Adventsmys

Med snön yrande utanför ägnade vi helgen åt adventsbak. Tommy var skeptisk till vår entusiasm och till julmusiken som strömmade ur både högtalare och våra munnar. Men både lussebullar och pepparkakor blev lyckade. I veckan har Amanda och Simon varit lite småkrassliga, för friska att vara hemma men för sjuka att vara i skolan. Vi har röjt och tagit fram stjärnor och adventsljusstakar i sakta mak och vilat mellan varven. Men nu finns det ljus i alla fönster och vi ska ägna nästkommande helg till att ta det lugnt tillsammans med goda vänner. Alexander fyller år på lördag och ska firas med smörgåstårta och på söndag hoppas vi få med oss familjen Ahlgren hem efter kyrkan.

Inte för alla

Jag såg i lokaltidningen att det var Elviskonsert i kyrkan. Tänkte först att det är ledsamt att inte vara med. Men när jag funderat lite kändes det bara tragiskt. Hade det varit för att jag sjöng så extremt dåligt som jag var ombedd att inte vara med så hade det väl känts ledsamt, men nu är ju inte fallet sådant. Jag är ingen skönsångare, utan sjunger hellre än bra, det här handlar om helt andra saker. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur kyrkans ledare kan vädja till en medlem i församlingen att inte delta för att hon, i det här fallet jag, irriterade den anställde som hade hand om verksamheten. Irritationsmomentet var att jag inte kunde och aldrig kommer kunna acceptera psykiska och fysiska kränkningar oavsett mot vem och dessutom pratade jag direkt med den det gällde. Jag respekterar varje människa som hon är, men kan inte acceptera vilka handlingar som helst bara för det. Upplevelsen blev att i den kyrkan tror man att det som inte syns inte finns och att det är enklare om alla bara låtsas att saker inte hänt. Ja det kändes bara tragiskt.

Samuel, Simon, Amanda, Julia, Hampus och Oskar. Kusiner som gillar varann.

Samuel och Oskar, nyaste kusinerna, båda födda i september i år.

Morgonmat

Samuel sover så gott på nätterna och då gör jag det också. Inatt sov vi så gott att Samuel glömde äta vid två-halvtre som han brukar vilket resulterade i värsta matmaratonen nu på morgonen. Han har ätit halvsovande vid mitt bröst i stort sett hela tiden mellan fem och halvtio. Nu är han mätt och har somnat så där härligt avslappnat som bara bäbisar gör. Han sover i vagnen och det blev tomt i min famn efter hans lilla varma kropp. Det känns som om jag skulle kunna bära honom hela tiden, saknar honom så fort jag lagt ner honom. Men nu ska jag ladda inför nästa omgång Samuelmat med dusch och frukost.