Narnia- himmelriket här och nu

Det är alltid lika oväntat hur man hamnar i Narnia. För oss behövdes inget stort klädskåp utan bara en kort biltur till Tandådalen. På skidor i fina spår runt Kalven (fjället) låg snön tung på väldiga granar. Vi kunde skönja Aslan i  tystnaden och lugnet och hans närhet i de oändligt vackra vyerna. Faktiskt så var känslan att bara herr Tumnus saknades.

Fjäll i sol & snöstorm

Vi begav i solsken mot Lindvallen. Simon satte en väldig fart och vi åkte upp och ned i ravinerna. Från fjällkanten kunde vi se över hela dalen och milsvitt leden framför oss. Så är fjället när det är som bäst. Vi åkte kanske 5 km och sedan byttes sol mot snöstorm på bara ett par sekunder precis som det ofta gör uppe på fjället. Men alla kämpade på och Samuel sov gott nedbäddad i pulkan och när vi nått fjällkrönet vände leden neråt till Hemfjällsstugan. Gissa om det gick fort att åka 2 km neråt med vinden i ryggen! En välförtjänt lunch tog vi oss innan vi fortsatte vår färd nedåt och hemåt. En skön dag, lite genomblåsta men alla väldigt nöjda trots lite skoskav och kalla tummar.

En underbar dag

Igår gick både Tommy och jag tidigt från jobbet,så där vid tre. Vi packade bilen och åkte sju timmar till Credos fjällgård i Transtrand och Hemfjällstangen. Här är gott att vara. Vi har gått på tur på fjället nästan hela dagen i 10 minusgrader, vindstilla och strålande sol. Så vackert att det inte går att beskriva, barn som är nöjda, god mat och fantastiskt sällskap. Inget mer önskar jag mig i denna stund och jag är som så många gånger förut oändligt tacksam.

Kärlek

Ibland fascineras jag på ett direkt negativt sätt av människor som lyckats gå genom större delen av sitt liv utan att förstå vem deras nästa är. Det kan vara en person i 20-årsåldern men lika gärna en som är runt 70. Jag tänker att det finns så många i min närhet och längre ifrån att gilla och ha omsorg om. Som Simon sa en gång när han precis börjat skolan om sina klasskamrater: "Du mamma, det är konstigt att jag kan gilla så många, det får liksom plats hur mycket gilla som helst inuti mig".
Det är inte enkelt att älska sin nästa som sig själv, särskilt om man inte förstår eller vill veta vem som är sin nästa. Ibland är det en större utmaning än andra gånger. Som när man har bråttom hem efter jobbet och bilen framför får stopp och behöver bli bogserad åtminstone från platsen mitt framför trafikljuset. Eller när en uteliggare ber om pengar en tidig morgon på Korsvägen i väntan på spårvagnen, tar jag mig tid att följa med in på pressbyrån för att köpa den slitne mannen frukost med värmande kaffe? Andra gånger är det enkelt; som att ta hand om sina barn när hela familjen ligger däckad i influensa eller magsjuka, eller när man tar in posten åt en granne som är på semester. Men min nästa är ju också barnen och mammorna på skolan i Nakamtenga. De som jag inte träffat men som jag vet kan få ett bättre liv om jag bidrar med lite pengar, mappar och pennor till skolgången eller ett knoppussel till de mindre barnen.
Jag försöker se min nästa men självklart lyckas jag inte alltid. I alla fall; det som fascinerar mig med människorna som inte förstår är kanske inte bristen på kärlek utan snarare en för mig skev människosyn. Den synen att vi har olika värde....att  vissa är förmer än andra och att man då ska urskilja vilka som är värda att hjälpa.
Jag tror på Simons variant att det får plats mycket kärlek i hjärtat, kärlek som alla är värda. Jag varken kan eller kommer att kunna älska alla, men min bön är att jag ändå ska våga dela det jag har med de jag möter. Min nästa, varje människa med lika värde, men med olika behov.