Den finaste julklappen

Att man har världens bästa svärmor måste inte betyda att man får världens bästa julklappar. Men för mig är det så. Jag jobbade på julafton o juldagen när familjen var hos svärföräldrarna på landet o maken glömde mina klappar längst upp på en bokhylla där inte Lilleman nådde. Så jag fick dem först idag. Det är alltid lika spännande o kartongen som de mjuka paketen är inslagna i hör aldrig ihop med innehållet. I år var det de allra finaste o varmaste hemgjorda raggsockorna. Vad mer kan man önska sig? Jo ett par fina o urpraktiska grytlappar (bild kommer på matbloggen). Så tack härliga fina pyssliga svärmor! Utan dig o dina påhitt skulle vårt liv vara fattigt.

Mission Impossible

Mission impossible... så känns mitt liv just nu, det är inget gnäll utan bara en reflektion. Ändå känner jag att jag äntligen mår bra, är glad, pigg och mycket mer mig själv än vad jag varit under hösten. Det är väl underligt? Jag har verkligen allt jag någonsin skulle kunna önska....ja och mycket mycket mer. Rikligt välsignad.

Jag har tryggheten. Tak över huvudet och inte bara det. Ett litet pepparkakshus med allt man kan önska sig; dricksvatten i kranen, mat i kylskåpet, kläder i garderoben och fullt med saker som jag gillar men inte behöver egentligen. Jag har kärleken.  En man som jag älskar och som vill leva med mig trots att jag är den jag är och gör som jag gör. Vi har tre fantastiska barn, som vi är glada och stolta över varje stund, även när de bråkar, skriker och tycker att deras föräldrar faktiskt är både pest och pina. Att vara föräldraledig 50% ger mig och Samuel gott om tid för varandra, för Amanda och Simon, men också för våra vänner. Det finns utrymme för ett telefonsamtal, ett mail eller en kopp kaffe med föräldrar, syskon och de finaste vännerna, de som finns kvar även när vi inte orkar och när vi inte har tid, eller det helt enkelt inte blir av. Jag har ett meningsfullt arbete att gå till. Att gå till jobbet gör mig glad. Jag har aldrig haft ett svårare eller mer utmanande arbete men det är det som gör det så speciellt och att jag trivs. Mina arbetskamrater är speciella och utan dem hade det inte varit lika roligt att gå till jobbet, även om det är det bästa jag haft.

Men vad är det som tar min energi? Att almanackan är fullbokad är inget ovanligt, att ha små barn och sova dåligt av och till är jag van vid. Hårt arbete både hemma och på jobbet det gör jag gärna och med glädje och det fyller mig snarare med energi än tar den ifrån mig. Visst är jag orolig för både mina och Tommys föräldrar som inte är helt friska, för de är viktiga för mig och för oss och vi vill ju ha dem hos oss så länge det bara går. Men allt det där är håller balansen mot det som är riktigt bra, så vad är det som stjälpt mig? Sakta men säkert? Jag kan bara komma på en sak, men jag tror det räcker.
Under hösten har vi bytt schemasystem på jobbet. Vi jobbar fortfarande treskift men har i mycket mindre utsträckning möjlighet att påverka hur vi ska arbeta. På sikt kommer detta att gynna alla som ringer in och jag har full förståelse för att det är viktigt, det är ju för dem vi finns! Men för mig är det allt utom optimalt. Jag måste ställa om dygnet oftare än tidigare och fler gånger åt "fel" håll än tidigare. Dessutom kan jag inte påverka mina tider. Jag blir trött, grinig och orkar ingenting. Resultatet blir att jag får mer ont i lederna och svårare att sova och då blir humöret ännu sämre. Smärtan och tröttheten gör mig rastlös och hur bra mår man då? Det gör livet svårare helt enkelt. Den fulla almanackan blir ett problem, tröttheten går utöver det som jag  hade velat göra med barnen eller vännerna för att få ny energi och en liten oro växer fort till en stor när smärtan och tröttheten redan härjar kropp och sinne.
Det kan tyckas enkelt....att byta till något annat, men det är det inte. Jag har ju världens roligaste jobb och finaste kollegor, så jag vet faktiskt inte om jag vill.  Mission impossible alltså.

Samuel gillar att laga mat, undras vad som kan tänkas bli för mat nu? Helst vill han ha de riktiga grytorna så klart! Mellan målen är det mysigt att ha en storebror att gosa med....vad ska vi göra utan storasyskonen när lovet är slut?

Spela gitarr

Samuel fick en gitarr av sina mostrar i julklapp. Han gillar när vi andra i familjen spelar och vill gärna vara med. Samuels gitarr är husets coolaste, med blå eldslågor. Vi stämmer den varje dag....och snart ska det nog ta sig. Eller vad spelar det för roll. Samuel älskar att klinka även om den är lite förstor ännu.

Jullov

Jullovsös i köket. Turnering i bodybalance. Kan bli hur tokigt som helst när Samuel slår tärningarna!

Vardag

En kopp kaffe med härliga Lena, då känns det som vardag. Jag tycker mycket om kaffe, men vad vore det om man inte fick dricka det med en god vän. För även om jag uppskattar kaffe så är det stunden, samtalet och glädjen att få ha någon att dela med som är det viktiga.

Amanda vill gärna åka till farmor o farfar på lovet....så hon kan krama granngårdens fina kalvar.

Gott Nytt 2012

Anneli, Tommy, Simon, Amanda, Sophie, Ella. Johan & William.

Vid 12-slaget när 2011 blev 2012.
Tommy i backen

Sophie, Johan, Simon, William, Ella & Amanda

Samuel har det gott och varm i vagnen

...och i pulkan efter pappas längdskidor.

Vi hade inte kunnat ha ett bättre nyår. Snö och skidåkning gillar hela familjen. Tack fam Hagman för trevligt sällskap, god mat och en riktigt härlig helg. Vi önskar er och alla vi känner ett riktigt Gott Nytt År.

Vi är hos familjen Hagman, Johan, Sophie, William och Ella, i Vansbro där Johans föräldrar har en stuga med gäststuga på tomten. Ända till timmarna innan vi skulle åka igår förmiddags så visste vi inte säkert att det skulle bli av. Varken Simon eller Samuels förkylningar ville gå över och Sophie hade feber, frossa och begynnande bihålsiflammation. Men genom ett under, eller flera så mår alla bättre och idag har vi haft en härlig dag i skidbacken i Kläppen. Samuel och jag har bestigit snöberg, gungat och gått en långpromenad medan de andra åkte skidor. Snöberget var kanske 5 m högt och det tog Samuel säkert en halvtimma att komma upp, men han gav inte upp. Ett steg upp och ett halvt glidande ner...men snö är ju såå spännande för att inte tala om glädjen när han nådde toppen och kunde åka kana ner på andra sidan.Med risk för att verka för tacksam för att vara sant, så är det nog just det jag är. Just nu sitter jag i en varm liten stuga och våra tre helt fantastiska barn snusar och sover i sina sängar precis bredvid mig. Vi har väntat och längtat efter var och en av dem långt innan de fanns till. Men innan Samuel såg dagens ljus var stunderna av längtan, oro och sorg nästan outhärdliga, men kanske är det därför tacksamheten i stunden nu aldrig kan ta slut.

Vi har också förmånen att ha många fina vänner. Två av dem är Sophie & Johan. Sophie och jag lärde känna varann på grundutbildningen till sjuksköterska för sådär 17 år sen. Mycket har hänt sedan dess och varenda en av de sakerna vi delat gör att jag inte kan tänka mig att vara utan den vänskapen. Trots att vi bara ses ett par gånger om året, i bästa fall, känns det varje gång som om det var igår. Det är gott.

Nu ska jag snart sova, somna till tre älskade ungars andetag, så att vi kan åka lite mer skidor imorgon på sista dagen 2011.

Nyss när jag vaknade tittade jag ut genom fönstret. Gammal bondepraktika stämmer inte i år. Trots att det slaskade på Andersdagen så är det grönt ute och inte vitt. Jag älskar snö och tycker att det saknas något när julen är grön.....även om det inte alls är det julen handlar om egentligen. Kanske ligger min "gröna" fundering närmare julens budskap än om snön legat tjock runt vårt hus. Även om det är ganska kallt ute i det råa gröna så är det inte som förra året när det var mer än 10 minus grader. För alla de som inte har något de kallar hemma och som sover ute eller "nästan" ute; i en port, ett uthus eller i någon annan vrå som bjuder till vila i vår hårda värld. Hade jag sovit ute under de omständigheterna hade jag frusit denna gröna vinter också.

Igår innan jag somnade såg jag ett tv-program som handlade om just hur osynliga dessa människor är. "Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon" gäller ju i vår närhet och omgivning också. Någon eller några hade startat en insamling av vinterkläder, skor, mat och julklappar att delas ut till alla de som inte har någonting (materiellt). En man som tidigare varit med och delat ut dessa saker på jul beskrev hur svårt det kan vara att få kontakt. De allra flesta som behöver hjälpen har blivit riktigt illa av samhället och blir kränkta av dem de möter varje dag. En kopp varmt kaffe och ett vänligt ord kunde ofta bryta isen. T'änk om vi alla....(läs jag) kunde bjuda till lite mer. Det är inte bara saker vi kan dela med oss av utan i större utsträckning oss själva. Att inte kränka genom att bara gå förbi utan stanna upp, bjuda på ett leende eller kanske t o m en kopp kaffe för att göra vardagen enklare för någon som verkligen behöver.

Nu är vi strax påväg tillbaka till mina föräldrar och ska fortsätta mysa tillsammans. I eftermiddag åker Tommy och barnen till Nittorp och jag till arbetet. Jag hoppas jag möter var och en som ringer med respekt och kärlek varje dag men i kväll hoppas jag oavsett situation att jag även kan dela med mig av min julglädje.
Ha en välsignad helg!