Olika mål

Lite mer fotboll då:)

Många timmar på läktaren har det blivit genom åren.... fascinerande med tanke på hur ointressant jag tycker det är. I början när Amanda spelade försökte jag verkligen engagera mig....men det går inte hur jag än försöker. Så nu har nog både jag och barnen förlikat oss med att mamma följer gärna med, bakar kakor och står i kiosken och hejarklacken får Tommy stå för. 

Samtidigt är jag glad att engagera mig i det jag brinner för och för att mina barn väljer egna saker och inte sånt som är föräldrarnas intresse i första hand. Min stolthet när barnen utvecklas på det de tycker är roligt har liksom inget slut. De är envisa och målinriktade på olika sätt och jag hoppas att jag kan möta dem och supporta dem precis där de är så att de så småningom kan bli harmoniska vuxna med stora hjärtan oavsett vad de väljer att hålla på med.

Prestationsångest

Jag pratar gärna.... men lika gärna lyssnar jag. Allt oftare möter jag högpresterande människor som gör mer än det som förväntas men som ändå mår dåligt för att det som förväntas inte uppnås. Det gör mig ont att se var och en av dem må dåligt trots att de arbetar mycket, hårt och effektivt. Hur mycket de än gör så blir allt aldrig klart. 

Hur lär vi oss att släppa och att andas? Att inte låta arbetet äta upp oss? Det finns inget exakt recept men insikt dialog och ett bra ledarskap underlättar. Insikt för att allt börjar med mig, dialog för nya perspektiv och nya saker att prova och ett gott ledarskap för att beslut är lättare att ta om man har någon som står bakom en oavsett vad.

Ikväll har jag varit på AW med några av mina härliga kollegor. Om ni visste vad tacksam jag är för dem :)

Träna eller röra på sig

Sitter i solen på gräset och kollar Samuels fotbollsträning. Vi har promenerat hit, jag, Samuel och Simon. Igår kväll gick jag och Amanda en powerwalk runt sjön och avslutade med ett dopp.

Det är härligt med sommar och att kunna vara ute utan att klä sig lager på lager på lager.

I helgen cyklade vi Vätternrundan jag och Jenny. Det var en fantastisk upplevelse av vind i håret, solsken i ansiktet och doft av  sommar. Vi såg solen gå upp över Ödeshög på andra sidan en nästintill spegelblank sjö samtidigt som mjölksyran vid några tillfällen gjorde sig påmind i benen på väg upp mot Hjo. Stundtals var vi så klart trötta och visst gjorde det ont lite här och var men det vägdes upp av sällskap, skratt, möten med andra cyklister på vägen och inte minst av alla de som hejade utmed vägen:).

Vad är det då som driver en i och för sig tokig, men ändå hyfsat normal person att cykla 30 mil? I mitt fall är det att jag behöver röra på mig mycket och regelbundet för att må bra. För att med mina leder kunna göra saker som att leka med Samuel, klippa gräset, klara att kämpa mot stelheten och ta mig till jobbet i tid på morgonen eller klara att ta ut mjölken ur kylen och böja mig för att ta upp det som tappats på golvet.

Under alla år har jag tyckt att det känns konstigt att säga att jag tränar- då ska man ju åtminstone vilja bli bättre på det man tränar och jag vill ju bara inte bli sämre =)

Men i träningspodden här om veckan satte Lofsan fingret på spiken. Det jag gör är ju inte att träna (för att bli bättre ) utan att röra på mig (för att må bra). Så om ni undrar så lägger jag nu träningen på hyllan och satsar på ännu mer rörelse i mitt liv. Och rörelse gör jag gärna tillsammans så vill du cykla, simma, gå, springa eller till vintern åka skidor med mig så hör av dig. 

Kram på er

O-väder = väder som ofinns

Trots att jag aldrig reflekterat så mycket i hela mitt liv som jag gjort det senaste året så ligger min vän bloggen i dvala. Men här kommer ett litet inslag eftersom mannen i mitt liv tyckte att jag hade en lite för lång utläggning om vädret här om dagen. Trots att min kropp verkligen mår bäst i värme och gärna sol så är det mycket kläder efter väder i vår familj. Regn, blåst, åska och drivis stoppar oss inte i första taget. Men sen i början av april har jag känt mig lite som Pettson.... eller snarare Findus, om ni känner till de barnboksfigurerna. Det är ju liksom inget väder alls, det liksom ofinns. Det är inte kallt men verkligen inte varmt, det regnar inte men är inte heller solsken. Det är inte vindstilla och absolut inte blåsigt. Det är inte vinter, men inte heller vår - ja det ofinns helt enkelt. Eller ja, jag börjar väl i alla fall tro att det kanske kan bli vår när jag ser bilderna från löpningen innan idag och barnen på fotbollsplan men en liten bit kvar är det innan jag är övertygad.

 Samuel älskar att vara ledig, ligga kvar i sängen lääänge och bara mysa, ända till magen börjar knorra ordentligt efter helgfrukost.

 Jag vet inte när jag och Lena shoppade tillsammans sist. Men igår så blev det äntligen möjlighet. En tur till skroten för att leta gardiner till Lenas svärfar, en födelsedagspresent till Julia hos juveleraren och så en trevlig stund hos Maria på vår favoritaffär "Shop around the corner".

 Kusiner i kubik när i firade kusin Julia som fyller 12 imorgon. Vi hade en trevlig och social kväll tillsammans med familj och vänner. Gott i hjärtat.

 Födelsedagsbarnet

 Bilder från dagen löpning. Vet inte hur många mil jag sprungit i de spåren de senaste åren, men känslan är härlig när benen bara går och man inte behöver fundera på riktningen. Spåren går ju runt så hem kommer jag ju.

 Samuel vill så gärna spela fotboll. På tisdag är första träningen och det är väl en mammas största oro att han inte ska tycka att det är roligt när han väntat såååå.

Perspektiv

Det har varit en tuff höst på många sätt. Jag älskar mitt liv och är helt ärligt tacksam varje sekund. Tacksam för en stor och omtänksam familj, härliga vänner, ett sååå roligt och utmanande arbete och en utbildning som ger mig ny input och energi. Men det innebär inte att det inte finns jobbiga dagar. Amanda blev påkörd i början av terminen och hon har varit grym varje sekund - men som mamma är man ju både orolig och behöver finnas där för att ta hand om och motivera. Samuel har börjat förskoleklass och är en utmaning i sig med alla "varför" och visst finns det stunder när jag inte är där och känner mig outhärdligt otillräcklig. Simon går i nian och sköter sig exemplariskt - när han inte trollar bort mina saker. Han ska välja till gymnasiet och det är inte helt enkelt.

Jag har också mer än någonsin tidigare funderat på hur man vårdar en relation till en älskad man när det är svårt att hitta utrymme att ses, vara och bara finnas till i varandras armar. På vissa frågor finns liksom inget svar även om vi på nåt sätt ser till att hitta en lösning i nuet.

Oron för lilla Hanna som behövde strålning på sin hjärntumör och att ta hand om Samuels frågor när han oroade sig för bästa vännen tar på krafterna. Det är också den där känslan av otillräcklighet som kommer när tiden för alla nära vänner är minimal. Men jag är så glad för så många i min närhet som ändå finns där även om det just nu är sparsamt med samtal.

Mitt arbete är roligt och utmanande, med arbetskamrater och medarbetare som i varje samtal och situation gör sitt yttersta. Men naturligtvis finns det saker som frustrerar mig och saker som jag inte är nöjd med och i höst har jag haft mer än tidigare att brottas med.....men förhoppningsvis leder det till utveckling. Skolan tar mycket tid, men både kurserna, helheten och mina fantastiska kursare ger mig nya infallsvinklar och en sån energi att det är värt varenda sekund.

Så var det perspektivet..... Nu ligger jag i en skön säng på ett hotell i Stockholm och saknar min familj. Jag har haft en bra dag med hälften av SOS Alarms sjuksköterskor och diverse andra fantastiska arbetskamrater, efter det har jag hunnit både julklapps-shopping, träning på hotellets gym och en varm lång dusch för att värma upp mina smärtande stela leder.

Det är då jag öppnar Instagram och ser en soldat skjuta ner 3 barn inför deras pappa och när jag sätter på TVn rapporteras det från ett misstänkt terrorattentat i Berlin där ett antal människor på en julmarknad omkommit när en lastbil körde rakt in bland folkvimlet. Jag känner magen dra ihop sig, hjärtat krampa och tårarna komma i ögonen och ramla ned för kinderna. 

Det är då jag ser min egen klagan ur ett annat perspektiv och när jag om en stund somnar kommer jag somna i tacksamhet funderande över vad jag kan göra för att göra världen bättre för alla de människor som inte har det så bra som jag.

Nytränad och nyduschad efter en givande dag saknar jag familjen och fick ett nytt perspektiv på min klagan.

Ingen snö att klaga på

 Kvällens kommentar var Simons: "och här flyter vi omkring i medelhavet ingen snö att klaga på". Vi har haft en fantastisk sista dag i solen vid havet och njöt in i det sista medan solen gick ned nästan ensamma på stranden.
Samtidigt läser vi om ytterligare flyktingar som drunknat på samma hav som vi njuter i. Det känns orättvist. När jag tittar på barnen fyller det mig med tacksamhet. Tacksamhet över fantastiska ungar, över att ha tak över huvudet en säng att sova i och mat att stoppa i magen. Att inte känna mig tvungen att fly, tvungen att ta mig med mina barn som inte kan simma i en gummibåt över ett oberäkneligt hav. Det finns ingen, ingen, ingen som skulle göra det om man inte kände sig tvungen, om det inte var sista utvägen. De jag träffat som klarat färden har alla förlorat någon, på havet, i krig och korruption eller kanske ännu värre lever i ovissheten om de de älskar överhuvudtaget lever.
Det kan kännas som dystra tankar men de får mig att ännu mer ta vara på nuet. Känna doften av citrus, njuta av värmen som slår mot mig från klinkersplattorna som solen värmt under dagen. Lyssna till vågornas brus och vara tacksam över att jag kan springa mig svettig och andfådd helt frivilligt.
Förhoppningsvis får reflektionen mig att bli lite bättre på att vara jag och att finnas där för de som behöver både i litet och i stort, att dela med mig av den rikedom som finns inom mig i vardagen. Så Simon han har så rätt vi har haft en underbar vecka och verkligen ingen snö att klaga på.....vid närmare eftertanke inget alls att klaga på.

En vecka på Kreta.....

Tillsammans med ett eller flera barn var jag ledig större delen av sommaren. Vi är duktiga på att ta tillvara de små stunderna, av vila, fint väder, ledighet, tid tillsammans.....men förutom en vecka i juli saknade vi den "riktiga" sommaren. Ni vet, när man kan gå i linne och shorts dygnets alla timmar utan att frysa. Först tänkte vi att en resa till varmare breddgrader i slutet av sommaren hade suttit fint, men vi fick inte ihop det, alltid någon som var upptagen på aktivitet eller arbete. Vi surfade runt lite och hittade en resa till Kreta på höstlovet, sista veckan på deras lågsäsong, kändes som om den var gjord för oss :) 

Just nu så innerligt glad att vi inte åkte i slutet av sommaren..... de senaste veckorna har varit ett rent h*vete för mina leder. Instabilt kallt väder är helt enkelt inte min grej. Kände redan första morgonen; då det för övrigt ösregnade så att det var fullständiga vattenfall i varenda trappa på resorten, t o m ned i restaurangen, att jag hade mycket mindre ont och därför slappna av. Helt ljuvligt.

Efter regn kommer sol och tis-fre har vi haft som med vissa slöjmoln, poolen är kall att bada i men medelhavet ljummet och gott. Det blir mörkt vid sextiden så vi har lagt oss tidigt och sovit som små grisar varenda natt.

Den 4 km långa stranden inbjuder till löpning i sten och sand, jobbigt men härligt. I kväll när solen gick ned var jag bara tvungen att stanna i den varma vinden, lyssna på de stilla vågorna som slog. Ett av många tillfällen denna vecka att bara vara. Nästan overkligt att stå, tillsynes, helt ensam på en så lång strand och se himlen färgas rosa bakom bergskonturerna nog så vackra i sig och höra vågorna slå. Frid i själ och hjärta att bara vara där och då.

Hold On Pain Ends

Rastlöshet som gör mig tokig. Molande värk i varje led. Det  spelar ingen roll om jag är stilla eller rör mig - allt gör lika ont. Så ont att jag bara korta stunder kan fokusera på något annat. Är tacksam för medicinen som ändå håller svullnaderna i schack något så där så att jag kan röra mig. Röra mig trött, trött som i urvriden så jag kan få lite vila. Det kommer att gå över.... Det kommer bli bättre.... När jag stått ut lite till o lite till.....

Ultravasan

Älskade vännen Sophie har nog rätt i att vi är lite galna i vår familj. Det är vad som gör oss till just oss. Tommy fick en julklapp av mig- att vi tillsammans skulle genomföra UltraVasan 45, dvs att man typ springer halva Vasaloppet. Även om han inte rakt ut sagt det så har jag på något sätt vetat att han funderat på att någon gång i livet göra en Marathon. Nu är vi här och har idag sprungit 4.5 mil vardera. Det kan ju lätt verka tokigt =)


Men jag tror inte att det kanske är så tokigt som det verkar. Vi har alla olika förutsättningar i våra liv. Vissa saker kan vi inte påverka, men det är de vi kan påverka som gör livet till just vårt och oss till dem vi är.
Jag har haft ont i mina leder hela mitt liv. En tärande molande smärta som är svår att förstå och som aldrig någonsin går över och som man inte kan förstå om man inte haft den. Den gör att det är svårt att sova om nätterna, svårt att koncentrera sig om dagen och den går aldrig, och då menar jag aldrig, riktigt bort. Jag har alltid haft ont, men när jag var i tonåren skylldes det på att jag dansade. Men när jag blev 20 och smärtorna tilltog, nu med kraftiga svullnader fanns liksom inte så mycket att skylla på.


Varenda medicin som finns har jag testat, både de med lite och mycket biverkningar. När jag var 22  sa min reumatolog att hon inte visste vad mer hon skulle hitta på och att min aggressiva reumatism troligen skulle placera mig i en rullstol när jag var runt 30-35. Det är ett besked som jag aldrig kommer glömma. Just då bestämde jag mig för att det inte skulle hända - no matter what. Det var och är för mycket liv i mig för det.


Sagt och gjort, trots fruktansvärda smärtor fortsatte jag träna - det jag kunde och lite till. Det blev värre, men ingen kunde säga att det berodde på träningen. När jag 25 år gammal väntade vårt första barn ( en resa som tåls att säga mycket om, men det tar vi en annan gång) träffade en ny sjukgymnast, förändrades mitt liv. Hon utmanande både mig och de läkare jag träffat. Hon sa att det jag mår bra av, även om det gör ont - inte är farligt och att jag måste våga lita på min känsla. Det har betytt oerhört mycket för mig.


Om någon av er sagt till mig när jag började löpträna (eller snarare jogga) för 3 år sedan att jag idag skulle springa 4.5 mil hade jag skrattat lite och sagt att det kommer nog inte att hända. Det som hände var att min fina vän Karin utmanade mig att göra tjejklassikern.


Första gången i spåret tog jag mig fram 500 m innan jag fick ringa Tommy att han skulle hämta mig. Men om min kropp klarar 500 m så klarar den 600 och helt tydligt så småningom 4.5 mil. Men vägen dit har varit lång och innehåller  blod, svett och tårar. Men det är värt varje sekund.


Idag har vi haft en härlig löprunda i skogen- visst har jag gått vissa partier, men jag gjorde det! När vi åkte hit lyssnade vi på framgångspodden och Anneli Pompe. Hon sa något som jag tror jag alltid levt efter men som jag aldrig sagt ord på: "Om min kropp klarar det här - vad klarar den mer?"


Så har jag känt många gånger och känner nu. Min artros i höften känns verkligen efter denna dagen, ont ont ont. Men jag klarade det, och jag kommer snart att må bättre. Så frågan kvarstår =)
Om jag klarade det här? vad klarar jag då?


Lördagskram till  er alla där ute

Konsten att göra ingenting

Mina pojkar är så bra på att bara vara. Det är tyvärr inget de ärvt av mig, men ibland så kan de till och med smitta sin rastlösa mamma. Idag tog vi den 2.5 km (korta) promenaden genom skogen till sjön. Lite lunch, bad och mete i soldis - helt ensamma så när som på en simmare som tog vägen förbi. Tyst, stillsamt och alldeles underbart.