Vi är hos familjen Hagman, Johan, Sophie, William och Ella, i Vansbro där Johans föräldrar har en stuga med gäststuga på tomten. Ända till timmarna innan vi skulle åka igår förmiddags så visste vi inte säkert att det skulle bli av. Varken Simon eller Samuels förkylningar ville gå över och Sophie hade feber, frossa och begynnande bihålsiflammation. Men genom ett under, eller flera så mår alla bättre och idag har vi haft en härlig dag i skidbacken i Kläppen. Samuel och jag har bestigit snöberg, gungat och gått en långpromenad medan de andra åkte skidor. Snöberget var kanske 5 m högt och det tog Samuel säkert en halvtimma att komma upp, men han gav inte upp. Ett steg upp och ett halvt glidande ner...men snö är ju såå spännande för att inte tala om glädjen när han nådde toppen och kunde åka kana ner på andra sidan.Med risk för att verka för tacksam för att vara sant, så är det nog just det jag är. Just nu sitter jag i en varm liten stuga och våra tre helt fantastiska barn snusar och sover i sina sängar precis bredvid mig. Vi har väntat och längtat efter var och en av dem långt innan de fanns till. Men innan Samuel såg dagens ljus var stunderna av längtan, oro och sorg nästan outhärdliga, men kanske är det därför tacksamheten i stunden nu aldrig kan ta slut.

Vi har också förmånen att ha många fina vänner. Två av dem är Sophie & Johan. Sophie och jag lärde känna varann på grundutbildningen till sjuksköterska för sådär 17 år sen. Mycket har hänt sedan dess och varenda en av de sakerna vi delat gör att jag inte kan tänka mig att vara utan den vänskapen. Trots att vi bara ses ett par gånger om året, i bästa fall, känns det varje gång som om det var igår. Det är gott.

Nu ska jag snart sova, somna till tre älskade ungars andetag, så att vi kan åka lite mer skidor imorgon på sista dagen 2011.

Nyss när jag vaknade tittade jag ut genom fönstret. Gammal bondepraktika stämmer inte i år. Trots att det slaskade på Andersdagen så är det grönt ute och inte vitt. Jag älskar snö och tycker att det saknas något när julen är grön.....även om det inte alls är det julen handlar om egentligen. Kanske ligger min "gröna" fundering närmare julens budskap än om snön legat tjock runt vårt hus. Även om det är ganska kallt ute i det råa gröna så är det inte som förra året när det var mer än 10 minus grader. För alla de som inte har något de kallar hemma och som sover ute eller "nästan" ute; i en port, ett uthus eller i någon annan vrå som bjuder till vila i vår hårda värld. Hade jag sovit ute under de omständigheterna hade jag frusit denna gröna vinter också.

Igår innan jag somnade såg jag ett tv-program som handlade om just hur osynliga dessa människor är. "Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon" gäller ju i vår närhet och omgivning också. Någon eller några hade startat en insamling av vinterkläder, skor, mat och julklappar att delas ut till alla de som inte har någonting (materiellt). En man som tidigare varit med och delat ut dessa saker på jul beskrev hur svårt det kan vara att få kontakt. De allra flesta som behöver hjälpen har blivit riktigt illa av samhället och blir kränkta av dem de möter varje dag. En kopp varmt kaffe och ett vänligt ord kunde ofta bryta isen. T'änk om vi alla....(läs jag) kunde bjuda till lite mer. Det är inte bara saker vi kan dela med oss av utan i större utsträckning oss själva. Att inte kränka genom att bara gå förbi utan stanna upp, bjuda på ett leende eller kanske t o m en kopp kaffe för att göra vardagen enklare för någon som verkligen behöver.

Nu är vi strax påväg tillbaka till mina föräldrar och ska fortsätta mysa tillsammans. I eftermiddag åker Tommy och barnen till Nittorp och jag till arbetet. Jag hoppas jag möter var och en som ringer med respekt och kärlek varje dag men i kväll hoppas jag oavsett situation att jag även kan dela med mig av min julglädje.
Ha en välsignad helg!

Oplanerad brandövning

Till för en liten stund sedan var det en ovanligt lugn kväll här i det Hallbergska pepparkakshuset. Pannkakorna var uppätna, pappan hade kommit hem från jobbet, Amanda hemkommen från fotbollsträning, Simon instängd på sitt rum för att slå in julklappar och mamman hade nattat Samuel och strök de sista juldukarna. Men OJ vad det började tjuta! I pepparkakshuset är det ihopkopplade brandvarnare som gäller och då låter det verkligen ÖVERALLT. De stora barnen kom rusande till övervåning och hall, precis som vi bestämt att de ska när brandvarnarna sätter igång. Lilleman vaknade med ett ryck och blev så klart både rädd och ledsen. Dessutom luktade det verkligen bränt, men mycket svårt att lokalisera. Vi släckte alla ljus och drog ut misstänkta apparater. Till slut kom vi fram till att strykjärnet helt enkelt måste fått någon slags kortslutning för det började lukta när vi satte i det igen.
Vi är glada att brandvarnarna fungerar och att barnen både vet var brandfilt och släckare är, men särskilt att de vet vart de ska ta vägen om det händer något. Nu ska vi fortsätta med kvällens bestyr och strykjärnet har vi pensionerat.

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.

Det är Ella som sjunger för att samla in pengar till barn och vuxna på frälsningsarmens kår i Kibera. Hennes morfar och mormor har varit där tidigare och sett hur stort behovet är....av saker som är självklara för oss. Ella, hennes storebror William har fått förmånen att kunna följa med ner i början av nästa år för att hjälpa till. Just nu sjunger och spelar de för att samla in pengar till detta. Hur mycket tid och pengar spenderar du på julklappar? Lägg några minuter och läs om Kiberaprojektet. Kanske har du möjlighet att ge lite till, till någon som inte visste att han eller hon skulle få, men som verkligen behöver.
Läs mer:
http://ulid.jetshop.se/sa-kibera-corps-band/kibera-projektet---the-kibera-project-c-237-1.aspx

Den här bloggposten innehåller nötkräm

(foto UNICEF)

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här!

Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Jag tror och hoppas att jag i grunden är en ganska positiv människa. För mig är alla människor lika mycket värda.... faktiskt..... Det innebär inte att jag på något sätt tror att jag är ofelbar, men just det lika värdet är en självklarhet.
Därför har jag blivit ledsen varje gång jag åkt förbi Kinna Kyrka. Efter allt för många år i den församlingen har jag till slut förstått varför jag aldrig kände mig hemma. Alla är nämligen inte lika mycket värda. Det finns människor där för vilka kärleken är det viktigaste, men tyvärr är det allt för många som bara vill flyta med och följa det trygga utan att någonsin ifrågasätta. För att passa in ska man helst vara uppvuxen i en kristen familj, aldrig ifrågasätta någon eller något som sägs. Man ska rätta sig i ledet, inte vilja engagera sig, för då är man ett hot (fråga mig inte mot vad!?) och våga inte sätta kärleken till Jesus först för då är du inte välkommen. Jag stöttade en av mina allra bästa vänner som blev fruktansvärt behandlad av sin före detta man. (Han var anställd i församlingen) och då blev jag mindre önskvärd än någonsin tidigare. Jag (och väninnan) var inte längre välkomna att delta i någon av de församlingsaktiviteter vi brann för. Undrar just om Jesus skulle ha slängt ut mig med?

Tänk jag tror inte det. Om och om igen har Han tålamod med sina lärljungar och med oss, Han ger oss all den kärlek vi behöver för att ha fördrag med det som inte alltid blir rätt. Jag är uppfostrad av fantastiskt kärleksfulla föräldrar som alltid låtit mig och mina syskon gå vår väg och gett sitt fulla stöd i allt vad vi hittat på...även om det inte alltid var det de önskat mest. Några av de som gett mig min kristna uppfostran (U, E, G , L) har gett samma frihet, och låtit mig välja Jesus själv och inte valt Honom åt mig. Men sen finns det så många andra som inte kan acceptera andra människor som de är. Det är lätt att få prestationsångest och tro att man inte passar in som man är när människor runt en bara vill trycka in en i den redan givna mallen.

Vi är så tacksamma, varje dag och varje stund, för det som vi numera kallar vår församling. De som fanns där för oss när vi inte längre var välkomna i vår gamla församling. Vi är så tacksamma för alla fina människor som varje gång vi ses tar emot oss med öppna armar, precis som vi gör allt som står i vår makt för att finnas där för dem. Med detta tänker jag släppa allt det som vår gamla kyrka krävde... prestation på rätt villkor och gå in i Guds oändliga kärlek.

Jag är tacksam för alla fina människor jag sett och träffat idag och hoppas att de får en bra vecka. De som var i kyrkan idag och som delade bön, lovsång och söndagsskola. Alla fina barn och föräldrar på Danskompaniets dansuppvisning, de som stod före och efter mig i kön på MM och alla de jag mötte på vägen. Tack för att ni finns!

Det är december. Inatt när jag körde hem från jobbet vid halvtre saknade jag de vita eller åtminstone frostbitna vägkanterna. Mörkret är så tätt, så nära och så kompakt så här års. Jag somnade gott i min säng och dagen har lysts upp av sol men också av besök av människor som är viktiga för mig och för oss. På förmiddagen kom Lena och Hanna en stund. Sen tog Samuel och jag en promenad. Jag njöt av frisk luft och Samuel var mest intresserad av hundar, katter och fåglar på vägen. På eftermiddagen kom allra finaste Frida, ett av våra gudbarn en liten stund. Hon fyller år på måndag och vi ville passa på att fira henne. I kväll har Jenny varit här på traditionellt pepparkaksbak. Sex stora plåtburkar med pepparkakor, skratt, samtal om vardag; glädje, funderingar och bekymmer, en stunds fika och duell i Sverigespel blev det under kvällens gång.

Nu har jag läst bloggar en stund och snart är det dags att sova. Läste Cissis (en av mammorna i vår adoptionsgrupp) blogg, hon beskriver längtan på ett helt fantastiskt sätt. För inte så länge sedan så visste vi inte vem den andra var och ändå känns deras längtan efter det barn de väntar på så verklig. Väntan som värker på ett ändå positivt sätt, som bara längtan efter att få älska kan göra.