Idag har det varit en sådan dag jag brukar önska att jag ska slippa.... eller att de åtminstone inte kommer allt för ofta. Morgonen var god, vädret var vackert men arbetet har varit tungt idag. Möten med människor i kris; hysteriska, uppgivna, ensamma och alla de möten som aldrig kommer att kunna beskrivas i ord eller känsla. De som bara är. Om jag har hundra samtal en dag så är det ändå några jag minns mer och längre.
Ikväll fick jag en kopp te hos min allra bästa Lena. Det är härligt med en vän som bara finns där. Hon vet att jag aldrig kan berätta...och ändå finns hon där och lyssnar, på det som aldrig blir sagt liksom. Jag har dessutom fullt med kollegor som förstår precis hur en jobbig dag är. Lena frågade mig hur man kan gå vidare efter de tyngsta samtalen och dagarna. På det finns inget svar. Men när jag får tänka efter så är svaret just det; fina kollegor som finns där, en kärleksfull familj och fantastiska vänner. Tänk om alla dessa underbara människor visste att det de gör för mig ger mig kraft och tålamod att hjälpa alla de som ringer.

Trasig

Var och en möter vi varje dag trasiga människor. En del av oss möter fler än andra. De kan vara trasiga utanpå, inuti, eller både och. Det finns barn som går 9 eller 12 år i skolan utan att någon verkligen reagerar på att något är fel. Några eller många ser, lägger märke till och det påverkar deras liv. Men inte tillräckligt för att de ska våga lägga sig i eller säga till. Det är då jag blir less på det svenska samhället. Ska ett barn få lida resten av livet och vara trasigt i alla relationer bara för att vi är för fega att lägga oss i. Den typiskt svenska inställningen är "Det du inte vet (eller ser) har du inte ont av. Så dagens utmaning till mig och till alla er andra blir; våga bry er, våga reagera och våga lägga er i och fråga. Vi kan rädda någons framtid och göra den kärleksfull och ljus.

Dans är härligt

I höst har jag börjat dansa igen. Det var ganska många år sedan sist och även om benen är som spaghetti som inte vill följa med och huvudet mer är lovligt förvirrat så är det fantastiskt roligt. Vi är en hög "vuxna" tjejer som laddar inför den nya veckan med en dryg timmas dans på söndageftermiddagen. Några har dansat mycket tidigare, andra mindre, de flesta väldigt duktiga. Det som vi har gemensamt är att vi har riktigt riktigt roligt. Det viktiga är inte längre att det ska vara perfekt utan just att vi har kul....och det har vi. Då och då full koncentration och allvarliga miner och där emellan mycket skratt.
Kanske är det bara för att jag börjar få allt fler grå hår, men jag är glad när man bara kan vara sig själv och bjuda på det. Att kunna skratta tillsammans när något blir tokigt och ingen tycker att det är drygt om alla inte kan allt från början. Ett härligt sätt att ladda inför en ny vecka, både för kropp och själ. Gott!

Jag säger då det....

Någon eller några har vandaliserat på kyrkogården här där vi bor. Tråkigt. Onödigt. Och naturligtvis inte rätt eller riktigt. När det händer något sådant, vilket det gör alldeles för ofta kan man bli både arg, ledsen och uppgiven. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Kanske finns det en anledning till att dessa människor behöver få ett utlopp för sina aggressioner. Med största sannolikhet finns det en grund till deras ilska. Om tanken får sväva fritt är det lätt att sätta sambandet till en uppväxt där det saknats kärlek. Den kärlek som sätter gränser och lär ett barn, eller en ungdom respekt för medmänniskan.
Kyrkoherden i församlingen som det gäller var i tidningen idag, han talade om hur ledsna de berörda blir när gravar skändas på det viset som nu skett. Jag kan verkligen förstå att många är ledsna men artikeln är en konstig väg att gå med tanke på tidigare inställning. När jag stöttade min väninna som blivit misshandlad av sin fd make som arbetar i kyrkan fick jag flera mycket otrevliga mail där andemeningen var att jag borde hålla tyst och inte lägga mig i för "tala är silver och tiga är guld". Man ska inte ska lägga sig i andra människors förehavanden och absolut inte deras känslor. Det kan jag tycka går stick i stäv med hur situationen nu bemöts. De som vandaliserat slutar knappast vandalisera för att de "åker fast". Däremot tror jag tyvärr att uppmärksamheten som de får bl a genom tidningsartikeln snarare ökar risken att de vandaliserar igen, för de har fått den uppmärksamhet de kanske sökt i många år. Min åsikt är att kyrkans ledare istället för att stänga ute människor som vill väl och som vill leva i kärlek till sin nästa, tillsammans med församlingen borde visa människorna runt omkring kärlek.
"Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon" är en textrad från en av Simons kristna barnskivor och det är nog det jag vill åt. Om de som är kyrkan kan dela med sig av den kärlek och omsorg de får av Gud och vågar vara medmänniskor istället för att racka ned på dem de möter och stänga ute de som är obekväma. Då skulle fler människor få del av kärleken, en uppmärksamhet som man aldrig kan eller behöver förtjäna. Den kärleken som sätter gränser och som lär varje individ respekt för sin medmänniska och då skulle ingen behöva eller vilja välta gravstenar för att få uppmärksamhet.