Läkarbesök & räkfrossa

Välkommen till mitt liv!
Idag var vi hos dr L. En sån härlig människa. Han tog reda på allt om oss som är värt att veta och undersökte mig grundligt. Hittade inga fel. Kände att jag äntligen blev tagen på allvar, han lyssnade och han svarade. Jag är tacksam att han inte kunde se några tjocka slemhinnor i min livmoder, inga polyper eller myom. Proverna som tagits tidigare var det inget konstigt med och infektionen verkar äntligen läkt ut ordentligt. Så gott, och det bästa av allt, inga mer hormontabletter och inga mer konstiga undersökningar i nuläget. Det kändes som om vi fick svar ialla fall. Min kropp kommer att bli "som vanligt" men det kan ta lite tid. Känns bra.

Vi firade, att det gått bra på läkarbesöket, men oxå i förtid att vi ska ha lite mer semester. L och M tittade över på en riktig räkfrossa. Det var såååå gott. Tror inte jag har ätit nykokta räkor på flera år, tom i Bohuslän var de ju frusna. L & M är alltid lika trevliga att umgås med. Tänk att ha sådana grannar!!! God mat och gott sällskap, bara J som är hos sin mamma och D som är hos sin mormor & morfar saknades. Klart vi saknade dem men vi hade ändå en mysig kväll.
Kram!

Till min man

Min man T är det bästa jag vet. När jag kryper ner under vårt täcke efter ett arbetspass är min trygghet och glädje att höra honom andas, alldeles bredvid. Hans nattvarma hud mot min kalla nyduschade, närmare, närmare till min hud börjar värmas av hans. Så skönt att få somna på hans arm, veta att han är där.
Han torkar mina tårar, fast han inte alltid förstår varför jag gråter. Han skrattar med mig fast han sällan förstår varför jag skrattar. Hans ögon glittrar när mina är glada, är grå när mina gråter.
Vi är olika men ändå så lika, lär känna varann bättre hela tiden. Inte tvillingsjälar på något sätt, men jag tror att han med sin oändliga kärlek och sitt fantastiska tålamod känner mig bättre än jag gör själv.

När han sårar mig, slits jag helt i stycken. Jag vet att han aldrig skulle göra det medvetet. Därför är hans famn så mjuk, så mjuk när jag får vila där. När vi bråkar, bråkar vi ordentligt så vi kan kramas sen. Han är min bästa vän.För mig finns ingen större kärlek. När vi var nyförälskade trodde jag aldrig att jag skulle kunna älska någon mer, nu vet jag bättre. Jag älskar honom med kropp själ och ande, vi är ett, utan honom är jag bara halv. Älskar dig T.

Har sovit så gott idag. Nästan alltid när jag har ont så sover jag bra, är inte det underligt. Vaknade efter 6 timmar och kände mig så där härligt utsövd. Kunde ligga kvar en stund och bara njuta av sängvärmen och av att höra familjen stöka till lunch.

Är så tacksam och stolt över mina föräldrar och även mina svärföräldrar. De har verkligen uppmuntrat oss att vara vi, och de har alltid funnits/ finns där, även om de har mycket eget att tänka på. Brukar tänka på det ibland när jag känner mig som en mindre bra förälder. Visst har de inte alltid gjort allt rätt och visst undrar jag fortfarande hur de tänker ibland. Men det spelar ingen roll, för jag skulle inte byta dem mot något annat i hela världen.
En gång när jag träffat en mycket illa åtgången tonårstjej i ungdomsgruppen i kyrkan i Jordbro där vi bodde på 90-talet, ringde jag hem till mamma. Försökte tala om för henne hur glad jag var att hon var min mamma och hur tacksam jag var för det hon lärt mig bara genom att vara sig själv. Det gick inte hem alls. Hon trodde att jag tappat förståndet. Så nu nöjer jag mig med att de finns där och förhoppningsvis vet de att jag är stolt över dem och att jag finns här om det behövs.

Lite jobbigt faktiskt

Imorgon, torsdag alltså, ska vi till dr L. Har varit så förvånat glad över att han hörde av sig att jag inte riktigt funderat på att vi ska dit alla redan. Trots att jag har tusen frågor så förväntar jag mig inte riktigt att få några svar. Vet att jag inte kan få reda på varför vi förlorat våra små, utan det är nog mer hoppet om att det kanske skulle gå. T följer med mest för att jag vill det. På nåt sätt är det inte lika verkligt för honom som för mig. Han har ju blivit tvungen att ta hand om barnen och hemmet när jag legat inne och varit dålig under våren. Nu står jag ju på benen och då blir allt lite mer avlägset. Inte så att han inte sörjer utan mer bara med hjärtat. För mig har ju hela kroppen varit i så förtvivlad obalans. Vet inte vad vi hoppas på.... men hoppas gör vi, i första hand att jag ska få vara mig själv igen.

Igår, tisdag, var en trög dag. S fixade frukost till sina systrar och kaffe till sin mamma. A som är lite längre fick hämta värktabletter längst upp i badrumsskåpet. Mycket stel och mycket ont var det i mammans leder idag. Tog nog så där 4-5 timmar innan jag lirkat upp mig så pass att vi kunde åka och handla, och nu går det riktigt bra, så länge jag inte sitter still för länge. Det är ju synd att stelna till igen. Tur att mina älskade barn inte har något emot att spela spel, plantera om blommor och andra för mamman stillsamma aktiviteter. Världens finaste koja hann de bygga under trappen. Många filtar och klädnypor gick åt, men mysigt blev det.

Nu arbete, sova , umgås med familjen och arbeta och sova igen innan möte med drL.

Ja jag gillar blåbär. Jag tycker om många saker, framför allt saker som inte är självklara men som om jag tar vara på dem är gratis, som blåbär. Inte mycket gör att jag känner mig så rik som hösten, de gånger frysen är full av bär och svamp. Ser fram emot en höst och vinter när jag kan använda mitt förråd. Längtar efter att en mörk och regnig kväll få göra varma mackor med kantarellstuvning tillsammans med några av mina vänner, som jag oxå tycker om och som oxå är gratis.

Längtan

Ibland längtar jag efter någonting så mycket att det på riktigt känns som om jag håller på att gå sönder. Inte så att jag måste få det jag längtar efter, utan mer att längtan är så fruktansvärt stark att den känns i varje cell i mig. Det värker i hjärtat, varje steg jag tar är i längtan, kanske syns det inte, men varje rörelse är längtan.

Det är en längtan som görs sig påmind i allt jag ser, allt jag hör och allt jag känner. Den gör att tårarna lätt börjar rinna, men också att jag har närmre till skratt. Den vill så mycket. Jag kan försöka glömma den och till och med ignorera den, men det går inte. Den finns där så djup och innerlig att den istället blir en del av det jag gör, även om jag gjorde det för att komma ifrån den.

Just nu är det längtan efter ett litet barn som värker i mig. Den längtan har nått sin fulla storlek och genomsyrar allt. Ialla fall vissa dagar och idag är en sådan dag. Jag kan inte göra något åt min längtan, bara leva med den. Jag kan inte veta, men jag kan längta och hoppas att kanske, kanske ska vi en gång till få uppleva det mirakel som ett litet barn är.

Vart går gränsen?

Mina gränser är inte de samma som någon annans, men de senaste dagarna har jag funderat över hur olika det kan vara. Reglerar vårt samhälle tillräckligt hårt vart gränsen går?

Det finns många, många fler än vi vill veta eller se som varje dag utsätts för våld, psykiskt eller fysiskt. Hemma är inte den trygghet som det borde vara. Är det lugnt när jag kommer hem? Eller kan det jag säger, göra att en person i min närhet blir arg och våldsam. Det finns barn och vuxna som måste vakta varje ord och varje handling, hela tiden. Hur många gånger behöver man bli kallad elaka eller nedvärderande saker innan man själv tror att det är sant. Inte speciellt många gånger tror jag. Sanningen är inte längre "min" utan den som någon annan givit mig genom att kränka i ord och handling.

Jag blir ledsen och arg när jag tänker på att det finns människor nära mig, i vårt samhälle som inte känner sig trygga, inte ens hemma. En liten knuff, ett lätt slag, hur vet man att det inte blir hårdare nästa gång. Hur vet man vad som utlöser det? Vart går gränsen? För mig är det en självklarhet att en vuxen människa vet att man inte knuffas, pucklar på eller ens "på skoj" slår till, inte ens lätt. Jag önskar att det var en självklarhet att visa sina medmännsikor respekt, att inte säga elaka saker, att inte ljuga eller kränka. Jag vill lära mina barn att våld oavsett om det är fysiskt eller psykiskt inte är okej. Eller; inte bara "inte okej" förresten utan HELT OACCEPTABELT!

För alla är gränserna inte lika tydliga, men oavsett varför en person kränker, fysiskt eller psykiskt, är det helt oacceptabelt. Min personliga åsikt är att den som har kränkt en annan person, i ord eller handling, bör ta konsekvensen, inte den som utsätts. Jag önskar att jag inte ser bort om jag tror att någon, barn eller vuxen far illa. Jag hoppas att jag vågar ställa de obehagliga frågorna och i värsta fall ta de obehagliga svaren.

De som sätter ner foten och säger STOPP är beundransvärda, för det är inte lätt, men jag hoppas få vara en av de.

Min bästa tid är nu

Regn, regn och lite mer regn. Idag var det regn ute, fuktigt inne, tårar i hjärta, regn i sinne. Vissa dagar känns allt som vanligt, men idag var det jobbigt. Har haft en molande känsla som mensvärk hela dan och jag vet att jag inte borde ha det, blir orolig och ledsen.

För snart tre veckor sen var jag på återbesök på gyn efter missfall med infektion som följd (detta i början av maj, inlagd tre gånger om innan det blev någon ordning). Ialla fall så hade jag inte fått mens vid återbesöket och tydligen var slemhinnorna i livmodern fortfarande tjocka. Kände hur jag bara inte orkade mer. Fick en omgång tabletter för att mensen skulle komma igång och det är de som fått mig att åka känslomässig och hormonell berg och dalbana senaste veckorna. Jag tål verkligen inte mediciner. Enligt läkaren jag träffade skulle jag äta ytterligare en omgång om en månad (USCH) och sedan bli kallad för hysteroscopi i september för att se vad felet möjligen kunde vara. Då är det länge till september. En hel evighet minst. Men trots detta har jag lyckats att tänka på annat och njuta av många stunder. Men idag var det tungt!

Men sen, framåt eftermiddagen när det bara kändes mer hopplöst, ringde telefonen. Först var det bara någon som harklade i andra änden och la på, skyddat nummer. Men sen ringde det igen. Det var dr L. Min alldeles underbara barnmorska skrev en remiss till honom efter vårt andra missfall med tanke på min sjukdom. Men eftersom han har extremt mycket att göra och inte utreder någon med färre än tre missfall var hoppet att han skulle höra av sig inte så stort. Dr L undrade hur jag mådde, inte många läkare frågar det. Sedan undrade han vad som hänt vid besöket för tre veckor sedan för i min journal fanns ingen anteckning om uppföljning. Så skönt att någon mer än vi undrar vad som händer nu.

Vi kommer säkert aldrig att få reda på varför vi förlorat våra små änglar innan de blev klara för livet. Men vi får ialla fall uppföljning, för dr L ville gärna träffa oss nästa vecka och ta lite prover innan dess. Kanske kan vi ändå få veta varför min kropp känns totalt i obalans och om det överhuvudtaget är någon mening och fundera på om vi skulle vilja försöka få fler barn. Så skönt att inte bara vara lämnad åt sitt öde. Kände att den bästa tiden är NU. Finns det någon som inte behöver men som ändå bryr sig tillräckligt mycket för att försöka ta hand om oss, så ska vi också försöka. Försöka ta hand om varandra, vara tacksamma för den omtanken och ge den vidare. Hoppas vi / jag kan ge den vidare till någon som behöver men som inte förväntar sig det. Ta vara på nu, är inte min bästa tid nu så ska jag göra den till det, eller åtminstone försöka.

Mysdag i Varberg

Vi har haft en helt underbar dag i Varberg. Tack allra käraste syster med familj för att vi får komma och för att ni vill göra roliga saker med oss. Det blev en solig men väldigt blåsig dag. Flickorna J 4 år båda två höll på att blåsa bort både en och två gånger, men det gick ju bra.

Min syster S har en härlig förmåga att få mig på gott humör och glömma sånt som är tråkigt eller kanske mest bara tänka på något annat.

Vi åkte till Varbergs fästning för att titta på Bockstensmannen. Barnen var helt fascinerade, S var lite orolig att svimma när han skulle se skelettet, men med mammas hand i sin gick det väldigt bra. "Lite äckligt" var det och det blev inte bättre. Efter en timmas irrfärd med 5 barn inne på museet,( måste tillägga att det inte fanns något syre alls, inte konstigt att bockstensmannen var så död) kom vi till ytterligare ett skelett, fast med hud på. ISMANNEN. Uppgrävd från 3000m djup i en glaciär. Sen orkade inte vi vuxna mer. Två något griniga mammor drog med barnen ut i värsta blåstet för att fika medhavd fikakorg. Tillslut hittade vi en glänta i lä! Gott med kaffe och kaka.

Då hände det. Ett brudpar tittade in genom valvet till andra sidan muren där vi satt. Vi frågade lite försynt om vi skulle flytta oss, men det behövde vi inte. Vi hyssjade på barnen så att de skulle få ta sina foton ifred.....men de skulle inte ta några foton. Med kaksmulor runt munnen och färgglada muggar i händerna befann vi oss i gröngräset och mitt uppe i en vigselakt. Vi kände oss lite pinsamma, men brudparet med barn och vittnen verkade lika glada ändå.

Efter en god middag hos systern med familj är vi nu hemma igen. Trötta efter dagens äventyr, men till och med mitt hjärta är lite lättare just nu, och jag vill inte känna efter hur kroppen mår så jag tror jag somnar istället.

Hur är det med vädret?

Idag tänkte vi oss en tur till kusten, barnen och jag. Det blir Varberg och ett besök hos syster S med barnen H & J. Om solen skiner kan man alltid ta en stund på stranden.... men idag är det svårtolkat. Vädret alltså. Imorse vid sju när jag vaknade, vaknade jag av hårt smatter på altantaket. Det är jättemysigt. Det låter som en hel orkester och helst vill man, i alla fall jag, helst ligga kvar i sängen och läsa en bok hela dagen. En halvtimma senare när S vaknade sken solen och vi kunde sitta ute under benämnda altantak och äta frukost. Det är varmt och kladdigt ute, men ändå lite rått....
Det får helt enkelt bli både långärmat och kortärmat, badkläder och regnkläder. Vi ser fram emot en dag hos systern som jag träffar alldeles för sällan.