Olika mål

Lite mer fotboll då:)

Många timmar på läktaren har det blivit genom åren.... fascinerande med tanke på hur ointressant jag tycker det är. I början när Amanda spelade försökte jag verkligen engagera mig....men det går inte hur jag än försöker. Så nu har nog både jag och barnen förlikat oss med att mamma följer gärna med, bakar kakor och står i kiosken och hejarklacken får Tommy stå för. 

Samtidigt är jag glad att engagera mig i det jag brinner för och för att mina barn väljer egna saker och inte sånt som är föräldrarnas intresse i första hand. Min stolthet när barnen utvecklas på det de tycker är roligt har liksom inget slut. De är envisa och målinriktade på olika sätt och jag hoppas att jag kan möta dem och supporta dem precis där de är så att de så småningom kan bli harmoniska vuxna med stora hjärtan oavsett vad de väljer att hålla på med.

Prestationsångest

Jag pratar gärna.... men lika gärna lyssnar jag. Allt oftare möter jag högpresterande människor som gör mer än det som förväntas men som ändå mår dåligt för att det som förväntas inte uppnås. Det gör mig ont att se var och en av dem må dåligt trots att de arbetar mycket, hårt och effektivt. Hur mycket de än gör så blir allt aldrig klart. 

Hur lär vi oss att släppa och att andas? Att inte låta arbetet äta upp oss? Det finns inget exakt recept men insikt dialog och ett bra ledarskap underlättar. Insikt för att allt börjar med mig, dialog för nya perspektiv och nya saker att prova och ett gott ledarskap för att beslut är lättare att ta om man har någon som står bakom en oavsett vad.

Ikväll har jag varit på AW med några av mina härliga kollegor. Om ni visste vad tacksam jag är för dem :)

Träna eller röra på sig

Sitter i solen på gräset och kollar Samuels fotbollsträning. Vi har promenerat hit, jag, Samuel och Simon. Igår kväll gick jag och Amanda en powerwalk runt sjön och avslutade med ett dopp.

Det är härligt med sommar och att kunna vara ute utan att klä sig lager på lager på lager.

I helgen cyklade vi Vätternrundan jag och Jenny. Det var en fantastisk upplevelse av vind i håret, solsken i ansiktet och doft av  sommar. Vi såg solen gå upp över Ödeshög på andra sidan en nästintill spegelblank sjö samtidigt som mjölksyran vid några tillfällen gjorde sig påmind i benen på väg upp mot Hjo. Stundtals var vi så klart trötta och visst gjorde det ont lite här och var men det vägdes upp av sällskap, skratt, möten med andra cyklister på vägen och inte minst av alla de som hejade utmed vägen:).

Vad är det då som driver en i och för sig tokig, men ändå hyfsat normal person att cykla 30 mil? I mitt fall är det att jag behöver röra på mig mycket och regelbundet för att må bra. För att med mina leder kunna göra saker som att leka med Samuel, klippa gräset, klara att kämpa mot stelheten och ta mig till jobbet i tid på morgonen eller klara att ta ut mjölken ur kylen och böja mig för att ta upp det som tappats på golvet.

Under alla år har jag tyckt att det känns konstigt att säga att jag tränar- då ska man ju åtminstone vilja bli bättre på det man tränar och jag vill ju bara inte bli sämre =)

Men i träningspodden här om veckan satte Lofsan fingret på spiken. Det jag gör är ju inte att träna (för att bli bättre ) utan att röra på mig (för att må bra). Så om ni undrar så lägger jag nu träningen på hyllan och satsar på ännu mer rörelse i mitt liv. Och rörelse gör jag gärna tillsammans så vill du cykla, simma, gå, springa eller till vintern åka skidor med mig så hör av dig. 

Kram på er