Härlig höst, solvarm sten

Goda äpplen från vårt lilla träd blir härligt äpplemos.

Lördag

Idag är det flyttdag för båda mina systrar. Tyvärr är jag inte så hjälpsam, bära kartonger är inte min grej just nu. Martina passade på att rensa sin garderob inför flytten och gissa om hon hade en systerdotter som var glad för det! Två påsar med snygga alldeles lagom stora kläder. Det är lycka när man håller på att bli tonåring verkar det. Susanna och Henkes lille pojke ska nog heta Oskar och en lycklig mormor ska få barnvakta det knappt två veckor gamla gossebarnet medan Susanna organiserar flytten.

Här är det lugnt, Amanda och Tommy är ute och springer, Simon och jag spelar spel. Det får bli promenix för mig senare idag för jag vågar inte gå själv när det är tungt att andas. Annars ser vi fram emot kvällens surströmmingsskiva hos familjen Karlsson. Varken Tommy eller jag har ätit surströmming förut så visst har de rätt i att det var dags för oss att pröva på. Om det inte faller i smaken så har jag i alla fall fått äran att stå för efterrätten. Det blir kladdkaka och jag hoppas det ska slinka ner oavsett om man ätit surströmming eller inte.

Älsklingsbebisar

Igår fick jag den stora äran att träffa lilla Hanna, som inte riktigt skulle vara född ännu. Eftersom jag ändå skulle till Spec MVC i samma hus var jag ju tvungen att titta till min favoritLena och lilla nytillskottet. Gissa om hon var sötast i världen så liten hon var. Jättefin!

Besöket på MVC gick också bra. Även om min kropp har blivit en ballong och jag har jobbigt att andas och röra mig så verkar babyn må bra, åtminstone visade CTG och ultraljud det. Nytt besök på fredag och skulle jag må sämre eller inte orka så sätter de igång förlossningen. Men jag hoppas kunna vänta ut babyn och kroppen, tror kanske det är bäst för oss båda om det får bli som det blir.

Höst

Det är mörkt länge på mornarna nu, ska man gå ut är det reflexväst som gäller. Samtidigt som mörkret smyger sig på är det gott med höstvindarna som biter lite i kinderna och frosten som friskar upp. Idag blir det besök på spec MVC i Borås, få se om de har något att tillägga om mitt något ballongliknande utseende. Jag ska försöka fortsätta andas en stund till. Förhoppningsvis orkar jag ta en sväng förbi Lena och lilla Hanna innan jag åker hem, för Simon har tvättat och torkat de allra sötaste babykläder i ministorlek så att Hanna ska ha något "eget".

Väntan

Vi vet hur det känns att vänta, och att längta så att hjärtat nästan brister, eller kanske gör det till och med det ibland. Vi vet hur det känns när klumpen i magen växer och man bara vill skrika högt. När det är svårt att gå ut för att man inte orkar med att möta någon mer som har en babymage eller ett spädbarn. När det känns som om hela kroppen går sönder om man ser en gravid i tv-reklamen. . Osäkerheten om vi skulle kunna adoptera eller inte, om det finns nåt barn som behöver oss. Det är känslan av att inte veta och av att längta efter att bli fler! Det spelar ingen roll hur lång tid som går eller vad som händer, den känslan kommer vi aldrig att glömma

Kanske är det därför overklighetskänslan är så total för mig. Jag har ägnat åtta månader åt att må illa, kräkas och ha ont och det är inte ens i närheten av uppoffring. Vi är inte jätteoroliga längre men att vi ska få en baby inom ett par veckor är svårt att föreställa sig. Längtan efter barnet som växer i min mage är oändlig och ändå kan vi inte förstå att det är sant.

Världens finaste kille

Jag har fått en systerson till!! Igår kl 09.52. Både han, syskonen och föräldrarna mår bra, och vi är världens stoltaste...det får man väl vara som moster. I eftermiddag ska vi få träffa den lille prinsen. SÅÅ SPÄNNANDE!

Livet

Skjutsade tre nöjda barn i ösregnet till skolan i morse. De klagar inte när det regnar utan tar på sig regnkläder och cyklar som vanligt, men idag skulle jag ändå till Lena och då fick de åka med på vägen. Dessutom har Amanda stukat sin fot så en promenad är väl mindre lämplig även om jag vill att hon håller igång foten för att stukningen ska gå över fortare.

Det känns höst på riktigt. Jag saknar att arbeta men försöker strukturera dagarna lite....annars blir jag alldeles för rastlös. Regnet öser ner ute och jag myser med tända ljus och brasa. Idag tog jag med mig hembryggt kaffe och muffins till Lena på sjukhuset, trevligt med lite sällskap. Simon har myggbett på ena benet och vaknar av och till under nätterna för att det kliar. Amanda har som sagt stukat foten....små krämpor som kommer när allt kör igång. Så glad att barnen trivs med skolan och att det inte är större blessyrer. Nu ska jag försöka äta lite lunch innan jag handlar och hämtar barnen.

Att göra....ingenting

Ines och Amanda plockar svamp

Barnen hälsar på kossorna i hagen

Farfar Bernt hjälper Elin och Amanda med dagens skörd av kantareller

Slappa lite i farmors säng, mycket mjukare än liggunderlagen på Bjugges-

Simon, Ines & Karin

Att bara vara, det är härligt. Vi har njutit av allt och ingenting tillsammans med familjen Ahlgren på Bjugges, ett litet torp utan el och vatten, inte så långt från Tommys föräldrars hus. Vi har eldat i spisen till vi blev helt svettiga, lufsat runt i underställ och raggstrumpor. Pratat, sjungt lite, varit tysta och tagit en tupplur. Det har varit varmt och regnigt men vad gör det om man har regnställ och stövlar. Livskvalité för oss är olika saker olika dagar. I helgen har det varit att vi får vara med människor vi tycker om och där vi alla får vara som vi är, att ha några att grilla mackor i spisen med och som, precis som vi, kan somna en stund på soffan trots lite barnstoj runt omkring. Vad är livskvalité om inte en kram från Ines, fyra barn med fantastiskt ordförråd att vara stolt över, sovande barn på loftet, att cykla 1.5 km genom skogen för att hämta lite mer vatten till morgonkaffet och att mötas av underbara svärföräldrar och så mycket annat...... Det ger verkligen energi för en ny vecka.

Skene Marten mm

Tänk att det blev en skön dag trots allt. Jag har i och för sig varit vaken mycket de senaste nätterna pga illamående och foglossning, men i natt var det ett försvunnet dokument, en fil (sparad på 3 ställen) som var BORTA. Absolut spårlöst vilket jag aldrig varit med om förut. Brukar alltid hitta till slut. 7 sidor helt väck, bara att börja om.

Men i alla fall med lite morgonkaffe som jag fick behålla så kändes det inte såå trött i alla fall. Lite mat till kvällens utflykt och grädde till Daniels tårta handlade jag som dagens första kund på MM. Daniels tårta blev fin, gräddtårta som han själv dekorerade med kiwi och jordgubbar. Nästan så att jag vill fylla år oxå. Sedan begav vi oss till Skene Marten så att Simon fick springa Martenloppet. Han var så glad att Elin också skulle springa och båda gick i mål utan missöden. Daniel valde ett par efterlängtade fårskinnstofflor, fina i svart och vitt, stl 41. Ja de var små i storleken och han ville absolut ha de svartvita eftersom han skulle få de i födelsedagspresent. Efter majskolvs, korv och hamburgerlunch med Ahlgrens lämnade jag barnen i tryggt förvar hos Rolle och Karin för att sjunga en trudelutt med Tonikum. Det gick bra fast det var ute och utan mikrofoner.

Nu står Simon i duschen, och när Ahlgrenarna dyker upp är det dags för nästa äventyr. Övernattning på Bjugges. Mysigt

Räddning på N

Vad kan en höggravid kvinna önska sig mer än en solig eftermiddag under en filt i en skön stol på altanen? Ögonen går i kors efter en natt utan speciellt mycket sömn, jag blundar, känner babyn röra sig och håller nästan på att somna. Skönt.

Då! då kommer Marks kommun på att de ska röja med röjsåg uppe på kullen ovanför vårt hus. Inte för att de brytt sig om det sedan vi flyttade in -02, men nu var det tydligen dags. Ingen vila här inte. Jag sätter mig upp nästan lite yrvaket, känner hur det täpper till i näsan och hur det som blev kvar av lunchen åker upp och ned i halsen. Ingen ro alltså, även om jag gärna hade somnat ifrån både tröttheten, nästäppan och illamåendet en stund. In till räddningen för att orka lite till: Nässpray, Novaluzid och Nödvändiga öronproppar. Kanske kan jag få en liten powernap innan eftermiddagen som bjuder både på läxläsning, cirkusskola och stallet för Simon, Amanda och mamman.

Babytankar

Stod i vårt förråd och hängde tvätt alldeles nyss. Det slog mig att om några veckor kommer vårt liv att vara helt annorlunda...men ändå förhoppningsvis mycket samma. Kanske vågar vi hoppas på att allt ska gå bra och att vi snart ska ha en liten baby i vårt hus... Jag har bäddat vagnen med lakan och fin filt med Barbapapa från gudmor Maria och Amanda har strukit lakan till lilla sängen. Funderar på...4-5 veckor kvar...kanske dags att packa liten väska. Skulle det vara 7-8 veckor kvar så är den ju i alla fall klar när det blir dags.

Söndag

Amanda, nöjd svampplockserska

Vackra och goda svampar till rensning

Simon, såå bra på att rensa

Det är konstiga dagar just nu. Idag har jag varit extremt trött och lilla busungen i magen väldigt pigg! På min morgonpromenad passade den lilla godingen på att vända sitt lilla fixerade huvud så det ilade långt ner i tårna på mamman och när det ÄNTLIGEN gav med sig hann jag bara gå några steg innan jag fick ordentligt med sammandragningar/ förvärkar. Tur att det är hyfsat torrt på marken så det bara är att sätta sig. Men jag är glad att jag ändå kan röra mig och njuta av att vara gravid och till och med av att må illa. Skänk gärna en tanke till min vän Lena som jag ser fram emot att vara föräldraledig tillsammans med. Hennes lilla busunge vill inte vänta till i november att komma ut utan skulle helst vilja komma NU. Så hon ligger alldeles stilla och får inte åka hem från sjukhuset.

I natt har det varit frost och luften var härligt hög och löven på träden börjar sakta ändra färg. Hösten har alltid varit min favoritårstid med sina skiftningar och jag hoppas att denna blir mer fantastisk än någon tidigare. Höst för oss är skogspromenader och svampplockning oavsett väder. Tommy och Amanda har varit ute en sväng idag, det blev både gul kantarell och trattkantarell. Vi rensade dem i eftermiddagssolen på vår härliga altan och nu luktar det gott från förvällningen på spisen. Det är mycket gott som kan lagas under vintern av höstens skörd.

Alicia 3 år

Sex alldeles unika och underbara gudbarn har vi, Tommy och jag, Marta, Frans, Frida, Liam, Lucas och Alicia, var och en alldeles speciell för oss. Igår fyllde Alicia 3 år, tiden går såå fort, känns inte som det var längesen hon var nyfödd. Jag tror att hon tyckte det var både roligt och spännande att fylla år, titta får ni se;

Emanuel, mamma Maria och Alicia, vad kan det vara i paketet?

Emanuel, Emilia och Tommy hjälps åt att sätta ihop Alicias

alldeles egna spis!!!

Ett, två, tre ljus att blåsa ut på tårtan som Alicia varit med och gjort själv

Alicia tycker inte det behövs någon mat på kalas, den hoppade

hon över, vi andra fick god lasagne!

KALAS = TÅRTA så klart

MUMS!!!!!

Mer paket från Amanda och Simon.

Till dagisutflykten, burk att ha frukt i och flaska om man blir törstig.

Sista september

Älskad systers födelsedag

Här är min syster S och hennes H. Vi firade deras födelsedagar i söndags för hon fyller år i dag och H igår. Vi hade en härlig em. God mat och trevligt sällskap, det är livet. Alla de närmaste släktingarna, dvs mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Vi blir en diger skara men har alltid lika mysigt.

Imorgon är det skolfotografering. Är lite ambivalent till detta nu för tiden. De senaste åren har fotona verkligen inte varit bra i skolan, sneda suddiga och glasögon mitt i ögat är väl de värst exempeln och jag är inte ensam. Men i år har de bytt fotograf till samma som på dagis så nu finns det hopp om att det ska bli fina kort i år. Kvällens dilemma blir väl vad barnen ska ha på sig. S tar säkert på sig det jag säger om det bara är tillräckligt snyggt. A däremot har blivit vår lilla tonåring, så vi får väl se om vi hittar något som duger.

Nu kallar plikten som förälder. Fisk i form med grönsaker till middag och sedan föräldramöte på Js dagis innan det är dags att lägga barn och gå till arbetet.

So long

Drömmar

Drömmar är viktiga, viktiga att ha och viktiga att inte glömma bort. Vissa drömmar är bara drömmar som förhoppningsvis får en att må bra. Vissa är sådana som kan förverkligas, andra förblir bara en dröm.
Jag har alltid haft många drömmar, inte så stora och inte så vida men ofta sådana jag kunnat arbeta mig till eller på något sätt se till att de föll in. Självklart finns det oxå vissa som bara existerat ett kort ögonblick men som ändå gjort mig gladare eller mer harmonisk. Vår dröm sedan många år är att få fler barn, vilket knappast undgått er som läser här. Så svårt. Under de första åren efter att vår familj berikats med A och S var det inget alternativ. Eftersom min reumatiska värk slet hårt både på kropp och humör fanns inget alternativ. Jag behövde medicin och med den var inte fler barn ett alternativ. För några år sedan kom andra mediciner och helt plötsligt fanns vår dröm som ett alternativ.

Min reumatoida artrit sliter på kroppen, men inte så mycket just nu som tidigare. Det har slitit hårdare i hjärta och själ med två missfall. Efter att ha sett hjärtat slå på ultraljud i v 12 trodde vi att det kanske skulle gå vägen. Men inte. Komplikationerna blev många och långa. I slutet på sommaren mådde vi bättre och för fyra veckor sen var gravtestet positivt. Äntligen!! Vi blev nog mest omtumlade men också väldigt glada.
Ända till i början på den här veckan. Det blev ingen dröm att gå i uppfyllelse denna gång heller. Jag har blött mängder hela veckan och hoppet om att drömmen ska bli sann rinner liksom med ut. Undrar om det här är en dröm som aldrig kommer att bli sann? Eller är vår längtan fortsatt så stor att vi vill kämpa lite till och lite till. En dag i taget, var sak har sin tid och vi kan inte veta. Men vi kan fortsätta drömma.

Mer KAFFE

Nu har jag läst ut min bok om kaffe, börjar från början så ni får vara med. Boken heter "Allt du behöver veta om kaffe" och är skriven av Björn Rodén. Så det som är skrivet är hämtat från boken, annars anges källa.

Kaffebönor växer på kaffebuskar, som tillhör familjen mårväxter. Kaffebönorna är stora som körsbär ungefär. Kaffeträd, eller buskar växer i ett bälte runt ekvatorn mest i Afrika, Sydamerika och Asien. Ett vilt växande kaffeträd kan bli tio meter högt och för att bära frukt kräver det regn och jämn temperatur, helst mellan 15 och 30 grader. Från blomma till mogen böna tar det sex till åtta månader. Det är lite synd att jag inte kan odla mitt eget, men jag har varken plats med ett träd på 10 m och ännu mindre en miljö med jämn temperatur, nederbörden är det väl kanske mer gott om, det börjar nästan bli sunkigt runt vårt äppelträd. Hm.

Det finns två sorters kaffe, Arabicakaffe och Robustakaffe. Arabicakaffet var det som upptäcktes först och spreds på 1600-talet från Etiopien och Arabien till Europa. Robustakaffe upptäcktes först i slutet på 1800-talet. Arabicakaffet är mer smakrikt och aromatiskt än robustakaffet eftersom det utvecklas långsammare där det växer på hög höjd. Men Robusta innehåller mer koffein än Arabica och används därför med fördel t ex i en cappucino eller latté.

Nu ska jag dricka arabicakaffe med L. Till det serveras kaffe- och kardemummakaka. Det ska bli gott!

Om det inte vore mot min natur skulle jag genast sluta engagera mig både i andra människor och i olika sakfrågor. Trots att det sällan är någon som bryr sig om min åsikt eller det jag gör så kan jag bara inte sluta bry mig. Hur kan det komma sig? Det vore ju mycket enklare om jag inte trodde att alla kan förändra världen till nåt bättre, men att vi måste hjälpas åt och börja någonstans. Låter jag frustrerad...det är jag!
Det handlar inte om rätt eller fel, inte ens om att kompromissa, det handlar om att reagera. Jag känner mig så ensam om det. Och om man reagerar, hur i hela världen klarar man då att vara så likgiltig att man tänker "det är inget jag kan göra åt". AHHHHHHH

Så, nu vet ni..... och jag fortsätter engagera mig så fort frustrationen gått över.

Idag funderade jag på att ligga kvar under täcket och tycka synd om mig själv hela dan, men eftersom jag har det väldigt bra var inte det riktigt hållbart. Jag tog en rask promenad om än bara på en halvtimma. Härligt att rensa både tankar och lungor med hög höstluft. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Det är såå vackert ute nu när alla trädens löv börjar skimra i olika färger.

T började tidigt så efter frukost lämnade jag barnen. S skulle på åk 2 besiktning hos skolsköterskan. Han var 134 cm och vägde 28 kg. Han hade växt 10cm senaste året, inte konstigt att han har växtvärk! Annars gick han igenom med god marginal. Han berättade att han går och lägger sig kl åtta varje kväll (kanske inte helt med sanningen överensstämmande men ändå) och att han är glad att hans skola inte är som Hogwarts för han vill inte sova över på skolan utan gärna bo hemma. Han svarade snällt på skolsköterskans frågor och ställde sedan motfrågor som han fick svar på. Vi vet nu hur gammal hon är, var hon bor, hur många barn hon har (samt en kanin som bor inne) och att hon ska gifta sig nästa vecka. Inte illa va!

Nu ska jag äta lunch med min man innan jag hämtar barnen.

Hur kan det komma sig att en del människor anser sig ha patent på vad som är rätt? Jag vet att T tycker att jag gärna ser saker svart eller vitt, men bara för att något är svart eller vitt för mig vill jag gärna kunna acceptera att andra kanske tycker att det är grått eller t om svart.

Kan man i en tvist hävda den enes rätt utan att lyssna på den andres historia eller perspektiv? Kan man hjälpa genom att utsätta den andre för hot och utpressning eller falska anklagelser? Kanske är det inte en självklarhet att någon av de två har rätt? Ska man då ta parti för den ene eller den andre eller är det bättre att ta parti för sanningen eller möjligen rättvisan? Vad gör man om det inte går att se vad som är sanningen?

En god vän till mig hade (nu för rätt länge sedan) varit på utbildning. Där hade de fått ställa sig på bordet. Varför? Jo för att se hur deras verklighet såg ut ur ett annat perspektiv. Jag brukar försöka ställa mig på bordet, ja kanske inte rent bokstavligt men ändå. Tänka att om jag vore du eller någon annan hur skulle denna verklighet då se ut för mig? Ibland blir jag klokare ibland bara mer förvirrad. Jag kan fortfarande hävda att jag har rätt, men bara efter stor eftertänksamhet och jag skulle aldrig medvetet ljuga eller vara elak mot någon. Jag hoppas att jag dessutom lärt mig, men jag övar fortfarande och blir aldrig fullärd, att kunna ändra mig efter att jag sett saken ur ett annat perspektiv.

Det jag undrar är; kan det finnas flera sanningar, eller är den samma oavsett perspektiv?