Det lider mot jul

Det är så mörkt på mornarna. Vi tänder vårt kalenderljus och ser fram emot jul. Barnen har en paketkalender där de öppnar paket var tredje dag. På eftermiddagarna pysslar vi med julklappsinslagning, bakar lite, kokar lite godis, åker snowracer eller bara njuter av att vara ute och av att julen snart kommer. Förväntan är härlig.

Lucia

Amanda i skolans luciatåg

Hampus, Simon, Amanda & Julia

Ute är mörkt och kallt, i alla husen,

lyser nu överallt de tända ljusen.

Vi har sett fina lucior, tärnor, tomtar och annat som hör ett luciatåg till, flera gånger, de senaste dagarna. I vårt hus brinner ljus för att lysa upp. Nu ska jag åka och hämta fler hos Marie. Partyliteljus beställda innan Samuel föddes. Imorgon hoppas jag på en tur till IKEA med Lena och Hanna för att ladda ljusförrådet till jul.

Finaste leendet

Vår lille Samuel är inte helt lättflörtad. Han skrattar mest åt sina storasyskon. Men helt plötsligt kunde han tänka sig att skratta framför kameran.

Ont

Yrvaken. Vad är det som låter? Telefonen? Tittar på klockan. 02:27. Dolt nummer. Svarar. Du min vän från förr. Hör din skakiga stämma. En röst jag känner igen men ändå så annorlunda. Fylld med ångest, skakande av rädsla, vag men gäll. Jag lyssnar i timmar till din berättelse och önskar att jag kunde göra något mer. Att jag kunde lappa och laga dig. Du trasiga vän. Om det var möjligt skulle jag göra dig lika vacker på utsidan som skärvorna blir mosaik på insidan. Önskar att de inte skulle skava, inte skära hål. Sakta laga och pussla med kärlekens lim och murbruk. Älskar dig.

Cirkusskola

Simon på bollen

I höst har Simon gått på cirkusskola, han har tyckt att det har varit jättekul. Idag har han haft pirr i magen hela dagen för ikväll var det avslutning. Många duktiga barn visade sina konster. Jag är så imponerad av Louise som har hand om cirkusskolan. För att göra mycket av det hon lär barnen måste de verkligen lita på henne och hon verkar tycka att det är så roligt. Uppvisningen var bra, kul och fin. Simon ser såå fram emot nästa termin.

VINTER

Det är vinter.
Snön ger ljus som gör dagen längre.
Det vita i kontrast gör kvällens svarta mörker vackert.
De avklädda trädens konturer syns blänkande
mot den iskallt blå himlen.
Mina steg knarrar tyst och dovt.
Solens klara strålar reflekteras.
i den spegelblanka hårda isen.
Min andedräkt blir ett moln av små droppar.
Mina kinder kyssta av sol och kyla.
Så tacksam att leva här och nu.

Adventsmys

Med snön yrande utanför ägnade vi helgen åt adventsbak. Tommy var skeptisk till vår entusiasm och till julmusiken som strömmade ur både högtalare och våra munnar. Men både lussebullar och pepparkakor blev lyckade. I veckan har Amanda och Simon varit lite småkrassliga, för friska att vara hemma men för sjuka att vara i skolan. Vi har röjt och tagit fram stjärnor och adventsljusstakar i sakta mak och vilat mellan varven. Men nu finns det ljus i alla fönster och vi ska ägna nästkommande helg till att ta det lugnt tillsammans med goda vänner. Alexander fyller år på lördag och ska firas med smörgåstårta och på söndag hoppas vi få med oss familjen Ahlgren hem efter kyrkan.

Inte för alla

Jag såg i lokaltidningen att det var Elviskonsert i kyrkan. Tänkte först att det är ledsamt att inte vara med. Men när jag funderat lite kändes det bara tragiskt. Hade det varit för att jag sjöng så extremt dåligt som jag var ombedd att inte vara med så hade det väl känts ledsamt, men nu är ju inte fallet sådant. Jag är ingen skönsångare, utan sjunger hellre än bra, det här handlar om helt andra saker. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur kyrkans ledare kan vädja till en medlem i församlingen att inte delta för att hon, i det här fallet jag, irriterade den anställde som hade hand om verksamheten. Irritationsmomentet var att jag inte kunde och aldrig kommer kunna acceptera psykiska och fysiska kränkningar oavsett mot vem och dessutom pratade jag direkt med den det gällde. Jag respekterar varje människa som hon är, men kan inte acceptera vilka handlingar som helst bara för det. Upplevelsen blev att i den kyrkan tror man att det som inte syns inte finns och att det är enklare om alla bara låtsas att saker inte hänt. Ja det kändes bara tragiskt.

Samuel, Simon, Amanda, Julia, Hampus och Oskar. Kusiner som gillar varann.

Samuel och Oskar, nyaste kusinerna, båda födda i september i år.

Morgonmat

Samuel sover så gott på nätterna och då gör jag det också. Inatt sov vi så gott att Samuel glömde äta vid två-halvtre som han brukar vilket resulterade i värsta matmaratonen nu på morgonen. Han har ätit halvsovande vid mitt bröst i stort sett hela tiden mellan fem och halvtio. Nu är han mätt och har somnat så där härligt avslappnat som bara bäbisar gör. Han sover i vagnen och det blev tomt i min famn efter hans lilla varma kropp. Det känns som om jag skulle kunna bära honom hela tiden, saknar honom så fort jag lagt ner honom. Men nu ska jag ladda inför nästa omgång Samuelmat med dusch och frukost.