Livet är skört

För en vecka sedan förlorade en av vår tonåriga dotters klasskamrater sin mamma, helt oväntat. Det finns inga ord för sorgen när någon man älskar inte finns i ens närhet längre. Varje dag säger jag hejdå till barnen och maken innan jag åker till jobbet, någon gång på dagen hör jag av mig med sms för att höra att allt är som det ska, på kvällen vill jag att alla ska må bra och haft möjlighet att prata om man är arg eller ledsen innan man somnar. Denna veckan har det blivit mer än vanligt.

Jag är ingen rädd eller ängslig person, men något som verkligen skrämmer mig är att jag skulle förlora någon i min allra närmsta familj. Mina tankar går till var och en som förlorat någon nära, någon man älskar högt. Jag kan inte förstå, men ni finns i min tanke, i min bön inför morgondagen. Den morgon dag vi inte vet något om. Livet är skört, morgondagen är inte självklar för någon av oss. Så ta hand om er och varann och glöm inte vara tacksam för nuet, åtminstone då och då.

Så det kan bli

I natt har vi sovit oroligt. Lille S har kastat sig fram och tillbaka i sängen och gnällt. "Ont i örat mamma". Efter både nässpray o och värkmedicin blev det lite bättre en kort stund......ungefär till lille S halkade ned från berget av kuddar. Troligen har mamman, som hela tiden varit på sin vakt, sovit ännu sämre än lille S. När han vaknade vid 5-tiden var han het som en spis och ville ha "nälling". Mamman puttade på pappan och efter en kort diskussion insåg mamman att kommer bli en dag av VAB.

I alla fall, en timma senare sitter en mycket pigg liten kille och hoppar på mamman. "Nu rukost va". Som bortblåst är febern och även om han kliar sig lite i öronen så säger han sig inte ha ont. Pigg som en lärka har han ätit frukost med föräldrarna, hjälmen och motorsågen. Vi får väl helt enkelt njuta av dagen som den blir och bara hoppas att det inte blir återfall i feber och öronont, utan att det är klart nu.

Helg hos familjen H

Vi har haft en lugn helg, med våra mått mätt. J som har oss som kontaktfamilj har varit här, han och S har varit i badhuset och A naturligtvis i stallet. Igår åt vi middag med familjen Max, både spontant och mycket trevligt. Det enda mörka molnet på den annars ganska blå himlen denna helg har varit lite maskinproblem. Datorn som låste sig.....behöver jag tillägga att den kanske gjort sitt efter ca 10år. En tvättmaskin som visade ERROR och som sedan blev strömlös och ett allt starkare brummande från ett ändå ganska nytt kylskåp. Datorn har fått vila sig och funkar nog tillräckligt för att jag i alla fall ska kunna ladda över det som saknas på USB. Tvättmaskinen har efter ett dygns vila klarat att tvätta en tvätt utan att bli error och A och T har städat bakom kylskåpet. (Se bild)

Det blev mycket tyst om kylskåpen efter städningen, så tyst att T var tvungen att öppna och titta /lyssna om det verkligen var på och lite oroligt säger han till A och mig....."jag undrar om kanske sladden åkte ur i alla fall när vi sköt tillbaka skåpen". A och jag tittar på varann och brister ut i storskratt. T förstår först ingenting. "Men du" säger jag "såg du inte att lampan var tänd när du öppnade skåpen" T går tillbaka och öppnar igen och vi får oss alla tre ett asgarv. En typisk pappagrej i den här familjen. Nu hägrar lugnet. A och S har studiedag imorgon men för oss andra är det arbetsdag så snart blir det kudden.

Spindlar som kvällsaktivitet

Vad diskuterar ni vid middagsbordet? I vår familj diskuterar vi allt och då menar jag verkligen ALLT, även om vissa saker kanske borde väntat till efter maten. Idag diskuterades skoldag, läxor, arbete, vasalopp och KÄNDISAR. T var mäkta stolt över att ha åkt vasaloppsbuss med Anja Pärson (med familj). S var om möjligt ännu mer imponerad av faderns bussresa, att fadern åkt 9 mil på skidor var en petitess i jämförelse. Helt osökt kom vi in på att S någon gång kanske blir tillräckligt "vuxlig" för att bli lite mindre imponerad av dessa kändisar......eller kanske inte. Varken T eller jag är väl de som samlat flest vuxenpoäng här i livet och vuxliga.....näe det får vänta.
Själv blev jag senast idag kallad lilla vän och ungdom av två olika patienter och en tredje smilade och sa att det är härligt med människor som har barnasinnet kvar.
En helt normal kväll hos familjen H ligger jag och S en stund senare skavfötters i S säng och läser högt. Då får jag se en spindel, storlek mindre, kanske 2-3 cm i diameter på väggen (i vår källare bor många av dessa djur i lite olika storlekar). Spindeln blir genast en familjeangelägenhet- S ropar , alldeles uppjagad, på A. A kommer in vänder sig om, ser spindeln, skriker, starkt, högt och hysteriskt. Hon rusar upp till T, som är den som nog tycker spindlar är mest obehagliga i vår familj. Därför har vi en tyst överenskommelse att det är han som ska ta bort spindlar som dyker upp, lite som fobiterapi liksom. Han laddar med två toapappersrullar, av en för mig ännu outgrundlig anledning, kommer in till S och försöker fånga spindeln mellan rullarna- som gjort för att misslyckas. Han tappar spindeln som landar på hans hand och han flyger så högt att han nästan slår huvudet i taket. Spindeln ramlar ner på golvet och han dänger till den med ena rullen så hårt att hade den inte varit ihålig hade hela huset skakat. Behöver jag tillägga att den dog?
Spindeln fick det att krypa i skinnet på S, A och T, men förhoppningsvis har åtminstone de yngre somnat nu, utan allt för stor oro att det ska krypa in en spindel i munnen på dem. A berättade nämligen mycket pedagogiskt för sin bror att vi faktiskt sväljer spindlar då och då utan att veta om det. Sug på den karamellen om du törs!