Samtidigt läser vi om ytterligare flyktingar som drunknat på samma hav som vi njuter i. Det känns orättvist. När jag tittar på barnen fyller det mig med tacksamhet. Tacksamhet över fantastiska ungar, över att ha tak över huvudet en säng att sova i och mat att stoppa i magen. Att inte känna mig tvungen att fly, tvungen att ta mig med mina barn som inte kan simma i en gummibåt över ett oberäkneligt hav. Det finns ingen, ingen, ingen som skulle göra det om man inte kände sig tvungen, om det inte var sista utvägen. De jag träffat som klarat färden har alla förlorat någon, på havet, i krig och korruption eller kanske ännu värre lever i ovissheten om de de älskar överhuvudtaget lever.
Det kan kännas som dystra tankar men de får mig att ännu mer ta vara på nuet. Känna doften av citrus, njuta av värmen som slår mot mig från klinkersplattorna som solen värmt under dagen. Lyssna till vågornas brus och vara tacksam över att jag kan springa mig svettig och andfådd helt frivilligt.
Förhoppningsvis får reflektionen mig att bli lite bättre på att vara jag och att finnas där för de som behöver både i litet och i stort, att dela med mig av den rikedom som finns inom mig i vardagen. Så Simon han har så rätt vi har haft en underbar vecka och verkligen ingen snö att klaga på.....vid närmare eftertanke inget alls att klaga på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar