Alexander 18 år

Tommy, Samuel, Anneli, Alicia, Alexander

Emanuel,Emilia,Simon

Olivia, Emilia & Amanda

Blåbärshoppning i det nya ridhuset

Amanda & Atlet gjorde bra ifrån sig, Clear Round och fick en fin rosett.

Advent

Det bästa med att planera saker är att det lämnar utrymme för spontana infall och snabba förändringar. Den här veckan blev inte alls som vi hade planerat, utan antagligen mycket bättre. Jag skulle ha jobbat onsdag och torsdag, men det blev tisdag istället, på kort varsel. Kvalitetsarbete...en hel dag ihop med Agneta som verkligen sprudlar av ideer och som är klok som en bok. Får vi hållas tror jag att resultatet kan bli riktigt bra.

Arbete, utvecklingssamtal, fritidsaktiviteter, hushållsarbete....allt har bytt plats i tiden denna vecka tycks det. Även om vi är trötta idag så tror jag att hela familjen är nöjda med resultatet. Det mesta har blivit av och i eftermiddag och kväll har vi haft det både gott och mysigt i vårt adventsstädade och pysslade hus.

Pepparkaksgubbar; Ida, Simon, Andreas och Amanda

Samuel ville gärna hjälpa till; att smaka

Hanna tog ett kex i väntan på att pepparkakorna blev klara och mammorna fick sitt eftermiddagskaffe

Simon hade med sig Andreas och Ida, kompisar som han hängt ihop med sedan han bara var ett par år, hem. Pepparkaksbak stod på beställningen. Inte mig emot. Härligt att få använda alla fina pepparkaksformar. Pepparkaksformar är nog det enda jag faktiskt samlar....det finns ju så många fina! Ändå måste väl sägas att det blev mycket hjärtan, stjärnor och änglar så här i jultid....men en och annan häst fanns det utrymme för. De bakade med stort engagemang och tålamod. Andreas tyckte att degen aldrig blev mindre trots att de bakade, vilket tydligen var ett arv sa hans mamma när jag pratade med henne, men efter lite peppande från kompisarna så orkade han lite till. Efter en stund kunde de bjuda på nygräddade pepparkakor till eftermiddagsfikat. Varsin burka att gotta sig åt i väntan på jul blev det också.

Tommy hämtar Amanda, Simon och deras kompisar på kvällens disco, jag fick en "Iris kaffe" av Lena och innan jag kryper till kojs ska jag förbereda en smörgåstårta.Imorgon är en ny dag med väntat och oväntat innehåll. Jag ska fixa en smörgåstårta till Alex som fyller 18 (hur blev han så stor?), Amanda ska till stallet på blåbärshoppning och sedan är det dansuppvisning x 2 (om jag törs och klarar att hålla mig på fötterna). På kvällen ska vi fira Alex och har vi tur får vi träffa en alldeles speciell person. (Näe inte tomten). Natti

Årlig besiktning

Igår var jag på reumatologen på Sahlgrenska på kontroll av min reumatoida artrit. Det kan bara konstateras att min sjukdom håller sig i schack med hjälp av medicinen Enbrel som jag tar varje vecka. Elisabet min fina doktor sa att det egentligen är mer tur än skicklighet. Rätt medicin ska sättas in vid rätt tillfälle. För mig var det Enbrel vid ett svårt skov, eller snarare tumornekrosfaktoralfa, i form av Remicade för snart 10 år sedan när mina leder var svårt inflammerade och sjukdomen på frammarsch. Att häva i rätt ögonblick.
Jag tänker att det är så med mycket...med många olika saker. Att göra saker, att det som sker sker vid rätt tid och vid rätt tillfälle. Allting har sin tid läste Amanda och jag i hennes andaktsbok tidigare i veckan, ofta handlar det lika mycket om att vänta ut rätt tillfälle som att skynda. I vilket fall som helst; jag gick igenom kontrollen. Min tid är nu!

Ett annorlunda inlägg

Jag brukar oftast inte skriva om mitt arbete; av hänsyn till de som ringer, mina arbetskamrater och min arbetsgivare. Men efter dagens tidningsrubriker kan jag faktiskt inte låta bli. Jag vet att både jag och alla mina kollegor varje dag gör vårt yttersta i varje situation. För att ALLA som ringer ett nödsamtal ska få hjälp, rätt hjälp, i rätt tid på rätt plats. Om situationen upplevs allvarlig för den som ringer då är den det för oss också. Alla får tycka och tänka vad de vill...men oavsett situation, så vore det bra om fler granskade kritiskt innan de dömde.

Lycka är att vakna bredvid min fantastiska man, att lyfta upp en morgonvarm gosig Samuel och snofsa i hans hår när han äter välling. Lycka är att väcka en morgontrött (nästan) tonåring och få en kram och när en morgonpigg Simon vill att mamma och bara jag ska göra välling till honom också. Lycka är att bussen kommer på utsatt tid och en gullig arbetskamrat att åka med sista biten till jobbet. Det är också en hög fantastiska och inspirerande kollegor och en sjuksköterskedag på jobbet, för att utveckla vårt arbete. Att bli bjuden på lunch...även om det inte fanns något vegetariskt alternativ är också lycka, för det var gott med potatisbakelse och olika sallader och nybryggt kaffe på maten. Lycka är engagemang och att ha saker gemensamt.
Att mötas av en leende kramsjuk ettåring och en 10åring som vill kittlas när man kommer hem står högt på lyckoskalan. En svärmor och svärfar som tagit hand om minstingen, hushållsarbetet och logistiken så jag kunde sätta mig till ett dukat bord och äta nylagad middag är lycka för mig. Nu är hela familjen samlad igen. Simon hemma från basketen, Amanda från ridningen och maken från konsert med storbandet. Samuel ville gossa, kramas och hålla i sin mamma när han somnade gott i sin mjuka säng. Nu levande ljus och kanske till och med ett glas vin så här på onsdagskvällen. Jag böjer mig ödmjukt i tacksamhet och tänker på alla de som inte har det lika bra som jag.

Tiden går fort....

Samuel hos frissan första gången....

...eller mer så här och då tyckte ändå vår bästa frissa Daniela att han satt ganska still!!!?


Det ska va gött att leva....

En vampyr, en teletubbie och en sjörövare i väntan på fam Persson

Full koncentration över farmor och farfars golv

Förra veckan var det höstlov. Vi har en härlig höst. Mycket att göra...ja fullt upp, men allra mest av saker vi tycker om och är glada för. Det är gott att få vara tacksam för alla de små stunderna; en fotbollsmatch med Amanda eller kanske ännu hellre en hoppning i ridhuset, en aftonbön med Simon eller att stå till knäna med utklädningskläder för att leta efter det perfekta till cirkusparaden. De är så många de bästa stunderna, att ha Samuel gående med full koncentration på att hålla balansen eller höra honom ropa på katten är också helt underbart. På lovet fick vi vila hos svärföräldrarna i Nittorp... men med halloweengäster och vi träffade mina systrar och härliga kusiner. Nu är det inte långt till advent, men för mig får gärna värmen stanna ända till då och då vill jag helst ha någon meter snö, om jag får önska.

Idag har det varit en sådan dag jag brukar önska att jag ska slippa.... eller att de åtminstone inte kommer allt för ofta. Morgonen var god, vädret var vackert men arbetet har varit tungt idag. Möten med människor i kris; hysteriska, uppgivna, ensamma och alla de möten som aldrig kommer att kunna beskrivas i ord eller känsla. De som bara är. Om jag har hundra samtal en dag så är det ändå några jag minns mer och längre.
Ikväll fick jag en kopp te hos min allra bästa Lena. Det är härligt med en vän som bara finns där. Hon vet att jag aldrig kan berätta...och ändå finns hon där och lyssnar, på det som aldrig blir sagt liksom. Jag har dessutom fullt med kollegor som förstår precis hur en jobbig dag är. Lena frågade mig hur man kan gå vidare efter de tyngsta samtalen och dagarna. På det finns inget svar. Men när jag får tänka efter så är svaret just det; fina kollegor som finns där, en kärleksfull familj och fantastiska vänner. Tänk om alla dessa underbara människor visste att det de gör för mig ger mig kraft och tålamod att hjälpa alla de som ringer.

Trasig

Var och en möter vi varje dag trasiga människor. En del av oss möter fler än andra. De kan vara trasiga utanpå, inuti, eller både och. Det finns barn som går 9 eller 12 år i skolan utan att någon verkligen reagerar på att något är fel. Några eller många ser, lägger märke till och det påverkar deras liv. Men inte tillräckligt för att de ska våga lägga sig i eller säga till. Det är då jag blir less på det svenska samhället. Ska ett barn få lida resten av livet och vara trasigt i alla relationer bara för att vi är för fega att lägga oss i. Den typiskt svenska inställningen är "Det du inte vet (eller ser) har du inte ont av. Så dagens utmaning till mig och till alla er andra blir; våga bry er, våga reagera och våga lägga er i och fråga. Vi kan rädda någons framtid och göra den kärleksfull och ljus.

Tant-poäng

I eftermiddag har vi varit hos Marie på partylite-visning allra bästa Lena och jag (och några till så klart). Det var en god stund. På vägen dit pratade vi om att vara tant, Lena och jag. Mycket trevligt. Jag har aldrig samlat vuxenpoäng...det har aldrig tilltalat mig och ska jag vara riktigt ärlig så har jag aldrig ens funderat på det. Men idag insåg jag att jag helt hoppat över det stadiet och direkt hamnat på tantlistan...och det känns helt ok. Hur då? kan man undra. Jo, jag insåg att jag för första gången i mitt liv kände behov av och ville ha en handväska härom dagen. Det måste det väl ändå vara tantpoäng på?! Hur kan det komma sig att jag klarat mig i stort sett utan handväska i nästan 40 år och så plötsligt en dag behövde jag en typ JÄTTEMYCKET! Inte bara en minimini som rymmer plånbok och telefon utan en där allt en tant behöver får plats. Nu har jag skaffat mig en sådan....där ligger min plånbok och min almanacka och än så länge massor av ingenting. Ja, en almanacka är väl en tantgrej i sig. Jag moderna människan borde väl stoppa mina aktiviteter i telefonen! Måste erkänna att jag gör det....pappersalmanackan skriver jag också allt i men mest för att jag tycker om att ha en sådan. Nu ska tant Anneli hoppa i duschen efter ett härligt jazzdanspass och hon tänker att tant på riktigt kommer hon att bli den dagen hon inte längre behöver visa legitimation på systembolaget!

Dans är härligt

I höst har jag börjat dansa igen. Det var ganska många år sedan sist och även om benen är som spaghetti som inte vill följa med och huvudet mer är lovligt förvirrat så är det fantastiskt roligt. Vi är en hög "vuxna" tjejer som laddar inför den nya veckan med en dryg timmas dans på söndageftermiddagen. Några har dansat mycket tidigare, andra mindre, de flesta väldigt duktiga. Det som vi har gemensamt är att vi har riktigt riktigt roligt. Det viktiga är inte längre att det ska vara perfekt utan just att vi har kul....och det har vi. Då och då full koncentration och allvarliga miner och där emellan mycket skratt.
Kanske är det bara för att jag börjar få allt fler grå hår, men jag är glad när man bara kan vara sig själv och bjuda på det. Att kunna skratta tillsammans när något blir tokigt och ingen tycker att det är drygt om alla inte kan allt från början. Ett härligt sätt att ladda inför en ny vecka, både för kropp och själ. Gott!