Sportlov

Kristinebergsgatan i Vinterskrud

Vi har sportlov den här veckan. Det är härligt. Skönt att kunna ta en kvällsåkning i skidbacken till halvtio och sedan sova så länge man vill morgonen därpå. Vi provade backen i Ulricehamn i onsdags, det var verkligen roligt. Backarna var precis lagom svåra för A, S och kompisen T. S har den hårda vägen lärt sig att störtlopp inte är roligt. Inte så att han ramlat att slagit sig, utan mer för att det är så urtrist att vänta på alla vid liften. Så nu svänger han riktigt bra. A har varit mer försiktig men tyckte att det var roligt med alla hopp som fanns längst upp i den ena backen.

Igår blev det skridskoåkning. Lite svårt att åka ute eftersom det är sååå mycket snö på alla sjöar. Vi skottar upp och isen är alldeles knögglig, därför bestämde vi oss för att åka till Fotskäls ishall, åkning för alla mellan 15 och 17, men oj vad mycket snö på taket. Ingen fick eller vågade gå in där innan den var borta. Så till slut hamnade skridskoåkarna på den spolade banan i Fritsla och det blev ju jättebra. Det som är bra med uteaktiviteter är att om man inte gillar att åka skidor, skridskor eller vad det nu är så går det nästan alltid att muta barnen att åka en stund till om de får gott fika någonstans i mitten. Ny energi är toppen. Vår favorit just nu är tunndbrödrullar med diverse pålägg och soppa av något slag, salt eller söt.

Just nu är S, kompisen O och pappa T i skidspåret, bara åka något varv. A är hos kompisen T men kommer hem så fort de rastat hunden T är hundvakt åt. Jag ska ta tag i det vanliga, tvätt, disk, bäddning och sånt. I em blir det pulkååkning och sedan bär det av på lite mer längdåkning, då vid Trastens spår i Haratången och något gott fika blir det säkert oxå. A bakade drömmar och T havrekakor igår, så det finns att ta av. Förhoppningsvis somnar vi sådär gott som man gör när man varit ute större delen av dagen! Tänk att vi kan ha sportlov och göra alla de där sakerna som vinter innebär, utan att behöva åka iväg, Det är lyx!!!

Tyckte att det räckte nu

Efter över en månads funderande bestämde jag mig i slutet av förra veckan att nu fick det räcka. Som de flesta av er vet har jag försökt stötta vännen M och hennes familj när maken varit sjuk under 2008 och i början av 2009. De har nu separerat men jag är fortfarande vän med M. Detta är en lång historia men har resluterat i att jag inte längre får vara med i församlingens körer. Maken klarar nämligen inte av att jag är där, och jag anses vara ett arbetsmiljöproblem. Gissa om jag kände mig kränkt? Detta skedde slutet av december. Sedan dess har jag inte varit med och sjungt.

Hur löser man ett sådant problem? Jag vill helst inte hänga ut någon och är definitivt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag önskar att detta problem inte sopas under mattan. Kan inte vi som är en kyrka lösa detta, är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Ibland måste man kanske ha fördrag med människor man önskar att man slapp se. Oavsett om de påminner om något dumt man själv gjort eller om de behandlat en illa.

Jag står för att jag inte vill att man ska få behandla andra människor hur som helst, oavsett om det blir obehagligt för mig eller inte. Min önskan var att fortsätta sjunga för att visa att för mig är det stor skillnad på person och handling. Särskilt om handlingen skett under sjukdomsinverkan. Men tyvärr fick jag inte det.

Så nu fick det vara nog. Jag tänker följa önskan om att inte vara med i körerna om det underlättar. Men körerna och kyrkans ledning kommer att få veta varför. Att stå upp för att ingen får behandla andra illa och stå kvar när det stormar. Är det dumhet, civilkurage eller elakhet? Det ligger nog i betraktarens ögon.

Fortfarande vinter

I natt har det snöat igen. Jag tycker fortfarande att det är härligt med allt det vita och all snö. När jag kör hem från jobbet är det ljust även om det är mörkt för all snön. Det som är trist med det kalla är att man kan bli så rysligt förkyld. Det har precis drabbat mig. Snorig och hostig tog jag mig till arbetet igår, men insåg när jag var tvungen att snyta mig ett par gånger i varje samtal och både hosta och nysa att nu var nog gränsen nådd. Med bultande huvud tog jag mig hem och kröp ner under dubbla täcken. Och idag, är det nog lite bättre.