Ny dag, nya möjligheter

Igår var en låååååång dag. Jag vaknade vid 3e av att en gosig liten pojke drömde mardrömmar och ville ligga bredvid mamma. Det fick han väl gärna. Tyvärr har jag för tillfället extreeeemt ont precis överallt. I bästa fall kan jag efter timmar av vridande somna gott i någon ställning, men hur mysigt det än är med en varm, mjuk sovande åttaåring tvärsöver föräldrarna så är det ingen bra kombination med värk överallt och nattsömn. Efter en halvtimma hade min stela kropp kravlat sig ut och låg fri i sängen på ca 30 cm. Gissa om det gör att man spänner sig?
Ok, bara en halvtimma till jag var tvungen och börja röra mig för att få bort det värsta stela så jag skulle kunna sätta mig på sängkanten vid femtiden, ide att försöka sova? Tror inte det.

Strax före fem klarade min stela kropp att sätta sig på sängkanten. Nästa steg att resa sig utan att riva ner något och väcka de andra......ja det tog väl 10 min till. Efter ytterligare 10 min hade jag ialla fall kommit ner till tvättstugan för en för kroppen förlösande varm dusch. Det bästa är när det är så varmt att huden blir röd och man bränner sig. Då blir kroppen mjuk inuti. Så tyvärr, när det gäller duschning är jag inte speciellt miljövänlig. Det ska vara varmt och gärna länge.

Kvart i sex var både jag och min frukost redo för färden till Göteborg. Hade tänkt åka systerns bil till arbetet, men med 12 minusgrader var förardörren allt utom lätt att få upp. Den ville inte en låsa upp sig och bara tanken på att min arma och onda kropp skulle krypa över passargerarsätet in till förarsätet.......det var faktiskt skrattretande. Tog istället till makens förtret den nytvättade motorvärmda toyotan. Åh vad bra.

Hade en trevlig dag på arbetet och till min förvåning kom jag fram till reumatologen utan att behöva ringa upp 25 gånger. Jag fick i och för sig stå i kö kanske 5 min, men det brukar vara längre. Ibland ordnar det sig faktiskt. Min fot och mina armbågar var i akut behov av cortison och som av en slump ( ja ja jag tror inte på slumpen men i alla fall) fanns det en avbokad tid kl 13.30. Jag tog sen lunch och tog mig till Sahlgrenska för tre mycket nödvändiga och väldigt smärtsamma cortisoninjektioner. Tur jag tog bilen med farthållare, för jag hade inte kunnat gasa hela vägen hem.

Väl hemma var det att försöka få av sig kläderna, jag rekommenderar inte att ta av 2 tajta tröjor med raka armbågar, men jag ville ju inte ha arbetskläder på adoptionskursen. Som vanligt 5-10min sena ramlade två mycket trötta Hn in på kursen. Som tur var fanns det fler som gäspade än vi. Barnen var i fam As försorg under kvällen och sov gott i sina sängar när vi kom hem vi 22-tiden. ÄNNU TRÖTTARE....glada...men mer kloka? näe jag vet inte, men sängen den var skön att krypa ner i!

Ha en bra dag! Det ska jag ha!!

Nu är jag tillbaka!!!

Nu är jag tillbaka! Tack MT för att du fick mig att inse att jag saknade min blogg och tack för att du saknade mig! Jag sa att jag inte hade något roligt att skriva om, så trist att bara blogga ilska och problem. Men MT fick mig att inse att trots allt trist så har jag så mycket att vara tacksam och glad för.... så jag skriver ändå.

Mars är en skön månad. Vintern vill inte släppa sitt grepp, men som ni ser ovan går det bra att låta vårsolen värma även om det är snö kvar på marken. Särskilt om man har ett vindstilla hörn på altanen. Barnen lekte i snön, härliga vänner att prata med, en varm caffe latte och lite godis, det gör ju vilken dag som helst lite bättre. Det är minst fyra saker som inte är alla.... eller kanske helt enkelt inte så många förunnat.

Ikväll ska jag arbeta. T och barnen åker till Nittorp till farmor och farfar. Imorgon kommer två av kusinerna oxå, vilket A och S tycker är toppen. T och jag ska till Borås på adoptionskurs. Det är mycket trevligt. För att kunna bli utredd för adoption måste man först gå den här kursen och längtar man efer fler barn i familjen som vi, så är det början. Visst är vi lite ambivalenta, för än är vi inte redo att ge upp att klara en hel graviditet själva, men samtidigt så vet vi att det finns barn som behöver föräldrar. Vi får se hur det blir....men vi hoppas och tror att det blir bra.

Nu ska jag packa en och annan väska, baka kladdkaka till kursen, ringa och boka om min tandläkartid och om jag orkar så ska jag höra av mig till soc klagomur i fallet J.

Kram på er

Sportlov

Kristinebergsgatan i Vinterskrud

Vi har sportlov den här veckan. Det är härligt. Skönt att kunna ta en kvällsåkning i skidbacken till halvtio och sedan sova så länge man vill morgonen därpå. Vi provade backen i Ulricehamn i onsdags, det var verkligen roligt. Backarna var precis lagom svåra för A, S och kompisen T. S har den hårda vägen lärt sig att störtlopp inte är roligt. Inte så att han ramlat att slagit sig, utan mer för att det är så urtrist att vänta på alla vid liften. Så nu svänger han riktigt bra. A har varit mer försiktig men tyckte att det var roligt med alla hopp som fanns längst upp i den ena backen.

Igår blev det skridskoåkning. Lite svårt att åka ute eftersom det är sååå mycket snö på alla sjöar. Vi skottar upp och isen är alldeles knögglig, därför bestämde vi oss för att åka till Fotskäls ishall, åkning för alla mellan 15 och 17, men oj vad mycket snö på taket. Ingen fick eller vågade gå in där innan den var borta. Så till slut hamnade skridskoåkarna på den spolade banan i Fritsla och det blev ju jättebra. Det som är bra med uteaktiviteter är att om man inte gillar att åka skidor, skridskor eller vad det nu är så går det nästan alltid att muta barnen att åka en stund till om de får gott fika någonstans i mitten. Ny energi är toppen. Vår favorit just nu är tunndbrödrullar med diverse pålägg och soppa av något slag, salt eller söt.

Just nu är S, kompisen O och pappa T i skidspåret, bara åka något varv. A är hos kompisen T men kommer hem så fort de rastat hunden T är hundvakt åt. Jag ska ta tag i det vanliga, tvätt, disk, bäddning och sånt. I em blir det pulkååkning och sedan bär det av på lite mer längdåkning, då vid Trastens spår i Haratången och något gott fika blir det säkert oxå. A bakade drömmar och T havrekakor igår, så det finns att ta av. Förhoppningsvis somnar vi sådär gott som man gör när man varit ute större delen av dagen! Tänk att vi kan ha sportlov och göra alla de där sakerna som vinter innebär, utan att behöva åka iväg, Det är lyx!!!

Tyckte att det räckte nu

Efter över en månads funderande bestämde jag mig i slutet av förra veckan att nu fick det räcka. Som de flesta av er vet har jag försökt stötta vännen M och hennes familj när maken varit sjuk under 2008 och i början av 2009. De har nu separerat men jag är fortfarande vän med M. Detta är en lång historia men har resluterat i att jag inte längre får vara med i församlingens körer. Maken klarar nämligen inte av att jag är där, och jag anses vara ett arbetsmiljöproblem. Gissa om jag kände mig kränkt? Detta skedde slutet av december. Sedan dess har jag inte varit med och sjungt.

Hur löser man ett sådant problem? Jag vill helst inte hänga ut någon och är definitivt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag önskar att detta problem inte sopas under mattan. Kan inte vi som är en kyrka lösa detta, är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Ibland måste man kanske ha fördrag med människor man önskar att man slapp se. Oavsett om de påminner om något dumt man själv gjort eller om de behandlat en illa.

Jag står för att jag inte vill att man ska få behandla andra människor hur som helst, oavsett om det blir obehagligt för mig eller inte. Min önskan var att fortsätta sjunga för att visa att för mig är det stor skillnad på person och handling. Särskilt om handlingen skett under sjukdomsinverkan. Men tyvärr fick jag inte det.

Så nu fick det vara nog. Jag tänker följa önskan om att inte vara med i körerna om det underlättar. Men körerna och kyrkans ledning kommer att få veta varför. Att stå upp för att ingen får behandla andra illa och stå kvar när det stormar. Är det dumhet, civilkurage eller elakhet? Det ligger nog i betraktarens ögon.

Fortfarande vinter

I natt har det snöat igen. Jag tycker fortfarande att det är härligt med allt det vita och all snö. När jag kör hem från jobbet är det ljust även om det är mörkt för all snön. Det som är trist med det kalla är att man kan bli så rysligt förkyld. Det har precis drabbat mig. Snorig och hostig tog jag mig till arbetet igår, men insåg när jag var tvungen att snyta mig ett par gånger i varje samtal och både hosta och nysa att nu var nog gränsen nådd. Med bultande huvud tog jag mig hem och kröp ner under dubbla täcken. Och idag, är det nog lite bättre.

Städa, städa varje fredá

Idag tänkte jag städa. Jag gillar att städa för jag röjer lika mycket i själen och tanken som runt omkring mig. Hinner tänka igenom och få ordning på mitt inre kaos samtidigt. I alla fall; tänkte ta en sväng med dammvippan och sen lite dammsugning och avtorkning av golven, men jag hann inte längre än till disken.

Då hände det som händer med mig åtminstone två gånger om året. STORA RENSNINGSMANIN satte in eller som jag nog kallar det: MÅSTE FENG SHUIA. (vet att det sista ordet inte finns mer än i min fanatasi) Sagt och gjort nu blir det rensa och röj i köket. Började med det värsta dvs skåpet under diskbänken. Hur mycket saker får plats där egentligen? Och en ordentlig genomgång av kyl och skafferi har oxå hunnits med under de tidiga morgontimmarna, det är underligt var alla saker kommer ifrån?

Nu ska jag belöna mig med frukost hos Lena och en sväng till blomsteraffären. Vill ju ha ett levande kök där det är gott och harmoniskt att laga mat och äta och då är det inte fel med vackra växter. Sen får vi se vad nästa projekt blir....men nån veckostädning blir det knappast denna vecka, den får vänta.

Enklare liv, TACK!

Jag önskar att fler saker vore lite enklare, önskar att människorna jag älskar fick ha det bara bra. Ser vi det enkla lättare när allt runt omkring är svårt eller glömmer vi bort det enkla i skuggan av det svåra? När varje steg känns som om fötterna var av bly har jag ibland svårt att komma ihåg att det är sinnet som är tungt och inte fötterna. Jag kämpar varje stund med att leva, inte innan, inte sen ,utan NU. Oftast går det förvånans värt bra. Trots att hjärtat är fullt av sorg är jag glad att leva, lycklig för stunden. Men just idag, just nu, önskar jag att fler saker vore lite enklare.

Kalenderkultur

Jag är kontrollmänniska. Vill gärna veta vad som ska hända, när och hur, om det går även varför. I veckan när jag var på kurs fick jag lära mig att det kallas "kalenderkultur", det vi lever i. Att ständigt planera och passa tider. I vår kultur är det otänkbart att komma försent till jobbet, eller att en affär öppnar lite senare för att ägaren tog sig en pratstund med de han mötte på vägen dit bara för att vårda sina vänner. Vi planerar till och med att vara lediga och inte göra "nåt". Fascinerande!

Men det passar mig jättebra. Struktur på tillvaron mår jag väl av. I vårt kök hänger en tillsynes fulltecknad almanacka. Den är full av anteckningar om arbete, fritids och diverse aktiviteter. Bredvid hänger barnens skolschema och en matsedel för veckan som är. Att planera kan ses på olika sätt. Visst kan man tycka att jag överplanerar, det tycker min man och mina barn ofta. Inte så att det är för mycket att göra, men det ser mycket ut när det struktuereras upp. Samtidigt vet de var de ska titta om de känner att något är glömt eller om något är ändrat. Bra eller dåligt? Kanske både och.

Att ha struktur och planera vardagen ger mig utrymme för allt det jag inte kan planera och allt det jag inte vet. Det finns en plan för morgondagen, men det är inte säkert att det blir så. För mig är det trots allt inte en självklarhet att vi vaknar pigga och glada imorgon, eller att vi vaknar alls. Varje dag möter jag så många saker som jag aldrig kunnat planera eller veta. Det hjälper mig att leva nu, att ta vara på varje sak och varje möte eftersom de inte är en självklarhet. Jag kan njuta av att bli väckt tidigt med kaffe på sängen även om jag planerat sovmorgon. Det blir inget hål i min plan bara för att jag behöver ta A till fotbollen när jag egentligen planerat något annat. Finns det en plan kan den ändras i god tid eller alldeles nu och det är inte hela världen.

Människor i en kalenderkultur tycker ibland att de är tråkiga och längtar till något annat, att bara vara, att inte följa en plan. I min plan ingår att det oftast inte blir som jag tänkt. När jag tänker efter så är detta att bara vara för mig, att ta vara på stunden, oavsett om den är planerad eller inte.

Jag älskar verkligen vintern, kan inte få nog. Det är härligt med minusgrader, snövallar och det underbara ljus som snön ger. Igår följde vi S kompis F hem några hundra meter hem. På flera ställen hittade vi snö med härliga formationer. När vi lyfte upp den lösa snön fastnade flingorna i varann och gjorde större isiga men fortfarande lösa flingor. Så svårt att beskriva men oerhört vackert.
Vi försöker ta vara på dagarna med snö, är så tacksamma för längdspåren här uppe vid KSK. Tänk hur härligt avkopplande det kan vara att åka varv efter varv på spåret även om det egentligen bara går runt. Ett par turer i slalombacken har det också blivit. A och S älskar när det viner om öronen....undrar just vem de fått det efter.

I veckan har jag varit på sista delen av den centrala utbildningen på mitt nya jobb. Krisberedskap och Samtalsteknik stod på schemat. Mycket intressant och väldigt lärorikt. Det känns som om ju mer man känner sig själv desto lättare är det att lyssna och prata med den som är i andra sidan på luren. På hemmaplan har jag kommit igång att arbeta själv efter några veckors bredvidgång. Det är oerhört svårt, men såå roligt och såå utmanande.

Idag bär det av till svärföräldrarna i Nittorp. A ska på fotbollscup i Svenljunga och vi andra ska försöka lära oss lite skogsarbete. Röja och gallra tror jag. Känner kanske inte att jag vill går lös med motorsågen, men bära, dra och köra traktor ska jag väl klara av. Ser fram emot en härlig dag ute.

Vinter

Utsikt från skidbacken vid solnedgång

Glada skidåkare

Nyåret firade vi med familjen L-H i Vansbro. Visst var det en bit att åka men med bara ett egentligt missöde på vägen dit gick det väldigt bra. Missödet bestod i att jag råkade tappa pipetten till mokajeängen som man mäter kylarvätskan med i aggregatet för kylarvätskan. Oops, och långt ner oxå. Inte riktigt bra. Måste ge en eloge till den fantastiskt trevliga och hjälpsamma personalen på macken utan för Rattugglan. Expediten ringde vaktmästarn som dök upp i ilfart efter bara ett par minuter. En riktig fixare, han tänkte och tänkte....ungefär som professor Baltazar OCH SÅ KOM HAN PÅ DET. Han försvann till källaren, ungefär som Pettson till sin vedbod och återkom med en såg och ståltråd. Efter en stunds fiskande var han beredd att ge upp och då, då fastnade pipetten på tråden. HÄRLIGT.

Ihop med familjen LH har vi aldrig tråkigt. Trots att vi bara träffas ett par gånger om året känns det som "vanligt". Skidåkningen i Kläppen var härlig. Det var några minusgrader och solen tittade fram då och då och det blåste nästan ingenting. S körde störtlopp första stunden men efter att han nästan kraschlandat i ett staket tog han det lugnare. Många härliga åk blev det. A och W tog det nog lugnast i backen och det var inte svårt att se att A tyckte att det här var sååå kul. Tyvärr slutade dagen med att E gjorde illa knät, fick åka skoter ner sista biten och bli omplåstrad av Kläppens personal.

Trerätters nyårsmiddag intogs i underställ eller mysbyxor. Jättegott och jättemysigt. Vid tio var mammorna klara för sängen, men vi klarade att hålla oss vakna till tolvslaget. Kan man ha det bättre än att spela spel, titta på tv, umgås och proppa i sig en massa gott? Tror inte det.

Önskar er, alla underbara vänner ett gott och välsignat 2010. Ta hand om er och varandra!!