuvarande arbetsgivare kan pussla lite börjar jag nytt jobb, på SOS Alarm den 2e november. Det ska bli jätteskoj. Det är roligt att ha saker att se fram emot. Det finns många saker som gör att jag känner förväntan, det är härligt.

Det är höst nu. Det biter i kinderna när man promenerar tidigt på morgonen eller på kvällen och luften är hög. Idag skiner solen och det luktar friskt, nästan fruktigt som det bara gör på hösten. Det kan anas att träden börjar skifta i rött, gult, orange och brunt. Verkligen vackert. Daggen ligger som en matta på gräset och jag blir blöt genom joggingskorna. Sädesärlorna har ätit sig tjocka och trinda, ska snart börja flyga söderut med många andra fåglar.

Hösten är verkligen min årstid, jag njuter och förundras varje sekund. Jag tar några djupa andetag, vill ta med mig det friska vackra in. Om en stund ska vi sjunga på högmässan med gospelkören. Hoppas det blir en gudstjänst fylld med glädje.

Hur kan det komma sig att en del människor anser sig ha patent på vad som är rätt? Jag vet att T tycker att jag gärna ser saker svart eller vitt, men bara för att något är svart eller vitt för mig vill jag gärna kunna acceptera att andra kanske tycker att det är grått eller t om svart.

Kan man i en tvist hävda den enes rätt utan att lyssna på den andres historia eller perspektiv? Kan man hjälpa genom att utsätta den andre för hot och utpressning eller falska anklagelser? Kanske är det inte en självklarhet att någon av de två har rätt? Ska man då ta parti för den ene eller den andre eller är det bättre att ta parti för sanningen eller möjligen rättvisan? Vad gör man om det inte går att se vad som är sanningen?

En god vän till mig hade (nu för rätt länge sedan) varit på utbildning. Där hade de fått ställa sig på bordet. Varför? Jo för att se hur deras verklighet såg ut ur ett annat perspektiv. Jag brukar försöka ställa mig på bordet, ja kanske inte rent bokstavligt men ändå. Tänka att om jag vore du eller någon annan hur skulle denna verklighet då se ut för mig? Ibland blir jag klokare ibland bara mer förvirrad. Jag kan fortfarande hävda att jag har rätt, men bara efter stor eftertänksamhet och jag skulle aldrig medvetet ljuga eller vara elak mot någon. Jag hoppas att jag dessutom lärt mig, men jag övar fortfarande och blir aldrig fullärd, att kunna ändra mig efter att jag sett saken ur ett annat perspektiv.

Det jag undrar är; kan det finnas flera sanningar, eller är den samma oavsett perspektiv?

2-årskalas och nysprutade knän

Två svullna, smärtsamma knän nysprutade med kortison hindrar mig idag från det mesta av vettig aktivitet. Igår em lyckades jag hämta barnen, tur att de har mycket spring i benen. Efter några dagar av handbollsstora knän med mycket ont somnade jag sedan en stund på soffan, mitt i en jättebra bok "Hungerspelen", det har nog aldrig hänt förut. Men det är klart att när mycket av vätskan i knäna försvann, försvann ju lite av det onda oxå och det blev lättare att slappna av.

På kvällen firade vi A, vårt yngsta gudbarn, som hunnit bli 2 år. Det är en klyscha, men vart tog tiden vägen. Det är så härligt med två-åringar. De är så otvungna och världen är liksom härlig och bra vad som än händer. Det var en fröjd att se henne öppna paketen, lika glad för pappret som det som var i. J hade själv valt en freesbee som hon och S slagit in. Det kanske inte var det jag skulle valt, och inte tror jag A vet vad man har den till, men den var grön med en glad gubbe på och hon blev verkligen jätteglad för den.

Sedan blev det en stund med maken efter att barnen somnat och när han ville gå och lägga sig började jag bli hög av cortisonet, så sömnig var jag INTE. Det blev helt enkelt en utläst bok och några timmar framför datorn och fotoalbumet innan jag kunde somna. Nu är det ny dag och jag är fortfarande helt speedad, inte lätt då att vila på soffan. Kanske hinner jag sätta in resten av bilderna från semestern, för annars är det inte helt lätt att vara stilla. Ser fram emot imorgon när jag får röra mig lite mer. Kanske kan min städiver (som började här om dagen) göra att jag kan ta fram och förse barnens garderober med höstkläder. Hm.
Nu ska det i alla fall bli fotoalbum.

Sensommarbad

När barnen kom hem från skolan tog vi en tur till sjön, några timmars bad blev det innan As fotbollsträning. Tänk att sjön fortfarande är badbar. Vågorna gick höga för att vara sjö och det var mycket hopp och skutt i barnens ben. De minsta passade på att göra sandslott (årets sista?)och mammorna njöt av sol, värme och en kopp kaffe.

S fikar pizzabulle och värmer sig en stund (efter att ha badat en dryg halvtimme)
A älskar att bada, måste tvingas upp på stranden för att ladda inför fotboll

A & J med mycket sandiga bullar, men de gick oxå ned

HÄRLIGT med vågor

Stora badligan

FIKA 1

Fika får bli sista blogginlägget i augusti. Det är fantastiskt härligt med en hederlig svensk fika. Alla ni som känner mig vet hur omåttligt förtjust jag är i kaffe(om än rätt kräsen) och min familj bangar knappast en (gärna hemgjord) fika. Fika är för oss ett fantastiskt sätt att umgås. Till och med jag som är rastlös kan sitta en stund utan att tänka på annat än att FIKA och umgås.
Jag är så glad och tacksam för alla mina vänner och släktingar som fikar med oss varje vecka. En stund tillsammans som får den gråaste vardag att stanna upp och bli härlig och ljus.

Jag har fått en bok om kaffe av L. Läser den lite då och då, lär mig hur det ska smaka som bäst och hur man kan använda kaffe, men om det återkommer jag en annan dag. Jag måste testa lite mer först. Här kommer lite fikabilder från i em. S hade bakat en supergod läckerpaj med äpplen från grannfamiljens trädgård. Tur för oss att vi får lite äpplen av dem i år när vår skörd mest räcker till att äta direkt. MUMS!

Gudbarnet A tyckte bäst om vaniljsåsen

S goda äppelpaj

En hög med fikasugna!!

Jag har fantastiska arbetskamrater. Det är alltid roligt att gå till jobbet. Inatt har vi haft en lugn natt. Patienterna är svårt sjuka men få, så då blir det tid över att umgås efter omvårdnad, medicinteknik och städning. Det är härligt att ha trevligt tillsammans och att kunna dela allt möjligt, både det som är bra och dåligt och att kunna skratta tillsammans. Nu ska jag snart krypa till kojs. Jag får skjuts hem så Tommy slipper hämta mig eftersom jag blev skjutsad igår kväll. Vi skulle ändå köra hem två nöjda åttaåringar efter filmkväll hemma hos S (oss). A var på disco och mycket nöjd med detta. Hon och två flickor till gjorde sig i ordning hemma hos oss. Det var så pirrigt och så spännande och såå roligt. Gissa om mamman tyckte det med.
Natti natt!

Eftermiddag utan stress

Onsdagar har under många år varit en stressig eftermiddag med mycket logistik i vår familj. J har varit hos sin mamma och det har varit att lämna och hämta, hit och dit. S och A har alltid slutat tidigt och hämtats vid ett, efterläxläsning har det varit kör. På kvällen,har det varit de vuxnas tur. Storband för T och gospelkör för mig och mellan allt detta de vardagliga bestyren. Idag insåg jag att den här terminen kommer bli annorlunda.

S slutar skolan tidigare och går hem själv vilket innebär att han i lugn och ro, vilket han behöver, kan läsa läxor. J hämtas av mamma på dagis och ibland hämtar vi henne, men idag får hon skjuts hem. A slutar senare men har färre onsdagsläxor vilket innebär mer tid och dessutom har de två stora barnen bestämt sig för att inte vara med i kören denna terminen. Oj vad mycket tid det blev.

S och jag har plockat luktärtsskidor under em för att kunna så till våren, A har cyklat iväg till bästa kompisen, snart kommer J hem lagom till middagen och jag har tagit en fika med L ute i solen. I kväll får barnen sköta sig själva en liten stund, den halvtimman både T och jag är borta, men det är enkelt när man haft en skön em.

Det känns som om man är lättladdad så här i början av terminen. Vi har inget emot att ha mycket att göra utan tycker alla att det är roligt, men en eftermiddag som denna hoppas jag vi får många av i höst och vinter för då är det lättare och roligare alla andra dagar, de som går i ett.

Skolan har börjat på allvar, nu är det läxor igen. Hemma hos oss vill barnen hellre vara ute och greja och leka än att sitta inne och läsa. Tur då att de kan sitta på altanen i solsken och läsa. Idag var en härlig sensommardag. Att vakna på eftermiddagen och sätta sig i lagom varmt solsken med ljumma vindar ute på trappen med en kopp kaffe är verkligen härligt. Tror jag ska ta en omgång slipning av utemöbler imorgon em så att jag kan olja dem inför vintern. Det är alltid lite vemodigt att göra det, då är det höst. Tur att de går att använda ett tag till efter att de oljats om vädret är fint.

Hur det ska bli med mitt arbetes framtid är ingen som vet. Självklart klappar mitt hjärta lite extra för att det lilla sjukhuset ska få vara kvar. Jag känner att det är inte roligt att äldre människor och även svårt sjuka människor ska transporteras längre än nödvändigt när de verkligen behöver hjälp. Jag vet att jag inte är tillräckligt insatt, för admininstrationen i vår region är enorm, men ibland undrar jag om de som bestämmer verkligen vet hur verkligheten ser ut. Efter många omorganisationer, utan egentligen positiv utveckling under de år jag arbetat börjar jag känna att det räcker nu. Jag vill bara att det ska finnas en väl fungerande sjukvård och att mina patienter ska ha det bra, känna sig omhändertagna. För att kunna förändra behöver man vara politiker och det vill jag inte bli....... dags att fundera på om man ska göra något annat kanske?

Sommardag

Idag var en sommardag. Jag har precis kommit in från trädgården efter att ha ägnat eftermiddagen och kvällen åt trädgårdsarbete. Så härligt att klippa gräset i solen och att rensa ogräs medan solen går ner bakom träden. Det luktade fuktigt som det bara gör på sommaren efter en regnskur, rent på något vis. Kanske är detta en av de sista varma sköna sommardagarna även om jag hittade smultronblommor under en av våra mer vildvuxna rosbuskar. Björnbären i vår rosenrabatt är inte riktigt mogna, men innan idag åt jag jättegod björnbärspaj, hos familjen W, och björnbär är höst för mig. Ialla fall tänker vi njuta en kväll till på vår altan. Så som vi gärna gör på sommaren.

Ta hand om dej!

Tiden går och går,

jag vill njuta av stunden som jag får

Glömmer en stund det tunga i mitt hjärta,

saknad, rädsla, stress och smärta.

Lämnar krav och måsten för ett ögonblick,

njuter av det fina som jag fick.

Lyssnar till mitt hjärtas slag,

snart, en, ny, dag.

Med tankar, som genom huvet far,

tar ett andetag, av luften ren och klar.

Andas djupt och tungt,

känner omkring mig, alldeles lugnt.

För att jag ska orka livets lopp,

fyller på med kärlek, tro och hopp

Fyller min tanke med det som är gott,

med något fint jag fått.

En kort stunds vila,

nu orkar jag åter ila.

För livet rusar med väldig fart,

men jag minns ögonblicken mycket klart.

Så även om det gick fort,

glöms det viktiga, att vara, att älska, inte bort.

Så glad för alla som sagt till mig,

glöm inte att ta hand om dig!

Tack för att just du finns för mig,

jag hoppas du vet jag finns här för dig!

.

Idag var en bra dag

Tänk hur olika det kan vara, känns så skönt att alla dagar inte är likadana. Tisdagen var en bra dag på många sätt, men också ledsam och trist. Vi hade trevligt besök av en kompis till mig, och hennes 4 årige son, som bor i England numera och som jag inte sett på flera år. Vi hade det jättebra och barnen hade kul ihop trots viss språkförbistring. Så härligt att det kan kännas som om man ses ofta även om man inte gör det. Vi kom fram till att det nog är för att vi vet det som är viktigt om varann och inte bara det som är på ytan. Det besöket gjorde mig väldigt glad!

Men det var en dag när jag kände mig stelare än på länge och kroppen ville verkligen inte komma igång. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var en robot, så kanske det hade räckt med lite 5-56. Blev dessutom ledsen och arg när jag pratade med en väninna som har ont i sin rygg och sitt huvud men som inte blir tagen på allvar av sin husläkare. Om man nu söker den vägen man ska, dvs via vårdcentralen är det en fördel om man kan få hjälp. Min väninna är en av de mest positiva människorna jag känner och trots att hon levt i många år med nästan ständig huvudvärk och därav rejäl trötthet så tar hon mycket med en klackspark och tror verkligen att det kommer att bli bättre imorgon. Men läkaren ville inte lyssna på hennes historia och än mindre utreda henne. Däremot ville hon gärna skriva ut lyckopiller..... kändes bara HELT fel. Det kändes som om den här läkaren behövde gå en kurs i människokännedom och en i att lyssna på patienten. USCH!

Igår em satt vi i solskenet ute på vår altan och åt mellis med M och hennes två flickor. Det kändes trevligt och viktigt. Så glad att de ville titta förbi. Vi håller på att lära känna varann, jag och M. Det är konstigt med relationer, verkligen så att ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Jag är så tacksam för det!
Idag har vi haft besök av Js lillebror och hans fostermamma och fostersyster. Vi har alltid mycket att prata om...både viktigt och väldigt oviktigt. A och S har börjat skolan igen och är nöjda med att gå dit. A tycker om att gå i 4an. Det bästa är att hon fått en egen bänk som hon klätt med papper med hästar på. S tycker det bästa med att gå i tvåan är att det är mer skola och mindre fritids. Jag har haft sovdagar dessa senaste dagarna men är väldigt glad att jag haft eftermiddagarna med barnen och mina vänner. Det känns bra i själen att bara få vara en stund, så idag till skillnad från i tisdags har varit en nästan bara "bra" dag.

Här är lilla J, som prinsessa. När hon fyllde 4 år i våras ville hon ha prinsesskalas. Det blev första kalaset att gå på själv, för de flesta av hennes kompisar och det var både roligt och spännande. Kalaset var lyckat och J var mycket nöjd. Efter kalaset har prinsessperioden avtagit något i Js liv. Det har inte riktigt blivit av att hon klätt ut sig, men nu är hon på G igen, fast lite annorlunda.

Igår när jag bad henne komma och äta middag sa hon; jag ska bara.....och så fnissade hon och pep in på sitt rum. Hon kom ut i köket med diadem i håret. Ett silvrigt med mycket pärlor och hjärtan (diamanter). "Åh vad fin du är", sa jag. "Så klart", sa J. Hon satte sig vid bordet och åt. "Mamma, vet du vaffö pinsessoj ha diadem?" undrar J Eftersom mamman är fullt upptagen med att servera mat blir inte svaret så eftertänksamt "Näe, för att de tycker det är fint", svarar den ovetande mamman. "Föj att inte håjet ska komma i maten" svarar J. J har alltid problem med att håret ramlar ner, hur vi än sätter upp det, men nu äntligen lösningen: DIADEM.

Ikväll är det arbete som gäller igen. Men först ska S och jag ta en fika hos familjen M på förmiddagen och i em kommer en väninna som jag inte träffat på många år. Det ska bli så roligt. Vi hittade varann på facebook efter att vi inte hörts av på lång tid, jätteroligt! Visst kan man hålla kontakten fantastiskt bra med både internet och telefon, men det är ändå speciellt att ses.
Jag har precis lämnat J på dagis, A sover över hos bästisen T och S har fastnat framför tvn, så nu blir det en förmiddagslur för att orka kvällen och natten.

Regn, sol och ny termin

Det regnar idag. Men det är inte så grått. Solen bryter igenom det grå med små, fortfarande sommarvarma strålar. Det är första dagen på terminen för barnen på fritids och dagis, första arbetsdagen efter en lång sommar för mig och T. Det känns lite vemodigt men ändå lugnt och skönt. Rutiner har något tryggt över sig så länge vi inte låter dem stressa oss. Barnen var inte helt nöjda med att gå upp halvsju, men igår när de packade sina väskor till skolan var de väldigt nöjda.
Hösten kommer inte bli som vi hade tänkt oss, men vi ser fram emot den med tillförsikt. Vi har haft sommaren på oss att sörja, tänka och hämta oss. Så mycket det har gett oss, även om vi är långt från klara med det. Så många tårar, så mycket värme, så mycket kärlek och så mycket skratt vi fått. Tack alla ni som hjälper oss varje dag, finns där och ber för oss och tack för att ni frågar hur vi mår och har det. Regnet är våra tårar idag och solen som bryter igenom är tacksamheten, glädjen och hoppet för idag, imorgon och alla andra dagar vi får.

Sista semesterdagen

Nu är vi på väg hem, det känns allt mer höstigt ute. Vi har haft underbara sista dagar på vår semester och barnen på sitt sommarlov. Idag tog vi en tur till Danmark eftersom blåsten tvingade oss från stranden. Men en stund i poolen i värsta regnovädret hann de stora barnen med. Ikväll gick vi en promenad längs Råå vallar. Vi var väl genomblåsta när vi kom tillbaka till husvagnen. Jag låter bilderna säga resten;

Livets orättvisor

Livet är inte rättvist, jag är den förste att erkänna det. Men jag önskar att det vore lite mer rättvist och då menar jag inte att det ska vara lika. Vad kan jag göra för dem jag möter? Det är ju olika hela tiden, men jag ska fundera på det ännu oftare i fortsättningen. Sen finns det många jag aldrig möter men som jag ändå kan dela med mig till. Någon behöver prata, en annan behöver vaccin eller rent vatten. Jag ska erkänna att jag absolut skulle kunna ge mer än det jag gör,både i tid och pengar. Men eftersom varje tanke och varje krona är viktig hoppas jag att det jag gör är en början. Jag menar inte att döva ett eventuellt dåligt samvete med att skänka pengar. Men när jag ger har jag lättare att se de jag möter hela tiden och förhoppningsvis lära mig vara öppen för andra människors behov av hjälp. Om det är att bara sitta tyst och lyssna, säga att man finns där eller hjälpa till bokstavligt... ja vad som helst.
På sidan i min blogg kan du länka till bris eller unicef om du har överflöd du kan dela med dig av.

En solig dag (till)

Vår dag startade med regn smattrande på husvagnstaket. Men det tog inte lång stund innan det sprack upp och blev en härlig dag. Visst har det kommit små skurar ett par gånger, men mest har det varit sol. S som var hängig igår mådde bättre idag, lite frusen men annars helt OK. Vi tog en tur utmed kustvägen, Österlen, till Simrishamn. Det var så vackert. Barnen var helt fascinerade av Ale stenar och jag shoppade glatt loss på halva priset i inredningsaffären som låg vägg i vägg med fiket (ovan), för fika måste vi !!

I Simrishamn strosade vi på små söta gränder och åt en otroligt god medelhavsbuffé. Barnen uppskattade massor av nyckelpigor och T som inte uppskattade regnskuren som kom gick frivilligt in i en affär, vilket annars inte hör till vanligheterna. Tillbaks vid husvagnen blev det minigolf. J hade gått i mål på 18 x 8 slag om hon hade fått hållas, S tyckte vissa banor var för svåra och började helst lite längre fram än markerat. A höll på reglerna och kom därför sist. Det är det charmiga med våra barn!!! Nu ska vi strax krypa till kojs för imorgon bär det hemåt. Men vi tänkte ta en tur till Danmark innan vi far hem, så nån natt till i vårt hus på hjul blir det.

Livets orättvisor

Vaknar idag och har sovit såå gott. S har feber och mår inte riktigt bra, men det smattrar på husvagnstaket och vi kan sitta inne, kura och äta frukost. Det är så härligt. Jag har det fantastiskt bra, men kan ändå inte låta bli att tänka att det är grymt orättvist. Menar inte att alla tycker att samma saker är bra som jag, utan mer lite större.

Många har inte sovit gott. Hur många barn har frusit i natt? Hur många har sovit oroligt av rädsla? Så många vaknar till en dag till när det kliar i själen, när oron inte tar slut utan att de egentligen kan sätta fingret på vad som är fel. Det finns människor i vår absoluta närhet som inte har mat på bordet, som inte har tak över huvudet, av olika anledningar.

Så här i lågkonjunkturtider blir det inte bättre. Allt fler får slita hårt, allt fler har inget arbete att gå till. Det sliter hårt, på kropp, själ och ande. Allt fler kommer att sakna mat för dagen och ett arbete att gå till. Oron rister i kroppen, hur ska det kunna bli bättre.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Besvärlig? Hoppas det.

Jag kan vara rätt besvärlig, rent utav kaxig tror jag att det finns människor som tycker. Det får man gärna tycka om man vill. Jag önskar att jag var besvärligare oftare, att jag satte ner foten och reagerade. När jag reagerar, blir glad, upprymd, upprörd, arg eller ledsen önskar jag att jag kunde säga det till den jag reagerar på och oftare starta ett samtal istället för att bara bära med mig det och låta det gå ut över någon annan. Jag gör det ibland, men inte tillräckligt ofta.

Det var det där med att förändra världen. Om inte jag börjar... och om inte alla gjorde lite, då skulle ingenting bli gjort. Men jag vill inte bara göra lite, jag vill göra mycket!!! Jag vill att alla runt mig ska ha det bra och om de inte har det.... då måste jag reagera, diskutera, stötta, eller kanske blogga och synas. Vid alla tillfällen är det inte läge att skrika högt, eller ens prata om det. Man kan vara besvärlig i det tysta, eller helt enkelt bara finnas där. Varje situation måste få avgöra. Men jag hoppas att jag lite oftare kan låta situationen avgöra och inte bara gå förbi. Ska reagera och fråga oftare. Ett nej är ett nej och det är ok. Men det kan jag inte veta att det blir innan jag har frågat.

Sol i Skummeslöv

Nu är vi på väg, igen. Vi kom inte så långt, men hittade ett smultronställe strax norr om Hallandsås. Solen sken, om än disigt, på oss och med 25 graders värme, nästan vindstilla och 20 grader i vattnet kan man inte ha det bättre. Det blev bad och lek med maneter och sedan fika i vattenbrynet. Så härligt att man inte vill gå hem,

Det är verkligen augusti. På stranddynorna här blommar ljungen i stora mattor. J har lite svårt för lila, tycker mest att allt är rött eller rosa, men hon kanske lär sig när vi gått förbi ljungen tillräckligt många gånger. Det är ljumt i vattnet, också ett riktigt augustitecken. Även om man vadar långt ut är vattnet varmt och skönt. Högsäsongen för turister börjar avta. Vi mötte många långa led av husbilar och husvagnar påväg hem från kusten. Vi hoppas på en skön semester vecka, i sol eller kanske regn. Augusti har börjat, men hösten är bara på väg.

Det är jobbigt att ha semester

Det är jobbigt att ha semester, idag bokstavligt talat eftersom jag jobbat på förmiddagen. Jag har inte jobbat ngt förmiddagspass sedan jag började jobba natten efter jul, så det var roligt men annorlunda. Fick jobba ihop med en av de sjuksköterskorna som jag jobbade helg med förut och det var verkligen trevligt, saknar det lite. På em badade vi en stund vid Ekelund enl S önskan tillsammans med fam M och barnen A och sedan hade vi en härlig stund i gott umgänge hos familjen A innan vi åkte hem. Nu städar och packar vi för imorgon bär det av..... dit näsan pekar.

Men det är jobbigt att ha semester idag även om jag inte hade jobbat. Har en sån där dag idag när allt påminner om våra små som inte fått leva. Stora gravida magar vart jag än vänder mig. Nyfödda babysar, barnvagnar för de minsta, reklam för blöjor för nyfödda, återlämnade babykläder, foton på våra barn när de var små, en kvarglömd barnmatsburk på ett patientbord...just idag kan listan göras oändlig. Varje liten sak är en tagg som gör ett sår i mitt hjärta. Självklart är allt det jag räknat upp en del av vardagen, och en annan dag vet jag att det inte gör lika ont, men idag gör det mycket ont. River och sliter i det ärr som inte riktigt läkt, vare sig i kroppen eller hjärtat.

Nu är det snart midnatt och jag ska sova. Imorgon är en ny dag, då hoppas jag att ledsenheten känns lite lättare. Att småsaker inte påminner mig om det som gör ont utan bara är precis det de är, en del av vårt liv.

En på många sätt varm sommardag

Vår trädgård är inte Solliden precis. Inga välskötta rabatter, eller välansade gräsmattor. Det mesta får växa ganska fritt, kanske lite för fritt ibland inser man när det inte finns en chans att klippa gräset med "handjagarn". Men vi älskar vår trädgård och som ni ser prunkar det rätt bra utan specialskötsel och gröna fingrar. Fick en sådan härlig lust att fota när J somnade en stund utan att sitta i min famn. Var bara tvungen att fota sommaren i vår trädgård.

J är fortfarande helt kass. Febern går upp och ner. Från kl halvfyra i morse har hon mest velat vara i famnen. En liten stund framför "Lotta" på tvn gick bra och nu har hon somnat i sin säng på min arm, men jag kunde lirka loss mig utan att det blev gallskrik. M och lilla I tittade in på förmiddagen just när det gick bra att titta på Lotta och det var en skön paus för både mig och J. M är en arbetskamrat som har föräldrarna i närheten av vårt hus. Alltid trevligt när hon tittar förbi och självklart är det mysigt att träffa en sån go babytjej som I.

När det är varmt ute blir det lätt svettigt att vara febrig i knät på en vuxen. Vi är lyckligt utrustade med källare och det är skönt när man har sjuka barn en sån här dag. Insåg när jag lirkat loss min arm, för snart en kvart sen att vi inte ätit något direkt idag. Förstår om J inte är speciellt matglad när hon mår som hon mår, men när energin går åt till att få i henne vatten och möjligen en isglass så glömmer jag helt enkelt bort att äta. Men det har jag snart tagit igen. Matlådor i frysen är en välsignelse. Kyckling med ris och stark vitlökssås blir det. Känner hur det vattnas i munnen. Nu piper micron. Har jag tur hinner jag en kopp kaffe innan hon vaknar så får jag ordentligt med nya krafter att sitta med sjukt barn i famnen. Imorgon är det säkert bättre.

Prestationsångest

Jag har alltid haft prestationsångest. Att alltid prestera mer i jämförelse med mig själv. Det är skillnad på prestationsångest och tävlingsinstinkt. Visst ville jag gärna ha alla rätt på en skrivning när jag gick i skolan, men inte för att vara bättre än alla andra utan bara för att vara nöjd med vad jag hade presterat och visat för mig själv att jag gjort mitt yttersta.

Så här års är en vanlig fråga vad man gjort på semestern. Det handlar om att ha gjort så mycket som möjligt, träffat så många som möjligt och helst ska det vara ovanliga saker som gjorts eller skett. För att inte tala om vädret, hur vi nu skulle kunna påverka det, helst ska det ha varit varmt och soligt. Det är många krav som ska uppfyllas för att "NÖJD" ska uppstå.

Vännen Markus skrev idag om klättring i sin blogg, om klättring som stundens konst, möjligt att han inte menar samma som jag,men för mig stämde det så väl överens med det jag redan igår tänkt skriva om prestationsångest. Om att njuta av de speciella stunder vi får. Varje stund går inte att njuta av och varje sak vi gör är inte stundens konst. Många gånger misslyckas jag, och med prestationsångest är det svårt att erkänna misslyckande för sig själv. Men de saker jag lyckas med eller de stunder jag verkligen njuter, de är stundens konst eller konsten av att vara i ögonblicket. Det kan jag uppleva först när jag lämnar prestationsångesten och lever i nuet som det är och inte tar något för givet.

Beautiful day

U2, ett band som kan spela, som låter helt fantastiskt, live är en upplevelse utan like.
Texter (och musik) som berör om man låter dem göra det.
Att de dessutom engagerar sig för omvärlden och vill få fler att göra det, är minst sagt ett beundransvärt sätt att använda sitt kändisskap.

Jag lever här och nu, vad jag vill göra är upp till mig. Det jag ger får jag tillbaka tusen och tusen gånger till, och skulle jag inte få det "so what"! Det spelar roll!!! Allt börjar med en, sen två, sen fyra sen fler.... Mitt mål är att visa kärlek. Om jag vill göra det så kan jag inte blunda och bara gå förbi. Jag kan inte bara skylla på någon annan och sitta still och vänta på att någon annan, vem som helst ska ta tag i det.... Jag måste börja, kanske vara obehaglig, kanske göra något ingen annan vill. Men jag tror att vi kan förändra världen. Vill du vara med?

Beautiful day
The heart is a bloom, shoots up through the stony ground
But there's no room, no space to rent in this town
You're out of luck and the reason that you had to care,
The traffic is stuck and you're not moving anywhere
You thought you'd found a friend to take you out of this place
Someone you could lend a hand in return for grace

It's a beautiful day, the sky falls
And you feel like it's a beautiful day
It's a beautiful dayDon't let it get away

You're on the road but you've got no destination
You're in the mud, in the maze of her imagination
You love this town even if it doesn't ring true
You've been all over and it's been all over you

It's a beautiful dayDon't let it get away
It's a beautiful dayDon't let it get away
Touch me, take me to that other place
Teach me, I know I'm not a hopeless case

See the world in green and blue
See China right in front of you
See the canyons broken by cloud
See the tuna fleets clearing the sea out
See the Bedouin fires at night
See the oil fields at first light
See the bird with a leaf in her mouth
After the flood all the colours came out

It was a beautiful day
Beautiful day
Don't let it get away
Touch me, take me to that other place
Reach me, I know I'm not a hopeless case

text Bono (musik U2)

Underbar fredag

Vad du ser glad ut, sa vännen A som tittade förbi på en kopp kaffe under em. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men kände att det inte var något jag funderat på. Det var väl mest som vanligt idag.

Eller kanske inte?

Jag vaknade av att regnet smattrade på altantaket utanför vårt sovrumsfönster. Förväntade mig en liten J komma tassande in i sovrummet och upp i min säng, kurande tätt intill. Men insåg snart att hon inte var hemma, tomt. Det dröjde inte så lång stund innan det kom en hungrig S. Idag hade han tur, T skulle till jobbet och var ändå tvungen att gå upp. För S betyder det frukostsällskap. Visst önskar jag ibland att vi alla åt frukost tillsammans sådär härligt familjeaktigt, men vi har tvingats inse att det passar inte oss, inte på sommarlovet i alla fall. Det kan skilja många timmar från första till sista personen i vårt hus går upp när vi är lediga. S är extremt morgonpigg, vaknar aldrig efter sju. Han har så mycket att pyssla med, så mycket att göra på morgonen. Sen vaknar en förälder, oftast jag, ibland T. Föräldern njuter ofta en kopp kaffe och läser tidningen, en av de få lugna stunderna på dagen och då har S redan avslutat sin frukost för längesen. En sömndrucken J brukar vara nästa som kommer upp."Välling" eller "Yoghurt" brukar vara det första hon säger och det är bäst att hon får äta bums, för innan frukost är hon inte sig själv. Efter ytterligare någon timma kommer en förälder och A upp och då brukar ofta det vara dags för lite mellis för de som vaknade först. Så det är klart, lite tillsammans blir det ju... men frukost...skulle inte tro det.

I vilket frukostfall som helst, så har nog vännen A rätt, jag är gladare idag. Kände egentligen det redan imorse. Tror att jag var lättad, att slippa äta massa konstiga piller och göra massa undersökningar, och framförallt vänta på svar. Dessutom har jag mindre ont idag. Kan nästan böja knät och ikväll är nog armbågarna tillräckligt böjbara för att jag ska kunna tvätta håret. A och S har lekt med kompisar idag, haft jättemysigt. Inte mycket är så härligt som barnskratt. J har kommit hem från sin mamma, speedad, men verkar ha haft det bra. Som vi längtat efter henne och nu är hon tillbaka, hela familjen hemma. Och imorgon, imorgon...

Imorgon ska T och jag gå på konsert med U2. Tusentals människor kommer vara där, men jag kommer vara med T och bara med honom. Det ska bli sååå roligt. Det är en upplevelse att gå på konsert och jag är så glad att dela den med T, att det är U2 gör ju inte saken sämre. Barnen har vi lånat ut till familjen A, så vi vet att de kommer ha det fantastiskt bra, vilket innebär att vi kan vara utan att vara oroliga, bara slappa helt enkelt. Så visst är jag glad idag och inte bara glad, utan STRÅLANDE GLAD!