Vi är hos familjen Hagman, Johan, Sophie, William och Ella, i Vansbro där Johans föräldrar har en stuga med gäststuga på tomten. Ända till timmarna innan vi skulle åka igår förmiddags så visste vi inte säkert att det skulle bli av. Varken Simon eller Samuels förkylningar ville gå över och Sophie hade feber, frossa och begynnande bihålsiflammation. Men genom ett under, eller flera så mår alla bättre och idag har vi haft en härlig dag i skidbacken i Kläppen. Samuel och jag har bestigit snöberg, gungat och gått en långpromenad medan de andra åkte skidor. Snöberget var kanske 5 m högt och det tog Samuel säkert en halvtimma att komma upp, men han gav inte upp. Ett steg upp och ett halvt glidande ner...men snö är ju såå spännande för att inte tala om glädjen när han nådde toppen och kunde åka kana ner på andra sidan.Med risk för att verka för tacksam för att vara sant, så är det nog just det jag är. Just nu sitter jag i en varm liten stuga och våra tre helt fantastiska barn snusar och sover i sina sängar precis bredvid mig. Vi har väntat och längtat efter var och en av dem långt innan de fanns till. Men innan Samuel såg dagens ljus var stunderna av längtan, oro och sorg nästan outhärdliga, men kanske är det därför tacksamheten i stunden nu aldrig kan ta slut.

Vi har också förmånen att ha många fina vänner. Två av dem är Sophie & Johan. Sophie och jag lärde känna varann på grundutbildningen till sjuksköterska för sådär 17 år sen. Mycket har hänt sedan dess och varenda en av de sakerna vi delat gör att jag inte kan tänka mig att vara utan den vänskapen. Trots att vi bara ses ett par gånger om året, i bästa fall, känns det varje gång som om det var igår. Det är gott.

Nu ska jag snart sova, somna till tre älskade ungars andetag, så att vi kan åka lite mer skidor imorgon på sista dagen 2011.

Nyss när jag vaknade tittade jag ut genom fönstret. Gammal bondepraktika stämmer inte i år. Trots att det slaskade på Andersdagen så är det grönt ute och inte vitt. Jag älskar snö och tycker att det saknas något när julen är grön.....även om det inte alls är det julen handlar om egentligen. Kanske ligger min "gröna" fundering närmare julens budskap än om snön legat tjock runt vårt hus. Även om det är ganska kallt ute i det råa gröna så är det inte som förra året när det var mer än 10 minus grader. För alla de som inte har något de kallar hemma och som sover ute eller "nästan" ute; i en port, ett uthus eller i någon annan vrå som bjuder till vila i vår hårda värld. Hade jag sovit ute under de omständigheterna hade jag frusit denna gröna vinter också.

Igår innan jag somnade såg jag ett tv-program som handlade om just hur osynliga dessa människor är. "Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon" gäller ju i vår närhet och omgivning också. Någon eller några hade startat en insamling av vinterkläder, skor, mat och julklappar att delas ut till alla de som inte har någonting (materiellt). En man som tidigare varit med och delat ut dessa saker på jul beskrev hur svårt det kan vara att få kontakt. De allra flesta som behöver hjälpen har blivit riktigt illa av samhället och blir kränkta av dem de möter varje dag. En kopp varmt kaffe och ett vänligt ord kunde ofta bryta isen. T'änk om vi alla....(läs jag) kunde bjuda till lite mer. Det är inte bara saker vi kan dela med oss av utan i större utsträckning oss själva. Att inte kränka genom att bara gå förbi utan stanna upp, bjuda på ett leende eller kanske t o m en kopp kaffe för att göra vardagen enklare för någon som verkligen behöver.

Nu är vi strax påväg tillbaka till mina föräldrar och ska fortsätta mysa tillsammans. I eftermiddag åker Tommy och barnen till Nittorp och jag till arbetet. Jag hoppas jag möter var och en som ringer med respekt och kärlek varje dag men i kväll hoppas jag oavsett situation att jag även kan dela med mig av min julglädje.
Ha en välsignad helg!

God Jul!

Just nu är jag väldigt trött, i hela kroppen och har svårt att hålla ögonen öppna. December har varit mer än intensiv, härligt mycket....men oj vad trött jag blir när jag slappnar av. I natt har jag arbetat och det blev en kort sovstund. Samuel har falsk krupp, han hostar och är sååå tät. Varken han eller Tommy har sovit speciellt mycket under natten, men vi har ändå haft en fin dag. När jag sov passade pojkarna på att besöka vårdcentralen och Samuel ska förhoppningsvis få en bättre natt nu. Simon fick nya bågar till sina glas ( de andra var inte längre hela på speciellt många ställen).

Under eftermiddagen blev det en kort födelsedagsfika för Olivia och kvällen har bjudit på god mat i lugnt sällskap hos mina fina föräldrar tillsammans med mina systrar och deras familjer. Nu har mörkret sänkt sig och vi njuter i skenet av levande ljus. Min trötta kropp ska få vila en stund och imorgon är det julafton.

Oplanerad brandövning

Till för en liten stund sedan var det en ovanligt lugn kväll här i det Hallbergska pepparkakshuset. Pannkakorna var uppätna, pappan hade kommit hem från jobbet, Amanda hemkommen från fotbollsträning, Simon instängd på sitt rum för att slå in julklappar och mamman hade nattat Samuel och strök de sista juldukarna. Men OJ vad det började tjuta! I pepparkakshuset är det ihopkopplade brandvarnare som gäller och då låter det verkligen ÖVERALLT. De stora barnen kom rusande till övervåning och hall, precis som vi bestämt att de ska när brandvarnarna sätter igång. Lilleman vaknade med ett ryck och blev så klart både rädd och ledsen. Dessutom luktade det verkligen bränt, men mycket svårt att lokalisera. Vi släckte alla ljus och drog ut misstänkta apparater. Till slut kom vi fram till att strykjärnet helt enkelt måste fått någon slags kortslutning för det började lukta när vi satte i det igen.
Vi är glada att brandvarnarna fungerar och att barnen både vet var brandfilt och släckare är, men särskilt att de vet vart de ska ta vägen om det händer något. Nu ska vi fortsätta med kvällens bestyr och strykjärnet har vi pensionerat.

Simon 10 år

I måndags firade vi Simon som fyllde 10. Han tyckte själv att han hade en jättebra dag. Den började med frukost på sängen och bästa morgonpaketen var en jumpsuit tror jag. I skolan sjöng de för honom, bara lite pinsamt, och på eftermiddagen kom en hög med gratulanter. Han fick så många fina presenter och har ägnat alla lediga stunder åt att testa saker, prova kläder, lyssna på skivor och titta på film, men jag tror de kommer vara LÄNGE!

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.

Det är Ella som sjunger för att samla in pengar till barn och vuxna på frälsningsarmens kår i Kibera. Hennes morfar och mormor har varit där tidigare och sett hur stort behovet är....av saker som är självklara för oss. Ella, hennes storebror William har fått förmånen att kunna följa med ner i början av nästa år för att hjälpa till. Just nu sjunger och spelar de för att samla in pengar till detta. Hur mycket tid och pengar spenderar du på julklappar? Lägg några minuter och läs om Kiberaprojektet. Kanske har du möjlighet att ge lite till, till någon som inte visste att han eller hon skulle få, men som verkligen behöver.
Läs mer:
http://ulid.jetshop.se/sa-kibera-corps-band/kibera-projektet---the-kibera-project-c-237-1.aspx

Den här bloggposten innehåller nötkräm

(foto UNICEF)

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här!

Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Jag tror och hoppas att jag i grunden är en ganska positiv människa. För mig är alla människor lika mycket värda.... faktiskt..... Det innebär inte att jag på något sätt tror att jag är ofelbar, men just det lika värdet är en självklarhet.
Därför har jag blivit ledsen varje gång jag åkt förbi Kinna Kyrka. Efter allt för många år i den församlingen har jag till slut förstått varför jag aldrig kände mig hemma. Alla är nämligen inte lika mycket värda. Det finns människor där för vilka kärleken är det viktigaste, men tyvärr är det allt för många som bara vill flyta med och följa det trygga utan att någonsin ifrågasätta. För att passa in ska man helst vara uppvuxen i en kristen familj, aldrig ifrågasätta någon eller något som sägs. Man ska rätta sig i ledet, inte vilja engagera sig, för då är man ett hot (fråga mig inte mot vad!?) och våga inte sätta kärleken till Jesus först för då är du inte välkommen. Jag stöttade en av mina allra bästa vänner som blev fruktansvärt behandlad av sin före detta man. (Han var anställd i församlingen) och då blev jag mindre önskvärd än någonsin tidigare. Jag (och väninnan) var inte längre välkomna att delta i någon av de församlingsaktiviteter vi brann för. Undrar just om Jesus skulle ha slängt ut mig med?

Tänk jag tror inte det. Om och om igen har Han tålamod med sina lärljungar och med oss, Han ger oss all den kärlek vi behöver för att ha fördrag med det som inte alltid blir rätt. Jag är uppfostrad av fantastiskt kärleksfulla föräldrar som alltid låtit mig och mina syskon gå vår väg och gett sitt fulla stöd i allt vad vi hittat på...även om det inte alltid var det de önskat mest. Några av de som gett mig min kristna uppfostran (U, E, G , L) har gett samma frihet, och låtit mig välja Jesus själv och inte valt Honom åt mig. Men sen finns det så många andra som inte kan acceptera andra människor som de är. Det är lätt att få prestationsångest och tro att man inte passar in som man är när människor runt en bara vill trycka in en i den redan givna mallen.

Vi är så tacksamma, varje dag och varje stund, för det som vi numera kallar vår församling. De som fanns där för oss när vi inte längre var välkomna i vår gamla församling. Vi är så tacksamma för alla fina människor som varje gång vi ses tar emot oss med öppna armar, precis som vi gör allt som står i vår makt för att finnas där för dem. Med detta tänker jag släppa allt det som vår gamla kyrka krävde... prestation på rätt villkor och gå in i Guds oändliga kärlek.

Jag är tacksam för alla fina människor jag sett och träffat idag och hoppas att de får en bra vecka. De som var i kyrkan idag och som delade bön, lovsång och söndagsskola. Alla fina barn och föräldrar på Danskompaniets dansuppvisning, de som stod före och efter mig i kön på MM och alla de jag mötte på vägen. Tack för att ni finns!

Det är december. Inatt när jag körde hem från jobbet vid halvtre saknade jag de vita eller åtminstone frostbitna vägkanterna. Mörkret är så tätt, så nära och så kompakt så här års. Jag somnade gott i min säng och dagen har lysts upp av sol men också av besök av människor som är viktiga för mig och för oss. På förmiddagen kom Lena och Hanna en stund. Sen tog Samuel och jag en promenad. Jag njöt av frisk luft och Samuel var mest intresserad av hundar, katter och fåglar på vägen. På eftermiddagen kom allra finaste Frida, ett av våra gudbarn en liten stund. Hon fyller år på måndag och vi ville passa på att fira henne. I kväll har Jenny varit här på traditionellt pepparkaksbak. Sex stora plåtburkar med pepparkakor, skratt, samtal om vardag; glädje, funderingar och bekymmer, en stunds fika och duell i Sverigespel blev det under kvällens gång.

Nu har jag läst bloggar en stund och snart är det dags att sova. Läste Cissis (en av mammorna i vår adoptionsgrupp) blogg, hon beskriver längtan på ett helt fantastiskt sätt. För inte så länge sedan så visste vi inte vem den andra var och ändå känns deras längtan efter det barn de väntar på så verklig. Väntan som värker på ett ändå positivt sätt, som bara längtan efter att få älska kan göra.

Alexander 18 år

Tommy, Samuel, Anneli, Alicia, Alexander

Emanuel,Emilia,Simon

Olivia, Emilia & Amanda

Blåbärshoppning i det nya ridhuset

Amanda & Atlet gjorde bra ifrån sig, Clear Round och fick en fin rosett.

Advent

Det bästa med att planera saker är att det lämnar utrymme för spontana infall och snabba förändringar. Den här veckan blev inte alls som vi hade planerat, utan antagligen mycket bättre. Jag skulle ha jobbat onsdag och torsdag, men det blev tisdag istället, på kort varsel. Kvalitetsarbete...en hel dag ihop med Agneta som verkligen sprudlar av ideer och som är klok som en bok. Får vi hållas tror jag att resultatet kan bli riktigt bra.

Arbete, utvecklingssamtal, fritidsaktiviteter, hushållsarbete....allt har bytt plats i tiden denna vecka tycks det. Även om vi är trötta idag så tror jag att hela familjen är nöjda med resultatet. Det mesta har blivit av och i eftermiddag och kväll har vi haft det både gott och mysigt i vårt adventsstädade och pysslade hus.

Pepparkaksgubbar; Ida, Simon, Andreas och Amanda

Samuel ville gärna hjälpa till; att smaka

Hanna tog ett kex i väntan på att pepparkakorna blev klara och mammorna fick sitt eftermiddagskaffe

Simon hade med sig Andreas och Ida, kompisar som han hängt ihop med sedan han bara var ett par år, hem. Pepparkaksbak stod på beställningen. Inte mig emot. Härligt att få använda alla fina pepparkaksformar. Pepparkaksformar är nog det enda jag faktiskt samlar....det finns ju så många fina! Ändå måste väl sägas att det blev mycket hjärtan, stjärnor och änglar så här i jultid....men en och annan häst fanns det utrymme för. De bakade med stort engagemang och tålamod. Andreas tyckte att degen aldrig blev mindre trots att de bakade, vilket tydligen var ett arv sa hans mamma när jag pratade med henne, men efter lite peppande från kompisarna så orkade han lite till. Efter en stund kunde de bjuda på nygräddade pepparkakor till eftermiddagsfikat. Varsin burka att gotta sig åt i väntan på jul blev det också.

Tommy hämtar Amanda, Simon och deras kompisar på kvällens disco, jag fick en "Iris kaffe" av Lena och innan jag kryper till kojs ska jag förbereda en smörgåstårta.Imorgon är en ny dag med väntat och oväntat innehåll. Jag ska fixa en smörgåstårta till Alex som fyller 18 (hur blev han så stor?), Amanda ska till stallet på blåbärshoppning och sedan är det dansuppvisning x 2 (om jag törs och klarar att hålla mig på fötterna). På kvällen ska vi fira Alex och har vi tur får vi träffa en alldeles speciell person. (Näe inte tomten). Natti

Årlig besiktning

Igår var jag på reumatologen på Sahlgrenska på kontroll av min reumatoida artrit. Det kan bara konstateras att min sjukdom håller sig i schack med hjälp av medicinen Enbrel som jag tar varje vecka. Elisabet min fina doktor sa att det egentligen är mer tur än skicklighet. Rätt medicin ska sättas in vid rätt tillfälle. För mig var det Enbrel vid ett svårt skov, eller snarare tumornekrosfaktoralfa, i form av Remicade för snart 10 år sedan när mina leder var svårt inflammerade och sjukdomen på frammarsch. Att häva i rätt ögonblick.
Jag tänker att det är så med mycket...med många olika saker. Att göra saker, att det som sker sker vid rätt tid och vid rätt tillfälle. Allting har sin tid läste Amanda och jag i hennes andaktsbok tidigare i veckan, ofta handlar det lika mycket om att vänta ut rätt tillfälle som att skynda. I vilket fall som helst; jag gick igenom kontrollen. Min tid är nu!

Ett annorlunda inlägg

Jag brukar oftast inte skriva om mitt arbete; av hänsyn till de som ringer, mina arbetskamrater och min arbetsgivare. Men efter dagens tidningsrubriker kan jag faktiskt inte låta bli. Jag vet att både jag och alla mina kollegor varje dag gör vårt yttersta i varje situation. För att ALLA som ringer ett nödsamtal ska få hjälp, rätt hjälp, i rätt tid på rätt plats. Om situationen upplevs allvarlig för den som ringer då är den det för oss också. Alla får tycka och tänka vad de vill...men oavsett situation, så vore det bra om fler granskade kritiskt innan de dömde.

Lycka är att vakna bredvid min fantastiska man, att lyfta upp en morgonvarm gosig Samuel och snofsa i hans hår när han äter välling. Lycka är att väcka en morgontrött (nästan) tonåring och få en kram och när en morgonpigg Simon vill att mamma och bara jag ska göra välling till honom också. Lycka är att bussen kommer på utsatt tid och en gullig arbetskamrat att åka med sista biten till jobbet. Det är också en hög fantastiska och inspirerande kollegor och en sjuksköterskedag på jobbet, för att utveckla vårt arbete. Att bli bjuden på lunch...även om det inte fanns något vegetariskt alternativ är också lycka, för det var gott med potatisbakelse och olika sallader och nybryggt kaffe på maten. Lycka är engagemang och att ha saker gemensamt.
Att mötas av en leende kramsjuk ettåring och en 10åring som vill kittlas när man kommer hem står högt på lyckoskalan. En svärmor och svärfar som tagit hand om minstingen, hushållsarbetet och logistiken så jag kunde sätta mig till ett dukat bord och äta nylagad middag är lycka för mig. Nu är hela familjen samlad igen. Simon hemma från basketen, Amanda från ridningen och maken från konsert med storbandet. Samuel ville gossa, kramas och hålla i sin mamma när han somnade gott i sin mjuka säng. Nu levande ljus och kanske till och med ett glas vin så här på onsdagskvällen. Jag böjer mig ödmjukt i tacksamhet och tänker på alla de som inte har det lika bra som jag.

Tiden går fort....

Samuel hos frissan första gången....

...eller mer så här och då tyckte ändå vår bästa frissa Daniela att han satt ganska still!!!?


Det ska va gött att leva....

En vampyr, en teletubbie och en sjörövare i väntan på fam Persson

Full koncentration över farmor och farfars golv

Förra veckan var det höstlov. Vi har en härlig höst. Mycket att göra...ja fullt upp, men allra mest av saker vi tycker om och är glada för. Det är gott att få vara tacksam för alla de små stunderna; en fotbollsmatch med Amanda eller kanske ännu hellre en hoppning i ridhuset, en aftonbön med Simon eller att stå till knäna med utklädningskläder för att leta efter det perfekta till cirkusparaden. De är så många de bästa stunderna, att ha Samuel gående med full koncentration på att hålla balansen eller höra honom ropa på katten är också helt underbart. På lovet fick vi vila hos svärföräldrarna i Nittorp... men med halloweengäster och vi träffade mina systrar och härliga kusiner. Nu är det inte långt till advent, men för mig får gärna värmen stanna ända till då och då vill jag helst ha någon meter snö, om jag får önska.

Idag har det varit en sådan dag jag brukar önska att jag ska slippa.... eller att de åtminstone inte kommer allt för ofta. Morgonen var god, vädret var vackert men arbetet har varit tungt idag. Möten med människor i kris; hysteriska, uppgivna, ensamma och alla de möten som aldrig kommer att kunna beskrivas i ord eller känsla. De som bara är. Om jag har hundra samtal en dag så är det ändå några jag minns mer och längre.
Ikväll fick jag en kopp te hos min allra bästa Lena. Det är härligt med en vän som bara finns där. Hon vet att jag aldrig kan berätta...och ändå finns hon där och lyssnar, på det som aldrig blir sagt liksom. Jag har dessutom fullt med kollegor som förstår precis hur en jobbig dag är. Lena frågade mig hur man kan gå vidare efter de tyngsta samtalen och dagarna. På det finns inget svar. Men när jag får tänka efter så är svaret just det; fina kollegor som finns där, en kärleksfull familj och fantastiska vänner. Tänk om alla dessa underbara människor visste att det de gör för mig ger mig kraft och tålamod att hjälpa alla de som ringer.

Trasig

Var och en möter vi varje dag trasiga människor. En del av oss möter fler än andra. De kan vara trasiga utanpå, inuti, eller både och. Det finns barn som går 9 eller 12 år i skolan utan att någon verkligen reagerar på att något är fel. Några eller många ser, lägger märke till och det påverkar deras liv. Men inte tillräckligt för att de ska våga lägga sig i eller säga till. Det är då jag blir less på det svenska samhället. Ska ett barn få lida resten av livet och vara trasigt i alla relationer bara för att vi är för fega att lägga oss i. Den typiskt svenska inställningen är "Det du inte vet (eller ser) har du inte ont av. Så dagens utmaning till mig och till alla er andra blir; våga bry er, våga reagera och våga lägga er i och fråga. Vi kan rädda någons framtid och göra den kärleksfull och ljus.

Tant-poäng

I eftermiddag har vi varit hos Marie på partylite-visning allra bästa Lena och jag (och några till så klart). Det var en god stund. På vägen dit pratade vi om att vara tant, Lena och jag. Mycket trevligt. Jag har aldrig samlat vuxenpoäng...det har aldrig tilltalat mig och ska jag vara riktigt ärlig så har jag aldrig ens funderat på det. Men idag insåg jag att jag helt hoppat över det stadiet och direkt hamnat på tantlistan...och det känns helt ok. Hur då? kan man undra. Jo, jag insåg att jag för första gången i mitt liv kände behov av och ville ha en handväska härom dagen. Det måste det väl ändå vara tantpoäng på?! Hur kan det komma sig att jag klarat mig i stort sett utan handväska i nästan 40 år och så plötsligt en dag behövde jag en typ JÄTTEMYCKET! Inte bara en minimini som rymmer plånbok och telefon utan en där allt en tant behöver får plats. Nu har jag skaffat mig en sådan....där ligger min plånbok och min almanacka och än så länge massor av ingenting. Ja, en almanacka är väl en tantgrej i sig. Jag moderna människan borde väl stoppa mina aktiviteter i telefonen! Måste erkänna att jag gör det....pappersalmanackan skriver jag också allt i men mest för att jag tycker om att ha en sådan. Nu ska tant Anneli hoppa i duschen efter ett härligt jazzdanspass och hon tänker att tant på riktigt kommer hon att bli den dagen hon inte längre behöver visa legitimation på systembolaget!

Dans är härligt

I höst har jag börjat dansa igen. Det var ganska många år sedan sist och även om benen är som spaghetti som inte vill följa med och huvudet mer är lovligt förvirrat så är det fantastiskt roligt. Vi är en hög "vuxna" tjejer som laddar inför den nya veckan med en dryg timmas dans på söndageftermiddagen. Några har dansat mycket tidigare, andra mindre, de flesta väldigt duktiga. Det som vi har gemensamt är att vi har riktigt riktigt roligt. Det viktiga är inte längre att det ska vara perfekt utan just att vi har kul....och det har vi. Då och då full koncentration och allvarliga miner och där emellan mycket skratt.
Kanske är det bara för att jag börjar få allt fler grå hår, men jag är glad när man bara kan vara sig själv och bjuda på det. Att kunna skratta tillsammans när något blir tokigt och ingen tycker att det är drygt om alla inte kan allt från början. Ett härligt sätt att ladda inför en ny vecka, både för kropp och själ. Gott!

Samuel 1 år

Jag säger då det....

Någon eller några har vandaliserat på kyrkogården här där vi bor. Tråkigt. Onödigt. Och naturligtvis inte rätt eller riktigt. När det händer något sådant, vilket det gör alldeles för ofta kan man bli både arg, ledsen och uppgiven. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Kanske finns det en anledning till att dessa människor behöver få ett utlopp för sina aggressioner. Med största sannolikhet finns det en grund till deras ilska. Om tanken får sväva fritt är det lätt att sätta sambandet till en uppväxt där det saknats kärlek. Den kärlek som sätter gränser och lär ett barn, eller en ungdom respekt för medmänniskan.
Kyrkoherden i församlingen som det gäller var i tidningen idag, han talade om hur ledsna de berörda blir när gravar skändas på det viset som nu skett. Jag kan verkligen förstå att många är ledsna men artikeln är en konstig väg att gå med tanke på tidigare inställning. När jag stöttade min väninna som blivit misshandlad av sin fd make som arbetar i kyrkan fick jag flera mycket otrevliga mail där andemeningen var att jag borde hålla tyst och inte lägga mig i för "tala är silver och tiga är guld". Man ska inte ska lägga sig i andra människors förehavanden och absolut inte deras känslor. Det kan jag tycka går stick i stäv med hur situationen nu bemöts. De som vandaliserat slutar knappast vandalisera för att de "åker fast". Däremot tror jag tyvärr att uppmärksamheten som de får bl a genom tidningsartikeln snarare ökar risken att de vandaliserar igen, för de har fått den uppmärksamhet de kanske sökt i många år. Min åsikt är att kyrkans ledare istället för att stänga ute människor som vill väl och som vill leva i kärlek till sin nästa, tillsammans med församlingen borde visa människorna runt omkring kärlek.
"Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon" är en textrad från en av Simons kristna barnskivor och det är nog det jag vill åt. Om de som är kyrkan kan dela med sig av den kärlek och omsorg de får av Gud och vågar vara medmänniskor istället för att racka ned på dem de möter och stänga ute de som är obekväma. Då skulle fler människor få del av kärleken, en uppmärksamhet som man aldrig kan eller behöver förtjäna. Den kärleken som sätter gränser och som lär varje individ respekt för sin medmänniska och då skulle ingen behöva eller vilja välta gravstenar för att få uppmärksamhet.

Jag insåg precis att mitt huvud verkligen är fullt av tankar; bra, konstiga, stora små, undringar, konstateranden (heter det så?)så visst är det underligt att jag inte skriver mer ofta på denna sida? Just nu sitter jag nedbäddad i Tommys säng, ja jag vet att klockan är halvtre på em. Samuel tar sin middagslur och på tvn går ett inspelat avsnitt av "Lykke" och jag har sovit en stund för att ladda inför nattens arbetspass. I min stora mugg med texten "jag älskar Dej" som jag fått av Simon dricker jag nybryggt kaffe.
På morgonen har jag varit och dansat Zumba tillsammans med en hög andra mammor och bäbisar. Svettigt, roligt och trevligt. Samuel var helt fascinerad av alla de andra barnen, så många att titta på och gärna klappa på lite. Själv kan jag inte sluta fascineras av att vi verkligen fick Samuel till slut, såå många år av längtan, ett underverk. Undrar hur många som vet....undrar om männsikor i vår närhet tycker det är underligt att man kan längta så.
Imorgon eller en annan dag ska jag dela några av mina tankar om det som gör mig ledsen eller irriterad, om det som styrker mig och gör mig glad, men nu är bara nu och det är min stund.

Är du alltid glad ? och är allting alltid så bra? frågade en arbetskamrat mig när hon löste av mig igår eftermiddag. Vi har pratat om det för ut, då undrade hon om jag verkligen var såå himla positiv som det alltid låter. Svaret är, helt ärligt, jag vet inte. Kanske är det inget som jag funderar så mycket på, dvs om jag är så där odelat positiv hela tiden eller inte. Kanske är det bara att allt som har varit och är jobbigt får mig att vilja välja glädjen, Det finns verkligen dagar när jag har svinigt ont, när jag är arg, ledsen eller totalt missnöjd med allt. Så många år av smärta och stress. Så många år av längtan och förtvivlan och allt där emellan. Jag lider med människor i min omgivning och önskar att mina relationer får vara helhjärtade. Är det något mitt arbete och mina relationer har lärt mig så är det att jag aldrig helt och fullt kan förstå en annan människa men oavsett kan jag få finnas i hans eller hennes närhet. Allt detta gör att jag varje liten stund försöker välja glädjen, och se allt det underbara som kommit ur Guds hand och jag försöker göra ett aktivt val... kanske är det det som gör mig positiv....eller så är det något helt annat.
Ha en skön helg alla ni underbara!

Hos Simon, världens bästa brorsa somnar Samuel gott.

Vi har grejat ute i trädgården idag, jag och mina pojkar. Simon tog det lugnt, på befallning av sin ömma moder, då han i lördags gick rakt in i väggen och fick en lindrigare hjärnskakning. Det gick efter omständigheterna väl, men idag var han ordinerad vila. Men lite frisk luft skadar väl inte? Det var brittsommarvärme men eftersom det regnat en hel del det sista var vår gräsmatta mest en lerhög så stövlar fick det bli för lilleman.

En förmiddagsstund med Annelie som tittade förbi på en pratstund och en kaffe med Lena på altanen, bättre kan det inte bli en härlig dag som idag

Jag har jobbat i helgen. Ibland blir jag lite ambivalent i förhållande till mitt arbete. Det är det svåraste och mest utmanande jag någonsin gjort och jätte roligt, samtidigt undrar jag hur jag kan tycka det är roligt att ha ett arbete där varje samtal är livsavgörande. För även om det inte alltid är på liv och död rent fysiskt så är det ju så det upplevs för den som ringer in. Kanske får jag nöja mig med det som det är, och faktiskt vara glad att jag trivs med mitt arbete och med att kunna göra skillnad för de som ringer.

Tänk vad tiden går. Hanna fyllde ett år igår och Samuel har bara en dryg vecka till sin ettårsdag. Varje dag när jag vaknar fylls jag av oerhörd tacksamhet och glädje över Samuel. Han är verkligen den största utav gåvor. Kanske borde jag ha dåligt samvete över de gånger jag tyckt det varit jobbigt att gå upp mitt i natten när de stora barnen var små och inte kunde sova, var sjuka eller bara ville ligga i vår säng. För helt ärligt; visst blir man trött ibland när man har små barn men tom mitt i natten är jag tacksam för att få gå upp och ge Samuel nappen eller vad det må vara. Det är möjligt att jag bara blivit klokare för att jag är äldre...men oavsett så har livet blivit lättare sedan Samuel gjorde entre....eller det är enklare att se det lättare.

Sandra & Ingemar

Lucas, Ingemar, Linn, Leon, Sandra & Liam

Igår hade vi äran att få vara med på Ingemar & Sandras bröllop. De var såå fina och vigseln var vacker. Tärnan och hennes make sjöng och spelade gitarr i Hyssna gamla kyrkas härliga akustik. Jag blev helt rörd som vanligt, men Tommy har lärt sig efter våra 18 år tillsammans och hade så klart näsdukar med sig till mina tårar. När båda sagt ja svämmade det över i mina ögon... men vad gör väl det. Det är ju inte så mycket som slår när två människor som gått igenom så mycket tillsammans bestämmer sig för att leva resten av sitt liv ihop. Efter vigselakten bjöds det på god mat & dryck i bygdegården och festen var både trevlig och kul. Vi är så glada för Sandra och Ingermar och vi är tacksamma för Liam och Lucas som alltid kommer ha en speciell plats i våra hjärtan.

Zumba

Första gången jag dansade var jag sex år. Redan då hade jag ont i armar och ben, fast eftersom det inte syntes utanpå lärde jag mig snart att leva med det. Jämfört med alla andra barn kände jag mig alltid extremt stel och vissa saker var svåra att göra även om jag trotsade smärtan.
I dansen fick jag lära mig rörelse under kontroll. Att känna varje muskel och kontrollera rörelserna även när jag slappnade av. Med mycket övning lär man känna kroppen muskel för muskel och till slut blir även avslappade rörelser omedvetet kontrollerade. Detta har jag haft så mycket nytta av när värken härjar mina leder. Jag vet oftast vilka muskler som kan ersätta en smärtsam rörelse till en som inte gör ont. De senaste åren har jag inte haft möjlighet att dansa, eller ens gå på gruppträning och jag har saknat det.
Tidigare ikväll begav jag mig till danskompaniet för ett pass Zumba. Visst kände jag mig(med rätta) som en överviktig, stel, förvirrad tant utan taktkänsla....men vad gör väl det. Jag hade roligt och svettades från första till sista steget. På vägen hem insåg jag vad mycket jag saknat att röra mig till musik på det här viset. Visst kommer jag fortsätta ta mina löprundor i skogen och njuta av dem, men det kommer aldrig kunna ersätta dansen.

What should I do without you?

Visst är det härligt med vänner. Här är två av mina, Sophie & Chris, vi gick sjuksköterskeutbildningen tillsammans...för typ 100 år sen. Vi åt lunch ihop idag, och insåg att det var riktigt längesedan sist. Småbarnsföräldrar och skiftarbetande kan det bli så. Det härliga är att det inte spelar någon roll hur ofta man ses, för man vet att de andra alltid finns där. Idag var vi och tittade på tomten där Sophie och hennes familj ska bygga ett hus när bygglovet blivit beviljat. Vi hade en skön stund i solen. Nu blir det snart middag hemma hos en annan fd sjuksköterskekollega; Carina, mycket trevligt. Det kan inte med ord beskrivas hur glad och tacksam jag är för denna dag och för mina fina vänner.

Morgonsällskap

Jag är på "husmorssemester". Ibland är det skönt att vara ensam även om det kändes konstigt att åka hemifrån och tåg utan barn att hålla ordning på samt en ordentlig hög med bagage. Jag och min ryggsäck tog igår tåget till Stockholm och nu är jag hos allra bästa Carina och hennes fina katt Rocky. Imorse vaknade jag av att han strök sig mot mina ben, en riktig goding är han. Idag ska jag umgås med Carina men också med andra härliga människor som jag träffar allt för sällan. Men först ska jag njuta av värmen en stund till på Carinas balkong och dricka upp mitt kaffe.

Kelsjuka Rocky

På väg

Det är härligt med helg. Den här är speciell eftersom jag och Maria är påväg till Stockholm. Maria säger att vi ska göra stan osäker.....men jag är inte helt säker på det. Vi är inte så farliga som vi ser ut, men i alla fall. Ser fram emot ytterligare en vilosam helg tillsammans med människor jag tycker mycket om.

Det är höst nu. Igår kväll tände vi kaminen, sprakande härlig värme. Det kyler på armarna när vi tar våra morgon och kvällspromenader jag och Samuel. Levande ljus med ett härligt sken, kura en stund med en bok. Det är gott.

Sundsvik

I helgen har vi varit med församlingen på Sundsviksgården. Mitt hjärta är fyllt av glädje och tacksamhet för sköna dagar, givande samtal, underbara människor och ett väder och en miljö som fått mig att fylla på med energi. Jag hoppas att jag under hösten kan ge andra människor en liten glimt av himmelriket genom att finnas där, att jag tar mig tid att vara den medmänniska som min Gud vill och har skapat mig till att vara.

Läser dagens Borås Tidning. Oftast finner jag inte så mycket intressant, men denna debattartikel är läsvärd. http://www.bt.se/debatt/breiviks-garningar-kristnas-ansvar(2899944).gm . Ingen fascist med nationalistiska übermensch-drömmar ska kunna hävda att de tillhör den kristna kulturen eftersom kristen kultur inte är rasistisk, främlingsfientlig, nationalistisk eller sexistisk hävdar författarna. Men med tanke på hur svenskkyrkliga församlingar behandlar sina medlemmar så tycker jag inte att det är svårt att förstå de som inte ser den kristna grunden.
Författarna avslutar artikeln med det som för mig är en självklarhet; "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus". När de ledande i en församling med alla medel visar att man anser att vissa är förmer; präster mer värda än diakonerna, organisten mer värd än kantorn, anställda mer värda än församlingsmedlemmarna, de som hellre gömmer huvudet i sanden än hjälper en nära medmänniska mer värda än de som aldrig skulle svika en vän eftersom de anses mindre besvärliga. Då suddas gränsen mellan det som är kristendom och den så kallade kristna kulturen ut. Det är beklagligt att den suddas ut av dessa som säger sig vara kyrkans människor. (Behöver jag tillägga att för mig är alla lika värda.)

Har det bra

En helt vanlig fredag, en vanlig dag, och det är bra. Jag kan ibland känna att det är något fel på mig som så ofta känner att jag nästan ska sprängas av tacksamhet för att vara där jag är. I stunden, i sällskapet, i situationen, i tanken....och i livet. Tidigare tänkte jag att om det var bra, om jag blev nöjd, då skulle det vara svårare att gå framåt och att ha nya mål. Men att ha det bra och vara tacksam leder mig framåt och på större äventyr, än om jag går framåt bara för förändring och för att bli nöjd.
Vi har varit hos familjen Wallgren ikväll, människor vi är så glada att ha i vårt liv.

Samuel hade en mysig stund med härliga Frida
Lisa & Amanda
som alltid funnits i varandras liv

En av de fina kattungarna

Gossig och mjuk tyckte Simon

Annelie & Markus

"tycker om"

Helt plötsligt var det tomt på människor i vårt hus. Amanda är på Liseberg med familjen Max (lyckis) och grabbarna tog en tur till Stenboryd (plattläggning på gång tror jag). Själv ska jag i lugn och ro fortsätta med min höstrensning, brukar ju få ett spel på våren och ett på hösten och passande nog inföll höstspelet under semestern. Normalt infaller mina rensa och röj-anfall när jag har som mest annat att göra. Så nu sätter jag på en LP (det blir nog Fredá) och tar tag i målarburkarna i källaren.

Blivande trummis

Tänk om man kunde nå upp.....så länge nöjer jag mig med bastrumman!

Krismöte om socialen...

....var en av de stora rubrikerna på Marksidan i dagens BT. Politikerna har nämligen helt olika åsikter om i stort sett allt, vilket i sig inte är något underligt. Men detta har istället för konstruktiva beslut och möjligheter att se saker ur olika perspektiv mynnat ut i en ganska total osämja. Ekonomin är kass, körd i botten(typ) och många vill inte ta den massiva kritik som socialtjänst och socialnämnd fått i flertalet fall, både från allmänhet och socialstyrelsen på allvar.

Pengar i all ära, 15 miljoner hit eller dit(ironi), men här verkar socialnämnd och förvaltning inte kunna det de förhoppningsvis ska vara bra på heller, dvs att ta hand de människor som inte har någon annan utväg än att vända sig till dem, människor i kris. Slående är att inte ingen vill ta till sig den kritik som socialstyrelsen kommit med. Jag tycker att de borde läsa varje ord, varje del, gå tillbaka och försöka reda ut varje situation, hur många de än är, för att lära av det och sedan försöka att inte göra om samma misstag. Politiker och anställda tillsammans. För vad hjälper det med en konsult när det grundläggande felet ligger hos människor som inte kan tänka sig att ta en funderare på hur de betett sig och varför de gjort som de gjort.

Varje människas historia är viktig, den vi har tillsammans är viktig, de är delar av det som blir livet och ska därför aldrig förnekas. Historian upprepar sig. Enda sättet att ändra hur det blir, är att vilja, och försöka lära av det som varit.

Om ögon

Men sade jag således detta:
De vackraste ögon jag vet
är barnets ögon som ser en stor
och jublande hemlighet
det minsta alldagliga ting:
en stjärna, ett blad , ett bi
och en solstråles lek i en vattenpuss
- som man inte får plaska i!

Men sade jag således detta
då tänkte jag inte på de
gamla och stillsamma ögon
som dävnats i årens ve.
Ty då - när de snuddas av glädje
och skimra en stund och le,
då märkte jag nog att det finns
inga vackrare ögon att se.
av Nils Ferlin

Vänner

Mina vänner är en av pusselbitarna i pusslet som är jag.
De gör mig oftast glad, och får mig att må bra.
De är en del av mitt liv, och låter mig vara en del av deras.

Tacksam.

Trädgårdsarbete

Den här fina krukan fick jag när jag fyllde år i juni, tänk att den klarat min skötsel så bra. Mina fingrar är annars mer bruna än gröna. Den är fortfarande såå fin!

Det är härligt att vara ute och greja. Eftermiddagen hos familjen Hallberg ägnades åt trädgårdsarbete och alla hjälpte till på sitt sätt. Jag är ofta rätt dålig på att bara lämna allt inne och gå ut och klippa gräs, rensa rabatter, pyssla om växter eller bara fixa i trädgården. Det är ju alltid någon mat som ska lagas eller kläder som ska tvättas, barn som vill ha hjälp, telefon som ringer....och jag väljer det före då och det för att jag vill. Men ibland är det verkligt skönt att bara gå ut, som idag. Amanda klippte gräs, Simon och kompisen Carl hoppade studsmatta, Tommy klippte häcken, jag rensade och Samuel följde allt med både stora ögon och stora öron. En riktigt skön eftermiddag blev det, och ganska fint också!

Samuel, funderar på om han verkligen behöver hörselkåporna.

Att njuta av nu.

Eftersom vi nästan flöt bort i Simrishamn beslöt vi oss för att ta några dagar i Bohuslän. Vi körde E6 mot Oslo som väl är den vanligaste vägen att ta, men efter att vi svängt av den och ytterligare en lite större väg hamnade vi på en mycket smal, precis så att en bil fick plats, stor väg. Vi körde den i ca 4 km och hamnade på en udde ut i havet. Såå fint! Här är ett sådant ställe där möjligheterna nästan är oändliga. Barnen har åkt vattenrutschkana, badat timtal i havet och hoppat från bryggan hur många gånger som helst. Tommy och jag har sprungit några av de leder som går precis utanför husvagnen och en kväll spelade vi äventyrsgolf. Men allra bäst är att hela miljön inbjuder till att göra ingenting, eller bara det man känner för, att njuta av varje ögonblick.
Imorse smattrade regnet mot vårt tak när vi vaknade. Samuel och jag gick en morgonpromenad och både luften och utsikterna helande för kropp och själ och påvägen hem köpte vi nybakt bröd som passade familjens hungriga frukostmagar.
Nu har det slutat regna, vi spelar spel i förtältet och när molnen spruckit upp lite till ska vi ta oss till stranden. Idag är en lugn dag och jag är tacksam att kunna njuta av varje ögonblick, ögonblick jag inte tar för givet, och av det vackra i nu.

Österlen

Efter dagar rikliga på upplevelser i Kolmården var vi redo att dra vidare. Efter en hel dag i bilen var vi framme på Österlen och i Simrishamn vid åttatiden. Här hade redan familjen Hagman kamperat ett dygn och vi fick en trevlig vecka. Möjligen kunde den avslutats något mindre blött.

Simon & Amanda testar poolen

Både Amanda och Simon (och jag) hoppade från trampolinerna, det ger ett gott sug i magen. Min spik var dock lite sned enligt barnen.

Jag och Sophie med våra fina barn vid Ale stenar

Anneli, Samuel & Amanda. Skön dag vid Ale stenar, vi tog en promenad ner till hamnen och kollade på båtar och på sjöräddningsmuseet.

Tittut! Simon Anneli & Samuel. Efter Ale stenar fortsatte vi till Hammars backar där vi tittade när de flög med skärmar. Vi åt lunch och barnen klättrade ned till stranden för att leta fynd.

Bad i iskallt hav vid Sandhammaren

Samuel tyckte sanden smakade bra.

Kvällsmat i tältet en typisk campingkväll.....

...dagen därpå total översvämmning i tältet. 10cm gyttja och sedan 5 cm vatten utanpå´, och tyvärr kunde vi inte få någon hjälp av campingen, för de "kan ju inte hjälpa att det regnar"

Tur vi har goda vänner vi kan spela spel och fika med när det är alldeles för dåligt väder!