Imorgon, torsdag alltså, ska vi till dr L. Har varit så förvånat glad över att han hörde av sig att jag inte riktigt funderat på att vi ska dit alla redan. Trots att jag har tusen frågor så förväntar jag mig inte riktigt att få några svar. Vet att jag inte kan få reda på varför vi förlorat våra små, utan det är nog mer hoppet om att det kanske skulle gå. T följer med mest för att jag vill det. På nåt sätt är det inte lika verkligt för honom som för mig. Han har ju blivit tvungen att ta hand om barnen och hemmet när jag legat inne och varit dålig under våren. Nu står jag ju på benen och då blir allt lite mer avlägset. Inte så att han inte sörjer utan mer bara med hjärtat. För mig har ju hela kroppen varit i så förtvivlad obalans. Vet inte vad vi hoppas på.... men hoppas gör vi, i första hand att jag ska få vara mig själv igen.
Igår, tisdag, var en trög dag. S fixade frukost till sina systrar och kaffe till sin mamma. A som är lite längre fick hämta värktabletter längst upp i badrumsskåpet. Mycket stel och mycket ont var det i mammans leder idag. Tog nog så där 4-5 timmar innan jag lirkat upp mig så pass att vi kunde åka och handla, och nu går det riktigt bra, så länge jag inte sitter still för länge. Det är ju synd att stelna till igen. Tur att mina älskade barn inte har något emot att spela spel, plantera om blommor och andra för mamman stillsamma aktiviteter. Världens finaste koja hann de bygga under trappen. Många filtar och klädnypor gick åt, men mysigt blev det.
Nu arbete, sova , umgås med familjen och arbeta och sova igen innan möte med drL.
Håller alla tummar i världen imorgon! Kram
SvaraRadera