FIKA 1

Fika får bli sista blogginlägget i augusti. Det är fantastiskt härligt med en hederlig svensk fika. Alla ni som känner mig vet hur omåttligt förtjust jag är i kaffe(om än rätt kräsen) och min familj bangar knappast en (gärna hemgjord) fika. Fika är för oss ett fantastiskt sätt att umgås. Till och med jag som är rastlös kan sitta en stund utan att tänka på annat än att FIKA och umgås.
Jag är så glad och tacksam för alla mina vänner och släktingar som fikar med oss varje vecka. En stund tillsammans som får den gråaste vardag att stanna upp och bli härlig och ljus.

Jag har fått en bok om kaffe av L. Läser den lite då och då, lär mig hur det ska smaka som bäst och hur man kan använda kaffe, men om det återkommer jag en annan dag. Jag måste testa lite mer först. Här kommer lite fikabilder från i em. S hade bakat en supergod läckerpaj med äpplen från grannfamiljens trädgård. Tur för oss att vi får lite äpplen av dem i år när vår skörd mest räcker till att äta direkt. MUMS!

Gudbarnet A tyckte bäst om vaniljsåsen

S goda äppelpaj

En hög med fikasugna!!

Jag har fantastiska arbetskamrater. Det är alltid roligt att gå till jobbet. Inatt har vi haft en lugn natt. Patienterna är svårt sjuka men få, så då blir det tid över att umgås efter omvårdnad, medicinteknik och städning. Det är härligt att ha trevligt tillsammans och att kunna dela allt möjligt, både det som är bra och dåligt och att kunna skratta tillsammans. Nu ska jag snart krypa till kojs. Jag får skjuts hem så Tommy slipper hämta mig eftersom jag blev skjutsad igår kväll. Vi skulle ändå köra hem två nöjda åttaåringar efter filmkväll hemma hos S (oss). A var på disco och mycket nöjd med detta. Hon och två flickor till gjorde sig i ordning hemma hos oss. Det var så pirrigt och så spännande och såå roligt. Gissa om mamman tyckte det med.
Natti natt!

Eftermiddag utan stress

Onsdagar har under många år varit en stressig eftermiddag med mycket logistik i vår familj. J har varit hos sin mamma och det har varit att lämna och hämta, hit och dit. S och A har alltid slutat tidigt och hämtats vid ett, efterläxläsning har det varit kör. På kvällen,har det varit de vuxnas tur. Storband för T och gospelkör för mig och mellan allt detta de vardagliga bestyren. Idag insåg jag att den här terminen kommer bli annorlunda.

S slutar skolan tidigare och går hem själv vilket innebär att han i lugn och ro, vilket han behöver, kan läsa läxor. J hämtas av mamma på dagis och ibland hämtar vi henne, men idag får hon skjuts hem. A slutar senare men har färre onsdagsläxor vilket innebär mer tid och dessutom har de två stora barnen bestämt sig för att inte vara med i kören denna terminen. Oj vad mycket tid det blev.

S och jag har plockat luktärtsskidor under em för att kunna så till våren, A har cyklat iväg till bästa kompisen, snart kommer J hem lagom till middagen och jag har tagit en fika med L ute i solen. I kväll får barnen sköta sig själva en liten stund, den halvtimman både T och jag är borta, men det är enkelt när man haft en skön em.

Det känns som om man är lättladdad så här i början av terminen. Vi har inget emot att ha mycket att göra utan tycker alla att det är roligt, men en eftermiddag som denna hoppas jag vi får många av i höst och vinter för då är det lättare och roligare alla andra dagar, de som går i ett.

Skolan har börjat på allvar, nu är det läxor igen. Hemma hos oss vill barnen hellre vara ute och greja och leka än att sitta inne och läsa. Tur då att de kan sitta på altanen i solsken och läsa. Idag var en härlig sensommardag. Att vakna på eftermiddagen och sätta sig i lagom varmt solsken med ljumma vindar ute på trappen med en kopp kaffe är verkligen härligt. Tror jag ska ta en omgång slipning av utemöbler imorgon em så att jag kan olja dem inför vintern. Det är alltid lite vemodigt att göra det, då är det höst. Tur att de går att använda ett tag till efter att de oljats om vädret är fint.

Hur det ska bli med mitt arbetes framtid är ingen som vet. Självklart klappar mitt hjärta lite extra för att det lilla sjukhuset ska få vara kvar. Jag känner att det är inte roligt att äldre människor och även svårt sjuka människor ska transporteras längre än nödvändigt när de verkligen behöver hjälp. Jag vet att jag inte är tillräckligt insatt, för admininstrationen i vår region är enorm, men ibland undrar jag om de som bestämmer verkligen vet hur verkligheten ser ut. Efter många omorganisationer, utan egentligen positiv utveckling under de år jag arbetat börjar jag känna att det räcker nu. Jag vill bara att det ska finnas en väl fungerande sjukvård och att mina patienter ska ha det bra, känna sig omhändertagna. För att kunna förändra behöver man vara politiker och det vill jag inte bli....... dags att fundera på om man ska göra något annat kanske?

Sommardag

Idag var en sommardag. Jag har precis kommit in från trädgården efter att ha ägnat eftermiddagen och kvällen åt trädgårdsarbete. Så härligt att klippa gräset i solen och att rensa ogräs medan solen går ner bakom träden. Det luktade fuktigt som det bara gör på sommaren efter en regnskur, rent på något vis. Kanske är detta en av de sista varma sköna sommardagarna även om jag hittade smultronblommor under en av våra mer vildvuxna rosbuskar. Björnbären i vår rosenrabatt är inte riktigt mogna, men innan idag åt jag jättegod björnbärspaj, hos familjen W, och björnbär är höst för mig. Ialla fall tänker vi njuta en kväll till på vår altan. Så som vi gärna gör på sommaren.

Ta hand om dej!

Tiden går och går,

jag vill njuta av stunden som jag får

Glömmer en stund det tunga i mitt hjärta,

saknad, rädsla, stress och smärta.

Lämnar krav och måsten för ett ögonblick,

njuter av det fina som jag fick.

Lyssnar till mitt hjärtas slag,

snart, en, ny, dag.

Med tankar, som genom huvet far,

tar ett andetag, av luften ren och klar.

Andas djupt och tungt,

känner omkring mig, alldeles lugnt.

För att jag ska orka livets lopp,

fyller på med kärlek, tro och hopp

Fyller min tanke med det som är gott,

med något fint jag fått.

En kort stunds vila,

nu orkar jag åter ila.

För livet rusar med väldig fart,

men jag minns ögonblicken mycket klart.

Så även om det gick fort,

glöms det viktiga, att vara, att älska, inte bort.

Så glad för alla som sagt till mig,

glöm inte att ta hand om dig!

Tack för att just du finns för mig,

jag hoppas du vet jag finns här för dig!

.

Idag var en bra dag

Tänk hur olika det kan vara, känns så skönt att alla dagar inte är likadana. Tisdagen var en bra dag på många sätt, men också ledsam och trist. Vi hade trevligt besök av en kompis till mig, och hennes 4 årige son, som bor i England numera och som jag inte sett på flera år. Vi hade det jättebra och barnen hade kul ihop trots viss språkförbistring. Så härligt att det kan kännas som om man ses ofta även om man inte gör det. Vi kom fram till att det nog är för att vi vet det som är viktigt om varann och inte bara det som är på ytan. Det besöket gjorde mig väldigt glad!

Men det var en dag när jag kände mig stelare än på länge och kroppen ville verkligen inte komma igång. Vid sådana tillfällen önskar jag att jag var en robot, så kanske det hade räckt med lite 5-56. Blev dessutom ledsen och arg när jag pratade med en väninna som har ont i sin rygg och sitt huvud men som inte blir tagen på allvar av sin husläkare. Om man nu söker den vägen man ska, dvs via vårdcentralen är det en fördel om man kan få hjälp. Min väninna är en av de mest positiva människorna jag känner och trots att hon levt i många år med nästan ständig huvudvärk och därav rejäl trötthet så tar hon mycket med en klackspark och tror verkligen att det kommer att bli bättre imorgon. Men läkaren ville inte lyssna på hennes historia och än mindre utreda henne. Däremot ville hon gärna skriva ut lyckopiller..... kändes bara HELT fel. Det kändes som om den här läkaren behövde gå en kurs i människokännedom och en i att lyssna på patienten. USCH!

Igår em satt vi i solskenet ute på vår altan och åt mellis med M och hennes två flickor. Det kändes trevligt och viktigt. Så glad att de ville titta förbi. Vi håller på att lära känna varann, jag och M. Det är konstigt med relationer, verkligen så att ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Jag är så tacksam för det!
Idag har vi haft besök av Js lillebror och hans fostermamma och fostersyster. Vi har alltid mycket att prata om...både viktigt och väldigt oviktigt. A och S har börjat skolan igen och är nöjda med att gå dit. A tycker om att gå i 4an. Det bästa är att hon fått en egen bänk som hon klätt med papper med hästar på. S tycker det bästa med att gå i tvåan är att det är mer skola och mindre fritids. Jag har haft sovdagar dessa senaste dagarna men är väldigt glad att jag haft eftermiddagarna med barnen och mina vänner. Det känns bra i själen att bara få vara en stund, så idag till skillnad från i tisdags har varit en nästan bara "bra" dag.

Här är lilla J, som prinsessa. När hon fyllde 4 år i våras ville hon ha prinsesskalas. Det blev första kalaset att gå på själv, för de flesta av hennes kompisar och det var både roligt och spännande. Kalaset var lyckat och J var mycket nöjd. Efter kalaset har prinsessperioden avtagit något i Js liv. Det har inte riktigt blivit av att hon klätt ut sig, men nu är hon på G igen, fast lite annorlunda.

Igår när jag bad henne komma och äta middag sa hon; jag ska bara.....och så fnissade hon och pep in på sitt rum. Hon kom ut i köket med diadem i håret. Ett silvrigt med mycket pärlor och hjärtan (diamanter). "Åh vad fin du är", sa jag. "Så klart", sa J. Hon satte sig vid bordet och åt. "Mamma, vet du vaffö pinsessoj ha diadem?" undrar J Eftersom mamman är fullt upptagen med att servera mat blir inte svaret så eftertänksamt "Näe, för att de tycker det är fint", svarar den ovetande mamman. "Föj att inte håjet ska komma i maten" svarar J. J har alltid problem med att håret ramlar ner, hur vi än sätter upp det, men nu äntligen lösningen: DIADEM.

Ikväll är det arbete som gäller igen. Men först ska S och jag ta en fika hos familjen M på förmiddagen och i em kommer en väninna som jag inte träffat på många år. Det ska bli så roligt. Vi hittade varann på facebook efter att vi inte hörts av på lång tid, jätteroligt! Visst kan man hålla kontakten fantastiskt bra med både internet och telefon, men det är ändå speciellt att ses.
Jag har precis lämnat J på dagis, A sover över hos bästisen T och S har fastnat framför tvn, så nu blir det en förmiddagslur för att orka kvällen och natten.

Regn, sol och ny termin

Det regnar idag. Men det är inte så grått. Solen bryter igenom det grå med små, fortfarande sommarvarma strålar. Det är första dagen på terminen för barnen på fritids och dagis, första arbetsdagen efter en lång sommar för mig och T. Det känns lite vemodigt men ändå lugnt och skönt. Rutiner har något tryggt över sig så länge vi inte låter dem stressa oss. Barnen var inte helt nöjda med att gå upp halvsju, men igår när de packade sina väskor till skolan var de väldigt nöjda.
Hösten kommer inte bli som vi hade tänkt oss, men vi ser fram emot den med tillförsikt. Vi har haft sommaren på oss att sörja, tänka och hämta oss. Så mycket det har gett oss, även om vi är långt från klara med det. Så många tårar, så mycket värme, så mycket kärlek och så mycket skratt vi fått. Tack alla ni som hjälper oss varje dag, finns där och ber för oss och tack för att ni frågar hur vi mår och har det. Regnet är våra tårar idag och solen som bryter igenom är tacksamheten, glädjen och hoppet för idag, imorgon och alla andra dagar vi får.

Sista semesterdagen

Nu är vi på väg hem, det känns allt mer höstigt ute. Vi har haft underbara sista dagar på vår semester och barnen på sitt sommarlov. Idag tog vi en tur till Danmark eftersom blåsten tvingade oss från stranden. Men en stund i poolen i värsta regnovädret hann de stora barnen med. Ikväll gick vi en promenad längs Råå vallar. Vi var väl genomblåsta när vi kom tillbaka till husvagnen. Jag låter bilderna säga resten;

Livets orättvisor

Livet är inte rättvist, jag är den förste att erkänna det. Men jag önskar att det vore lite mer rättvist och då menar jag inte att det ska vara lika. Vad kan jag göra för dem jag möter? Det är ju olika hela tiden, men jag ska fundera på det ännu oftare i fortsättningen. Sen finns det många jag aldrig möter men som jag ändå kan dela med mig till. Någon behöver prata, en annan behöver vaccin eller rent vatten. Jag ska erkänna att jag absolut skulle kunna ge mer än det jag gör,både i tid och pengar. Men eftersom varje tanke och varje krona är viktig hoppas jag att det jag gör är en början. Jag menar inte att döva ett eventuellt dåligt samvete med att skänka pengar. Men när jag ger har jag lättare att se de jag möter hela tiden och förhoppningsvis lära mig vara öppen för andra människors behov av hjälp. Om det är att bara sitta tyst och lyssna, säga att man finns där eller hjälpa till bokstavligt... ja vad som helst.
På sidan i min blogg kan du länka till bris eller unicef om du har överflöd du kan dela med dig av.

En solig dag (till)

Vår dag startade med regn smattrande på husvagnstaket. Men det tog inte lång stund innan det sprack upp och blev en härlig dag. Visst har det kommit små skurar ett par gånger, men mest har det varit sol. S som var hängig igår mådde bättre idag, lite frusen men annars helt OK. Vi tog en tur utmed kustvägen, Österlen, till Simrishamn. Det var så vackert. Barnen var helt fascinerade av Ale stenar och jag shoppade glatt loss på halva priset i inredningsaffären som låg vägg i vägg med fiket (ovan), för fika måste vi !!

I Simrishamn strosade vi på små söta gränder och åt en otroligt god medelhavsbuffé. Barnen uppskattade massor av nyckelpigor och T som inte uppskattade regnskuren som kom gick frivilligt in i en affär, vilket annars inte hör till vanligheterna. Tillbaks vid husvagnen blev det minigolf. J hade gått i mål på 18 x 8 slag om hon hade fått hållas, S tyckte vissa banor var för svåra och började helst lite längre fram än markerat. A höll på reglerna och kom därför sist. Det är det charmiga med våra barn!!! Nu ska vi strax krypa till kojs för imorgon bär det hemåt. Men vi tänkte ta en tur till Danmark innan vi far hem, så nån natt till i vårt hus på hjul blir det.

Livets orättvisor

Vaknar idag och har sovit såå gott. S har feber och mår inte riktigt bra, men det smattrar på husvagnstaket och vi kan sitta inne, kura och äta frukost. Det är så härligt. Jag har det fantastiskt bra, men kan ändå inte låta bli att tänka att det är grymt orättvist. Menar inte att alla tycker att samma saker är bra som jag, utan mer lite större.

Många har inte sovit gott. Hur många barn har frusit i natt? Hur många har sovit oroligt av rädsla? Så många vaknar till en dag till när det kliar i själen, när oron inte tar slut utan att de egentligen kan sätta fingret på vad som är fel. Det finns människor i vår absoluta närhet som inte har mat på bordet, som inte har tak över huvudet, av olika anledningar.

Så här i lågkonjunkturtider blir det inte bättre. Allt fler får slita hårt, allt fler har inget arbete att gå till. Det sliter hårt, på kropp, själ och ande. Allt fler kommer att sakna mat för dagen och ett arbete att gå till. Oron rister i kroppen, hur ska det kunna bli bättre.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Besvärlig? Hoppas det.

Jag kan vara rätt besvärlig, rent utav kaxig tror jag att det finns människor som tycker. Det får man gärna tycka om man vill. Jag önskar att jag var besvärligare oftare, att jag satte ner foten och reagerade. När jag reagerar, blir glad, upprymd, upprörd, arg eller ledsen önskar jag att jag kunde säga det till den jag reagerar på och oftare starta ett samtal istället för att bara bära med mig det och låta det gå ut över någon annan. Jag gör det ibland, men inte tillräckligt ofta.

Det var det där med att förändra världen. Om inte jag börjar... och om inte alla gjorde lite, då skulle ingenting bli gjort. Men jag vill inte bara göra lite, jag vill göra mycket!!! Jag vill att alla runt mig ska ha det bra och om de inte har det.... då måste jag reagera, diskutera, stötta, eller kanske blogga och synas. Vid alla tillfällen är det inte läge att skrika högt, eller ens prata om det. Man kan vara besvärlig i det tysta, eller helt enkelt bara finnas där. Varje situation måste få avgöra. Men jag hoppas att jag lite oftare kan låta situationen avgöra och inte bara gå förbi. Ska reagera och fråga oftare. Ett nej är ett nej och det är ok. Men det kan jag inte veta att det blir innan jag har frågat.

Sol i Skummeslöv

Nu är vi på väg, igen. Vi kom inte så långt, men hittade ett smultronställe strax norr om Hallandsås. Solen sken, om än disigt, på oss och med 25 graders värme, nästan vindstilla och 20 grader i vattnet kan man inte ha det bättre. Det blev bad och lek med maneter och sedan fika i vattenbrynet. Så härligt att man inte vill gå hem,

Det är verkligen augusti. På stranddynorna här blommar ljungen i stora mattor. J har lite svårt för lila, tycker mest att allt är rött eller rosa, men hon kanske lär sig när vi gått förbi ljungen tillräckligt många gånger. Det är ljumt i vattnet, också ett riktigt augustitecken. Även om man vadar långt ut är vattnet varmt och skönt. Högsäsongen för turister börjar avta. Vi mötte många långa led av husbilar och husvagnar påväg hem från kusten. Vi hoppas på en skön semester vecka, i sol eller kanske regn. Augusti har börjat, men hösten är bara på väg.

Det är jobbigt att ha semester

Det är jobbigt att ha semester, idag bokstavligt talat eftersom jag jobbat på förmiddagen. Jag har inte jobbat ngt förmiddagspass sedan jag började jobba natten efter jul, så det var roligt men annorlunda. Fick jobba ihop med en av de sjuksköterskorna som jag jobbade helg med förut och det var verkligen trevligt, saknar det lite. På em badade vi en stund vid Ekelund enl S önskan tillsammans med fam M och barnen A och sedan hade vi en härlig stund i gott umgänge hos familjen A innan vi åkte hem. Nu städar och packar vi för imorgon bär det av..... dit näsan pekar.

Men det är jobbigt att ha semester idag även om jag inte hade jobbat. Har en sån där dag idag när allt påminner om våra små som inte fått leva. Stora gravida magar vart jag än vänder mig. Nyfödda babysar, barnvagnar för de minsta, reklam för blöjor för nyfödda, återlämnade babykläder, foton på våra barn när de var små, en kvarglömd barnmatsburk på ett patientbord...just idag kan listan göras oändlig. Varje liten sak är en tagg som gör ett sår i mitt hjärta. Självklart är allt det jag räknat upp en del av vardagen, och en annan dag vet jag att det inte gör lika ont, men idag gör det mycket ont. River och sliter i det ärr som inte riktigt läkt, vare sig i kroppen eller hjärtat.

Nu är det snart midnatt och jag ska sova. Imorgon är en ny dag, då hoppas jag att ledsenheten känns lite lättare. Att småsaker inte påminner mig om det som gör ont utan bara är precis det de är, en del av vårt liv.

En på många sätt varm sommardag

Vår trädgård är inte Solliden precis. Inga välskötta rabatter, eller välansade gräsmattor. Det mesta får växa ganska fritt, kanske lite för fritt ibland inser man när det inte finns en chans att klippa gräset med "handjagarn". Men vi älskar vår trädgård och som ni ser prunkar det rätt bra utan specialskötsel och gröna fingrar. Fick en sådan härlig lust att fota när J somnade en stund utan att sitta i min famn. Var bara tvungen att fota sommaren i vår trädgård.

J är fortfarande helt kass. Febern går upp och ner. Från kl halvfyra i morse har hon mest velat vara i famnen. En liten stund framför "Lotta" på tvn gick bra och nu har hon somnat i sin säng på min arm, men jag kunde lirka loss mig utan att det blev gallskrik. M och lilla I tittade in på förmiddagen just när det gick bra att titta på Lotta och det var en skön paus för både mig och J. M är en arbetskamrat som har föräldrarna i närheten av vårt hus. Alltid trevligt när hon tittar förbi och självklart är det mysigt att träffa en sån go babytjej som I.

När det är varmt ute blir det lätt svettigt att vara febrig i knät på en vuxen. Vi är lyckligt utrustade med källare och det är skönt när man har sjuka barn en sån här dag. Insåg när jag lirkat loss min arm, för snart en kvart sen att vi inte ätit något direkt idag. Förstår om J inte är speciellt matglad när hon mår som hon mår, men när energin går åt till att få i henne vatten och möjligen en isglass så glömmer jag helt enkelt bort att äta. Men det har jag snart tagit igen. Matlådor i frysen är en välsignelse. Kyckling med ris och stark vitlökssås blir det. Känner hur det vattnas i munnen. Nu piper micron. Har jag tur hinner jag en kopp kaffe innan hon vaknar så får jag ordentligt med nya krafter att sitta med sjukt barn i famnen. Imorgon är det säkert bättre.

Prestationsångest

Jag har alltid haft prestationsångest. Att alltid prestera mer i jämförelse med mig själv. Det är skillnad på prestationsångest och tävlingsinstinkt. Visst ville jag gärna ha alla rätt på en skrivning när jag gick i skolan, men inte för att vara bättre än alla andra utan bara för att vara nöjd med vad jag hade presterat och visat för mig själv att jag gjort mitt yttersta.

Så här års är en vanlig fråga vad man gjort på semestern. Det handlar om att ha gjort så mycket som möjligt, träffat så många som möjligt och helst ska det vara ovanliga saker som gjorts eller skett. För att inte tala om vädret, hur vi nu skulle kunna påverka det, helst ska det ha varit varmt och soligt. Det är många krav som ska uppfyllas för att "NÖJD" ska uppstå.

Vännen Markus skrev idag om klättring i sin blogg, om klättring som stundens konst, möjligt att han inte menar samma som jag,men för mig stämde det så väl överens med det jag redan igår tänkt skriva om prestationsångest. Om att njuta av de speciella stunder vi får. Varje stund går inte att njuta av och varje sak vi gör är inte stundens konst. Många gånger misslyckas jag, och med prestationsångest är det svårt att erkänna misslyckande för sig själv. Men de saker jag lyckas med eller de stunder jag verkligen njuter, de är stundens konst eller konsten av att vara i ögonblicket. Det kan jag uppleva först när jag lämnar prestationsångesten och lever i nuet som det är och inte tar något för givet.

Beautiful day

U2, ett band som kan spela, som låter helt fantastiskt, live är en upplevelse utan like.
Texter (och musik) som berör om man låter dem göra det.
Att de dessutom engagerar sig för omvärlden och vill få fler att göra det, är minst sagt ett beundransvärt sätt att använda sitt kändisskap.

Jag lever här och nu, vad jag vill göra är upp till mig. Det jag ger får jag tillbaka tusen och tusen gånger till, och skulle jag inte få det "so what"! Det spelar roll!!! Allt börjar med en, sen två, sen fyra sen fler.... Mitt mål är att visa kärlek. Om jag vill göra det så kan jag inte blunda och bara gå förbi. Jag kan inte bara skylla på någon annan och sitta still och vänta på att någon annan, vem som helst ska ta tag i det.... Jag måste börja, kanske vara obehaglig, kanske göra något ingen annan vill. Men jag tror att vi kan förändra världen. Vill du vara med?

Beautiful day
The heart is a bloom, shoots up through the stony ground
But there's no room, no space to rent in this town
You're out of luck and the reason that you had to care,
The traffic is stuck and you're not moving anywhere
You thought you'd found a friend to take you out of this place
Someone you could lend a hand in return for grace

It's a beautiful day, the sky falls
And you feel like it's a beautiful day
It's a beautiful dayDon't let it get away

You're on the road but you've got no destination
You're in the mud, in the maze of her imagination
You love this town even if it doesn't ring true
You've been all over and it's been all over you

It's a beautiful dayDon't let it get away
It's a beautiful dayDon't let it get away
Touch me, take me to that other place
Teach me, I know I'm not a hopeless case

See the world in green and blue
See China right in front of you
See the canyons broken by cloud
See the tuna fleets clearing the sea out
See the Bedouin fires at night
See the oil fields at first light
See the bird with a leaf in her mouth
After the flood all the colours came out

It was a beautiful day
Beautiful day
Don't let it get away
Touch me, take me to that other place
Reach me, I know I'm not a hopeless case

text Bono (musik U2)