Köttfärssås

För några veckor sedan kom Tommy hem från jobbet. Jag stod som vanligt vid middagstid och rörde i nån gryta, för jag gillar ju matlagning så det brukar hamna på min lott... även när jag mår illa. Under dagen hade han haft en patient med tonåringar hemma. Hon hade bestämt sig för att lära även pojkarna att laga mat. Fem rätter skulle de kunna när de flyttade, apropå matlagning. Hur gamla är de då? undrade jag. Den yngste var 15. Ja varför inte... äta måste man ju.

Simon satt tyst en stund vid köksbordet sen utbrast han " Men mamma fem rätter... det kan ju jag" och han hade alldeles rätt. Därför står nu barnen för matlagningen här en dag var i veckan och de verkar tycka det är kul. Idag har Simon gjort köttfärssås och spaghetti som tom jag var tvungen att smaka även om jag får lite ont om ett par dagar. Den var jättegod! Så jag hoppas att intresset kvarstår och att de kanske kan lite mer än 5 rätter när de flyttar.

Änglavakt

Lord, Amanda & Elsa

Frans fyllde 15 år, vi gillar honom!! Här med en av presenterna.

I tisdags fyllde Frans, Tommys systerson och ett av våra gudbarn, 15 år. Frans gillar mest fotboll, därav presenten på fotot, jag vet inte om han tyckte den var lika kul som vi.... men han ser ju glad ut i alla fall. Frans syster Elsa har alldeles nyligen fått en häst, så innan tårtan var det uppvisning av fina Lord och Amanda skulle få provrida. Det höll verkligen på att ta en ända med förskräckelse. Hästen, med Amanda på ryggen och Elsa gående bredvid trampade i ett jordgetingbo. Getingarna blev hysteriska och hästen fick panik, stegrade och slog bakut, rusade mot Tommy och Martin som fick tag i grimman. Amanda höll emot i flera stegringar och bakutsparkar och kunde tillslut hoppa av. Då blev stackars Lord ännu räddare, fortfarande med getingar på benen och han knuffade omkull Martin som där han låg på marken kunde känna vinddraget av hovarna. Tommy orkade inte hålla emot och hästen rusade iväg.......rakt in i boxen.

Det kunde gått väldigt illa. Elsa blev stucken både här och där ena örat var både stort och rött efter minst 3 stick, men de kom inte på halsen eller i munnen även om svullnaden var nog så obehaglig där den var. Amanda fick ett stick på magen och klarade sig ifrån att bli avkastad...dvs utan egentliga blessyrer och Martin klarade sig med blotta förskräckelsen från att bli trampad av tung hysterisk häst. Tommy sträckte sig i nacken och stukade handen, inte så kul med tanke på hans arbete, men ändå. Hästen fick några ordentliga bulor efter sticken och var stressad under eftermiddagen, men om man tänker på vad som kunde ha hänt....så tycker vi nog alla att det gick riktigt bra och vi är så glada för änglavakten!

I-landsproblem

Jag skäms lite faktiskt. Barnen börjar skolan idag och var iväg redan tidigt så nu är jag alldeles själv. Båda tyckte att det var hemskt orättvist att jag skulle få vara hemma.... tänk om de visste hur gärna jag bytt med dem! Jag saknar att gå till jobbet, saknar att jobba, saknar själva arbetet och mina härliga arbetskamrater. Ja ja jag vet det skulle aldrig gå. Jag bara kräks och har ingen ork...ALLS. Men i alla fall. Vi ser så fram emot att vår lilla busbaby ska komma, men jag ser också fram emot och längtar efter att kunna jobba igen. Visst är det ett världsligt problem och ett minilitet.... men så kan det kännas.

Det finns så mycket som är viktigt....vissa saker är ännu VIKTIGARE. Just nu, medan du sitter framför datorn, smuttar på ditt kaffe, njuter av livet eller suckar över att semestern är slut, så finns det människor som kämpar för sitt liv på ett eller annat sätt. I Pakistan ses början av en katastrof som inte går att överblicka. Oändligt med regn förstör bostäder för stunden, och skördar för flera år. Inget rent vatten.... inget rent vatten alls, någonstans. De som finns på plats kan inte hjälpa utan rent vatten. Jag vet att varken du eller jag kan rädda världen, men kanske har vi något vi kan vara utan och istället rädda ett barn eller en vuxen från vattenspridda sjukdomar som diarréer av olika slag, kolera eller andra dödliga sjukdomar.

Kan du hoppa över en kopp kaffe eller två om dagen, säga upp din tidningsprenumeration, låta bli att köpa godis eller det där lilla extra goda på fredagen för att rädda ett liv? Om jag rannsakar mig själv är de pengar som jag varje månad ger som världsförälder i Unicef ingenting, samtidigt vet jag att de räddar liv. Måste nog genast räkna igenom vad mer jag kan göra....

Vill du också göra något? BLI VÄRLDSFÖRÄLDER ge ett engångsbelopp eller öka din summa du ger varje månad. Barnen behöver DIG! NU!!!
http://www.unicef.se/stod-oss/bli-varldsforalder

Vi har haft härliga dagar här på Gotland. De senaste dagarna har varit mest sol och bad, både i havet och sjön. Det har varit runt 30 grader, så det är tur att det finns många trevliga glasställen! I fredags tog vi en tur till Lojsta hed där de vilda gotlandsrussen går. Vi såg inga hästar, men hoppades att de hittat en skuggig plats under träden. Det vi såg var helt underbar natur. Sedan badade vi och hoppade i vågor på Tofta Strand hela eftermiddagen, ett riktigt solparadis!

Igår spelade vi äventyrsgolf och åt mer glass. Vid ringmuren hittade vi en trevlig grekisk restaurang med god mat innan vi begav oss till träsket för mer sol och bad. Idag är det lite molningt men härligt varmt. Det blir en lugn dag. Vi har spelat spel och snart blir det en promenad in till stan.

Lojsta hed....sååå vackert med blommande ljung!

Bollen ska in i vattenfallet, mycket trevlig äventyrsgolfbana!

Varmt i solen bredvid kapten Krok

Min syn på saken

Tänk, jag tycker inte att man får kränka sin fru och sina barn, eller sin man och sina barn heller för den delen. Självklart sker det ibland när man är arg eller ledsen, men då är det viktigt att ha nära till ett "förlåt". Det jag menar är den upprepade kränkning som vissa människor utsätts för, ibland år efter år. Jag kommer aldrig tycka att man får kalla sin fru för subba eller menlösa fjortis, inte ens en gång när ingen hör, men absolut inte om och om igen. Ingen ska behöva bli utsatt för nedvärderande kommentarer, särskilt inte hemma! Det kommer aldrig att bli okej i mina ögon att buffa på och knuffa med knytnäve, även om tonåringen är provocerande. Vilken tonåring som blir kallad "feta djävla as" provocerar inte ?

Det är gräsligt att att både kyrkan och myndigheter håller den som kränker bakom ryggen. Lite får man väl tåla! är deras paroll. I kyrkan kan man säga till den som berättar att man tror på honom eller henne, men sen ser man till att den som kränkt och betett sig illa bara kan låtsas som att inget hänt, bara fortsätt kränka, det är inga problem....du är ju bra på något annat, så så farligt är det väl inte? Myndigheterna råder att anmäla, men när anmälan kommer till åtal skyddas bara den som slagit eller kränkt.... så vida det inte finns starka bevis. Det räcker inte med ett blåmärke eller ett vittne som vid andra tillfällen sett och hört fysiska och psykiska kränkningar.

Att komma dit att man vågar berätta för någon är att ha övervunnit sig själv. Varför, varför skulle en människa som till slut vågar tala om vad som hänt ljuga? Det är såå ledsamt att samhället inte vågar tro på de som berättar. Enligt rättssystemet är det bara det som syns som hänt. Så om du blir av med din plånbok, förvänta dig ingen hjälp om inte flera människor sett precis vad som hänt. Helst ska deras historier dessutom inte stämma överens för då har du bara hjärntvättat dem. För det är så man blir behandlad om man polisanmäler fysisk och psykisk misshandel.

Barnen då? vad händer med dem? Det som händer är att barnen och den förälder som blivit kränkt endast har skyldigheter och den som kränkt bara har rättigheter. Rätt att tala om när och hur det passar att träffa barnen, en stund då och då för att göra något kul, men inget ansvar för vardagen eller de vardagliga göromålen. Och vad händer nästa gång föräldern kränker med ord och handlingar? Då när inte ens den andre föräldern finns där för att skydda? Barnen är och förblir rättslösa i den situationen.....hur känner de sig och hur blir deras framtid?

BAD & RAUKAR

Cykeltur till " Badviken" en härlig strand med klippor och bryggor några km från vår camping

"Jungfrun" Gotlands största rauk, som mest 26 m över havet

På vägen tillbaka letade vi upp Gotlands sjö, Tingstäde Träsk och tog ett kvällsdopp

Härligt att skölja bort salt och sand!

Kneippbyn

ÄNTLIGEN!!! fick vi se Pippis hus, det som på Simons förslag var den egentliga anledningen till att vi åkte till Gotland. Vi roade oss kungligt både på sommarland och vattenland. Vattenrutschkanorna var härliga, vatten är inte riktigt Tommys element men vi mutade honom med god nachostallrik till lunch. På eftermiddagen tittade vi på Pippiteater och gick på upptäcksfärd i Villa Villerkulla. En heldag helt enkelt. Idag blir det lugnare. En cykeltur till "Badviken" några kilometer bort och i kväll cafékväll på Krukmakarens hus (http://www.krukmakarenshus.org) inne i Visby.

"ORKA"

"ORKA" är för vår 11-åring det nya uttrycket för att "det orkar hon inte alls". Jag har lite svårt för det uttrycket, för jag vet ju att de flesta av oss orkar mycket mer än vi tror. Men imorse kände jag precis så "ORKA". Visst har mina leder blivit bättre sedan jag fick börja med cortison igen för en vecka sedan, jag är inte svullen, det dunkar inte som om de ska sprängas och jag kan gå upp utan att Tommy behöver hjälpa mig. Men det innebär inte att jag inte har ONT! Nästan överallt hela tiden....vet att det låter osannolikt men det är precis så det är. Jag vill helst inte klaga, samtidigt så vet jag att många av er som läser faktiskt vill veta hur det är, på riktigt. Det här är den mindre sminkade versionen. När vår dröm om graviditet och ett litet till liv i vår familj gått i upplevelse känner jag mig extremt otacksam som klagar, det är så fantastiskt och även när det är som värst känns det som om det inte spelar någon roll. Jag har ju valt själv! Samtidigt blir jag väldigt trött...i natt har jag kräkts galla många gånger, kommer inte längre ihåg hur många och när foglossningen härjar som värst då kan jag inte ligga på nåt håll, än värre sitta. Det är då det känns "ORKA"

Men när jag tvättat gruset ur ögonen, tagit värktabletter och fått behålla dem, när solens första strålar tittar in genom husvagnens öppna taklucka. När jag fått njuta av havsbris och sol i en haltande morgonpromenad utmed havet och barnen är kramsjuka när jag kommer tillbaka. Efter en varm dusch, en kopp kaffe bryggt av kärlek med precis lagom mycket mjölk och lite filmjölk i min ömma mage. När babyn rör sig mjukt och försiktigt bara för att påminna mig om sin existens.....tänk då orkar jag precis hur mycket helst!

Dagens utflykt gick till Lummelundagrottorna lite norr om Visby, tio grader kallt där nere och härligt sommarväder när vi kom upp efter att ha gått 400 m i grottorna. Det var spännande!

Örnvingen, kalksten som bildas 1 cm på 200 år

I Bergakungens sal

Vid grottans egentliga mynning

Vi tittade också på Norra Europas största kvarnhjul. 10.5 m i diameter