Till för en liten stund sedan var det en ovanligt lugn kväll här i det Hallbergska pepparkakshuset. Pannkakorna var uppätna, pappan hade kommit hem från jobbet, Amanda hemkommen från fotbollsträning, Simon instängd på sitt rum för att slå in julklappar och mamman hade nattat Samuel och strök de sista juldukarna. Men OJ vad det började tjuta! I pepparkakshuset är det ihopkopplade brandvarnare som gäller och då låter det verkligen ÖVERALLT. De stora barnen kom rusande till övervåning och hall, precis som vi bestämt att de ska när brandvarnarna sätter igång. Lilleman vaknade med ett ryck och blev så klart både rädd och ledsen. Dessutom luktade det verkligen bränt, men mycket svårt att lokalisera. Vi släckte alla ljus och drog ut misstänkta apparater. Till slut kom vi fram till att strykjärnet helt enkelt måste fått någon slags kortslutning för det började lukta när vi satte i det igen.
Vi är glada att brandvarnarna fungerar och att barnen både vet var brandfilt och släckare är, men särskilt att de vet vart de ska ta vägen om det händer något. Nu ska vi fortsätta med kvällens bestyr och strykjärnet har vi pensionerat.
torsdag 15 december 2011
Simon 10 år
I måndags firade vi Simon som fyllde 10. Han tyckte själv att han hade en jättebra dag. Den började med frukost på sängen och bästa morgonpaketen var en jumpsuit tror jag. I skolan sjöng de för honom, bara lite pinsamt, och på eftermiddagen kom en hög med gratulanter. Han fick så många fina presenter och har ägnat alla lediga stunder åt att testa saker, prova kläder, lyssna på skivor och titta på film, men jag tror de kommer vara LÄNGE!
tisdag 6 december 2011
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.
Det är Ella som sjunger för att samla in pengar till barn och vuxna på frälsningsarmens kår i Kibera. Hennes morfar och mormor har varit där tidigare och sett hur stort behovet är....av saker som är självklara för oss. Ella, hennes storebror William har fått förmånen att kunna följa med ner i början av nästa år för att hjälpa till. Just nu sjunger och spelar de för att samla in pengar till detta. Hur mycket tid och pengar spenderar du på julklappar? Lägg några minuter och läs om Kiberaprojektet. Kanske har du möjlighet att ge lite till, till någon som inte visste att han eller hon skulle få, men som verkligen behöver.
Läs mer:
http://ulid.jetshop.se/sa-kibera-corps-band/kibera-projektet---the-kibera-project-c-237-1.aspx
måndag 5 december 2011
Den här bloggposten innehåller nötkräm
(foto UNICEF)”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
söndag 4 december 2011
Jag tror och hoppas att jag i grunden är en ganska positiv människa. För mig är alla människor lika mycket värda.... faktiskt..... Det innebär inte att jag på något sätt tror att jag är ofelbar, men just det lika värdet är en självklarhet.
Därför har jag blivit ledsen varje gång jag åkt förbi Kinna Kyrka. Efter allt för många år i den församlingen har jag till slut förstått varför jag aldrig kände mig hemma. Alla är nämligen inte lika mycket värda. Det finns människor där för vilka kärleken är det viktigaste, men tyvärr är det allt för många som bara vill flyta med och följa det trygga utan att någonsin ifrågasätta. För att passa in ska man helst vara uppvuxen i en kristen familj, aldrig ifrågasätta någon eller något som sägs. Man ska rätta sig i ledet, inte vilja engagera sig, för då är man ett hot (fråga mig inte mot vad!?) och våga inte sätta kärleken till Jesus först för då är du inte välkommen. Jag stöttade en av mina allra bästa vänner som blev fruktansvärt behandlad av sin före detta man. (Han var anställd i församlingen) och då blev jag mindre önskvärd än någonsin tidigare. Jag (och väninnan) var inte längre välkomna att delta i någon av de församlingsaktiviteter vi brann för. Undrar just om Jesus skulle ha slängt ut mig med?
Tänk jag tror inte det. Om och om igen har Han tålamod med sina lärljungar och med oss, Han ger oss all den kärlek vi behöver för att ha fördrag med det som inte alltid blir rätt. Jag är uppfostrad av fantastiskt kärleksfulla föräldrar som alltid låtit mig och mina syskon gå vår väg och gett sitt fulla stöd i allt vad vi hittat på...även om det inte alltid var det de önskat mest. Några av de som gett mig min kristna uppfostran (U, E, G , L) har gett samma frihet, och låtit mig välja Jesus själv och inte valt Honom åt mig. Men sen finns det så många andra som inte kan acceptera andra människor som de är. Det är lätt att få prestationsångest och tro att man inte passar in som man är när människor runt en bara vill trycka in en i den redan givna mallen.
Vi är så tacksamma, varje dag och varje stund, för det som vi numera kallar vår församling. De som fanns där för oss när vi inte längre var välkomna i vår gamla församling. Vi är så tacksamma för alla fina människor som varje gång vi ses tar emot oss med öppna armar, precis som vi gör allt som står i vår makt för att finnas där för dem. Med detta tänker jag släppa allt det som vår gamla kyrka krävde... prestation på rätt villkor och gå in i Guds oändliga kärlek.
Jag är tacksam för alla fina människor jag sett och träffat idag och hoppas att de får en bra vecka. De som var i kyrkan idag och som delade bön, lovsång och söndagsskola. Alla fina barn och föräldrar på Danskompaniets dansuppvisning, de som stod före och efter mig i kön på MM och alla de jag mötte på vägen. Tack för att ni finns!
Därför har jag blivit ledsen varje gång jag åkt förbi Kinna Kyrka. Efter allt för många år i den församlingen har jag till slut förstått varför jag aldrig kände mig hemma. Alla är nämligen inte lika mycket värda. Det finns människor där för vilka kärleken är det viktigaste, men tyvärr är det allt för många som bara vill flyta med och följa det trygga utan att någonsin ifrågasätta. För att passa in ska man helst vara uppvuxen i en kristen familj, aldrig ifrågasätta någon eller något som sägs. Man ska rätta sig i ledet, inte vilja engagera sig, för då är man ett hot (fråga mig inte mot vad!?) och våga inte sätta kärleken till Jesus först för då är du inte välkommen. Jag stöttade en av mina allra bästa vänner som blev fruktansvärt behandlad av sin före detta man. (Han var anställd i församlingen) och då blev jag mindre önskvärd än någonsin tidigare. Jag (och väninnan) var inte längre välkomna att delta i någon av de församlingsaktiviteter vi brann för. Undrar just om Jesus skulle ha slängt ut mig med?
Tänk jag tror inte det. Om och om igen har Han tålamod med sina lärljungar och med oss, Han ger oss all den kärlek vi behöver för att ha fördrag med det som inte alltid blir rätt. Jag är uppfostrad av fantastiskt kärleksfulla föräldrar som alltid låtit mig och mina syskon gå vår väg och gett sitt fulla stöd i allt vad vi hittat på...även om det inte alltid var det de önskat mest. Några av de som gett mig min kristna uppfostran (U, E, G , L) har gett samma frihet, och låtit mig välja Jesus själv och inte valt Honom åt mig. Men sen finns det så många andra som inte kan acceptera andra människor som de är. Det är lätt att få prestationsångest och tro att man inte passar in som man är när människor runt en bara vill trycka in en i den redan givna mallen.
Vi är så tacksamma, varje dag och varje stund, för det som vi numera kallar vår församling. De som fanns där för oss när vi inte längre var välkomna i vår gamla församling. Vi är så tacksamma för alla fina människor som varje gång vi ses tar emot oss med öppna armar, precis som vi gör allt som står i vår makt för att finnas där för dem. Med detta tänker jag släppa allt det som vår gamla kyrka krävde... prestation på rätt villkor och gå in i Guds oändliga kärlek.
Jag är tacksam för alla fina människor jag sett och träffat idag och hoppas att de får en bra vecka. De som var i kyrkan idag och som delade bön, lovsång och söndagsskola. Alla fina barn och föräldrar på Danskompaniets dansuppvisning, de som stod före och efter mig i kön på MM och alla de jag mötte på vägen. Tack för att ni finns!
fredag 2 december 2011
Det är december. Inatt när jag körde hem från jobbet vid halvtre saknade jag de vita eller åtminstone frostbitna vägkanterna. Mörkret är så tätt, så nära och så kompakt så här års. Jag somnade gott i min säng och dagen har lysts upp av sol men också av besök av människor som är viktiga för mig och för oss. På förmiddagen kom Lena och Hanna en stund. Sen tog Samuel och jag en promenad. Jag njöt av frisk luft och Samuel var mest intresserad av hundar, katter och fåglar på vägen. På eftermiddagen kom allra finaste Frida, ett av våra gudbarn en liten stund. Hon fyller år på måndag och vi ville passa på att fira henne. I kväll har Jenny varit här på traditionellt pepparkaksbak. Sex stora plåtburkar med pepparkakor, skratt, samtal om vardag; glädje, funderingar och bekymmer, en stunds fika och duell i Sverigespel blev det under kvällens gång.
Nu har jag läst bloggar en stund och snart är det dags att sova. Läste Cissis (en av mammorna i vår adoptionsgrupp) blogg, hon beskriver längtan på ett helt fantastiskt sätt. För inte så länge sedan så visste vi inte vem den andra var och ändå känns deras längtan efter det barn de väntar på så verklig. Väntan som värker på ett ändå positivt sätt, som bara längtan efter att få älska kan göra.
söndag 27 november 2011
fredag 25 november 2011
Advent
Det bästa med att planera saker är att det lämnar utrymme för spontana infall och snabba förändringar. Den här veckan blev inte alls som vi hade planerat, utan antagligen mycket bättre. Jag skulle ha jobbat onsdag och torsdag, men det blev tisdag istället, på kort varsel. Kvalitetsarbete...en hel dag ihop med Agneta som verkligen sprudlar av ideer och som är klok som en bok. Får vi hållas tror jag att resultatet kan bli riktigt bra.
Arbete, utvecklingssamtal, fritidsaktiviteter, hushållsarbete....allt har bytt plats i tiden denna vecka tycks det. Även om vi är trötta idag så tror jag att hela familjen är nöjda med resultatet. Det mesta har blivit av och i eftermiddag och kväll har vi haft det både gott och mysigt i vårt adventsstädade och pysslade hus.
Pepparkaksgubbar; Ida, Simon, Andreas och Amanda
Samuel ville gärna hjälpa till; att smaka
Hanna tog ett kex i väntan på att pepparkakorna blev klara och mammorna fick sitt eftermiddagskaffe
Simon hade med sig Andreas och Ida, kompisar som han hängt ihop med sedan han bara var ett par år, hem. Pepparkaksbak stod på beställningen. Inte mig emot. Härligt att få använda alla fina pepparkaksformar. Pepparkaksformar är nog det enda jag faktiskt samlar....det finns ju så många fina! Ändå måste väl sägas att det blev mycket hjärtan, stjärnor och änglar så här i jultid....men en och annan häst fanns det utrymme för. De bakade med stort engagemang och tålamod. Andreas tyckte att degen aldrig blev mindre trots att de bakade, vilket tydligen var ett arv sa hans mamma när jag pratade med henne, men efter lite peppande från kompisarna så orkade han lite till. Efter en stund kunde de bjuda på nygräddade pepparkakor till eftermiddagsfikat. Varsin burka att gotta sig åt i väntan på jul blev det också.
Tommy hämtar Amanda, Simon och deras kompisar på kvällens disco, jag fick en "Iris kaffe" av Lena och innan jag kryper till kojs ska jag förbereda en smörgåstårta.Imorgon är en ny dag med väntat och oväntat innehåll. Jag ska fixa en smörgåstårta till Alex som fyller 18 (hur blev han så stor?), Amanda ska till stallet på blåbärshoppning och sedan är det dansuppvisning x 2 (om jag törs och klarar att hålla mig på fötterna). På kvällen ska vi fira Alex och har vi tur får vi träffa en alldeles speciell person. (Näe inte tomten). Natti
fredag 18 november 2011
Årlig besiktning
Igår var jag på reumatologen på Sahlgrenska på kontroll av min reumatoida artrit. Det kan bara konstateras att min sjukdom håller sig i schack med hjälp av medicinen Enbrel som jag tar varje vecka. Elisabet min fina doktor sa att det egentligen är mer tur än skicklighet. Rätt medicin ska sättas in vid rätt tillfälle. För mig var det Enbrel vid ett svårt skov, eller snarare tumornekrosfaktoralfa, i form av Remicade för snart 10 år sedan när mina leder var svårt inflammerade och sjukdomen på frammarsch. Att häva i rätt ögonblick.
Jag tänker att det är så med mycket...med många olika saker. Att göra saker, att det som sker sker vid rätt tid och vid rätt tillfälle. Allting har sin tid läste Amanda och jag i hennes andaktsbok tidigare i veckan, ofta handlar det lika mycket om att vänta ut rätt tillfälle som att skynda. I vilket fall som helst; jag gick igenom kontrollen. Min tid är nu!
Jag tänker att det är så med mycket...med många olika saker. Att göra saker, att det som sker sker vid rätt tid och vid rätt tillfälle. Allting har sin tid läste Amanda och jag i hennes andaktsbok tidigare i veckan, ofta handlar det lika mycket om att vänta ut rätt tillfälle som att skynda. I vilket fall som helst; jag gick igenom kontrollen. Min tid är nu!
lördag 12 november 2011
Ett annorlunda inlägg
Jag brukar oftast inte skriva om mitt arbete; av hänsyn till de som ringer, mina arbetskamrater och min arbetsgivare. Men efter dagens tidningsrubriker kan jag faktiskt inte låta bli. Jag vet att både jag och alla mina kollegor varje dag gör vårt yttersta i varje situation. För att ALLA som ringer ett nödsamtal ska få hjälp, rätt hjälp, i rätt tid på rätt plats. Om situationen upplevs allvarlig för den som ringer då är den det för oss också. Alla får tycka och tänka vad de vill...men oavsett situation, så vore det bra om fler granskade kritiskt innan de dömde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)