Dans är härligt

I höst har jag börjat dansa igen. Det var ganska många år sedan sist och även om benen är som spaghetti som inte vill följa med och huvudet mer är lovligt förvirrat så är det fantastiskt roligt. Vi är en hög "vuxna" tjejer som laddar inför den nya veckan med en dryg timmas dans på söndageftermiddagen. Några har dansat mycket tidigare, andra mindre, de flesta väldigt duktiga. Det som vi har gemensamt är att vi har riktigt riktigt roligt. Det viktiga är inte längre att det ska vara perfekt utan just att vi har kul....och det har vi. Då och då full koncentration och allvarliga miner och där emellan mycket skratt.
Kanske är det bara för att jag börjar få allt fler grå hår, men jag är glad när man bara kan vara sig själv och bjuda på det. Att kunna skratta tillsammans när något blir tokigt och ingen tycker att det är drygt om alla inte kan allt från början. Ett härligt sätt att ladda inför en ny vecka, både för kropp och själ. Gott!

Samuel 1 år

Jag säger då det....

Någon eller några har vandaliserat på kyrkogården här där vi bor. Tråkigt. Onödigt. Och naturligtvis inte rätt eller riktigt. När det händer något sådant, vilket det gör alldeles för ofta kan man bli både arg, ledsen och uppgiven. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Kanske finns det en anledning till att dessa människor behöver få ett utlopp för sina aggressioner. Med största sannolikhet finns det en grund till deras ilska. Om tanken får sväva fritt är det lätt att sätta sambandet till en uppväxt där det saknats kärlek. Den kärlek som sätter gränser och lär ett barn, eller en ungdom respekt för medmänniskan.
Kyrkoherden i församlingen som det gäller var i tidningen idag, han talade om hur ledsna de berörda blir när gravar skändas på det viset som nu skett. Jag kan verkligen förstå att många är ledsna men artikeln är en konstig väg att gå med tanke på tidigare inställning. När jag stöttade min väninna som blivit misshandlad av sin fd make som arbetar i kyrkan fick jag flera mycket otrevliga mail där andemeningen var att jag borde hålla tyst och inte lägga mig i för "tala är silver och tiga är guld". Man ska inte ska lägga sig i andra människors förehavanden och absolut inte deras känslor. Det kan jag tycka går stick i stäv med hur situationen nu bemöts. De som vandaliserat slutar knappast vandalisera för att de "åker fast". Däremot tror jag tyvärr att uppmärksamheten som de får bl a genom tidningsartikeln snarare ökar risken att de vandaliserar igen, för de har fått den uppmärksamhet de kanske sökt i många år. Min åsikt är att kyrkans ledare istället för att stänga ute människor som vill väl och som vill leva i kärlek till sin nästa, tillsammans med församlingen borde visa människorna runt omkring kärlek.
"Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon" är en textrad från en av Simons kristna barnskivor och det är nog det jag vill åt. Om de som är kyrkan kan dela med sig av den kärlek och omsorg de får av Gud och vågar vara medmänniskor istället för att racka ned på dem de möter och stänga ute de som är obekväma. Då skulle fler människor få del av kärleken, en uppmärksamhet som man aldrig kan eller behöver förtjäna. Den kärleken som sätter gränser och som lär varje individ respekt för sin medmänniska och då skulle ingen behöva eller vilja välta gravstenar för att få uppmärksamhet.

Jag insåg precis att mitt huvud verkligen är fullt av tankar; bra, konstiga, stora små, undringar, konstateranden (heter det så?)så visst är det underligt att jag inte skriver mer ofta på denna sida? Just nu sitter jag nedbäddad i Tommys säng, ja jag vet att klockan är halvtre på em. Samuel tar sin middagslur och på tvn går ett inspelat avsnitt av "Lykke" och jag har sovit en stund för att ladda inför nattens arbetspass. I min stora mugg med texten "jag älskar Dej" som jag fått av Simon dricker jag nybryggt kaffe.
På morgonen har jag varit och dansat Zumba tillsammans med en hög andra mammor och bäbisar. Svettigt, roligt och trevligt. Samuel var helt fascinerad av alla de andra barnen, så många att titta på och gärna klappa på lite. Själv kan jag inte sluta fascineras av att vi verkligen fick Samuel till slut, såå många år av längtan, ett underverk. Undrar hur många som vet....undrar om männsikor i vår närhet tycker det är underligt att man kan längta så.
Imorgon eller en annan dag ska jag dela några av mina tankar om det som gör mig ledsen eller irriterad, om det som styrker mig och gör mig glad, men nu är bara nu och det är min stund.

Är du alltid glad ? och är allting alltid så bra? frågade en arbetskamrat mig när hon löste av mig igår eftermiddag. Vi har pratat om det för ut, då undrade hon om jag verkligen var såå himla positiv som det alltid låter. Svaret är, helt ärligt, jag vet inte. Kanske är det inget som jag funderar så mycket på, dvs om jag är så där odelat positiv hela tiden eller inte. Kanske är det bara att allt som har varit och är jobbigt får mig att vilja välja glädjen, Det finns verkligen dagar när jag har svinigt ont, när jag är arg, ledsen eller totalt missnöjd med allt. Så många år av smärta och stress. Så många år av längtan och förtvivlan och allt där emellan. Jag lider med människor i min omgivning och önskar att mina relationer får vara helhjärtade. Är det något mitt arbete och mina relationer har lärt mig så är det att jag aldrig helt och fullt kan förstå en annan människa men oavsett kan jag få finnas i hans eller hennes närhet. Allt detta gör att jag varje liten stund försöker välja glädjen, och se allt det underbara som kommit ur Guds hand och jag försöker göra ett aktivt val... kanske är det det som gör mig positiv....eller så är det något helt annat.
Ha en skön helg alla ni underbara!

Hos Simon, världens bästa brorsa somnar Samuel gott.

Vi har grejat ute i trädgården idag, jag och mina pojkar. Simon tog det lugnt, på befallning av sin ömma moder, då han i lördags gick rakt in i väggen och fick en lindrigare hjärnskakning. Det gick efter omständigheterna väl, men idag var han ordinerad vila. Men lite frisk luft skadar väl inte? Det var brittsommarvärme men eftersom det regnat en hel del det sista var vår gräsmatta mest en lerhög så stövlar fick det bli för lilleman.

En förmiddagsstund med Annelie som tittade förbi på en pratstund och en kaffe med Lena på altanen, bättre kan det inte bli en härlig dag som idag

Jag har jobbat i helgen. Ibland blir jag lite ambivalent i förhållande till mitt arbete. Det är det svåraste och mest utmanande jag någonsin gjort och jätte roligt, samtidigt undrar jag hur jag kan tycka det är roligt att ha ett arbete där varje samtal är livsavgörande. För även om det inte alltid är på liv och död rent fysiskt så är det ju så det upplevs för den som ringer in. Kanske får jag nöja mig med det som det är, och faktiskt vara glad att jag trivs med mitt arbete och med att kunna göra skillnad för de som ringer.

Tänk vad tiden går. Hanna fyllde ett år igår och Samuel har bara en dryg vecka till sin ettårsdag. Varje dag när jag vaknar fylls jag av oerhörd tacksamhet och glädje över Samuel. Han är verkligen den största utav gåvor. Kanske borde jag ha dåligt samvete över de gånger jag tyckt det varit jobbigt att gå upp mitt i natten när de stora barnen var små och inte kunde sova, var sjuka eller bara ville ligga i vår säng. För helt ärligt; visst blir man trött ibland när man har små barn men tom mitt i natten är jag tacksam för att få gå upp och ge Samuel nappen eller vad det må vara. Det är möjligt att jag bara blivit klokare för att jag är äldre...men oavsett så har livet blivit lättare sedan Samuel gjorde entre....eller det är enklare att se det lättare.

Sandra & Ingemar

Lucas, Ingemar, Linn, Leon, Sandra & Liam

Igår hade vi äran att få vara med på Ingemar & Sandras bröllop. De var såå fina och vigseln var vacker. Tärnan och hennes make sjöng och spelade gitarr i Hyssna gamla kyrkas härliga akustik. Jag blev helt rörd som vanligt, men Tommy har lärt sig efter våra 18 år tillsammans och hade så klart näsdukar med sig till mina tårar. När båda sagt ja svämmade det över i mina ögon... men vad gör väl det. Det är ju inte så mycket som slår när två människor som gått igenom så mycket tillsammans bestämmer sig för att leva resten av sitt liv ihop. Efter vigselakten bjöds det på god mat & dryck i bygdegården och festen var både trevlig och kul. Vi är så glada för Sandra och Ingermar och vi är tacksamma för Liam och Lucas som alltid kommer ha en speciell plats i våra hjärtan.

Zumba

Första gången jag dansade var jag sex år. Redan då hade jag ont i armar och ben, fast eftersom det inte syntes utanpå lärde jag mig snart att leva med det. Jämfört med alla andra barn kände jag mig alltid extremt stel och vissa saker var svåra att göra även om jag trotsade smärtan.
I dansen fick jag lära mig rörelse under kontroll. Att känna varje muskel och kontrollera rörelserna även när jag slappnade av. Med mycket övning lär man känna kroppen muskel för muskel och till slut blir även avslappade rörelser omedvetet kontrollerade. Detta har jag haft så mycket nytta av när värken härjar mina leder. Jag vet oftast vilka muskler som kan ersätta en smärtsam rörelse till en som inte gör ont. De senaste åren har jag inte haft möjlighet att dansa, eller ens gå på gruppträning och jag har saknat det.
Tidigare ikväll begav jag mig till danskompaniet för ett pass Zumba. Visst kände jag mig(med rätta) som en överviktig, stel, förvirrad tant utan taktkänsla....men vad gör väl det. Jag hade roligt och svettades från första till sista steget. På vägen hem insåg jag vad mycket jag saknat att röra mig till musik på det här viset. Visst kommer jag fortsätta ta mina löprundor i skogen och njuta av dem, men det kommer aldrig kunna ersätta dansen.