Livet är en gåva, en under bar sådan.
Jag hoppas kunna ta vara på varje stund, för ingen vet hur länge vi får ha det i denna skepnad.

Avslutning med en ny början

Igår var sista gången på vår adoptionskurs. Vi är så glada för de människor vi träffat där. Det har varit mycket "praktiska" övningar och mycket funderingar kring etik och människovärde, sånt jag tror att vi i samhället i allmänhet är för dåliga att reflektera över. Vi fick ställa frågor till en tjej som jobbar med adoption i Borås kommun, det var roligt och intressant. Det har varit bra och det kändes som om gårdagen knöt i hop säcken för det som ska komma. Ett avslut med en ny början.

Reflektion

Vem använder själv påhittade historier och säger att alla andra ljuger?
Lögnaren.
Vem erkänner aldrig att han gjort fel, men vill att andra ska göra det?
Den högmodige.
Vem anklagar andra för att inte se alla likas värde, men nedvärderar själv sin omgivning?
Rasisten.
Vem beskyller andra för att bara tänka på sig själv och kan inte se lögnen, högmodet eller sina värderingar.
Jo den egocentriske.

Glad

Trots att jag känner mig helt vissen och i allmänhet är som en urvriden trasa så är jag så glad och alldeles lycklig. Det är en lycka som börjar i maggropen och värmen sprider sig som solens strålar ut i resten av kroppen. Det är lätt att ta på sig de lyckliga glasögonen när man vaknar av barn som kramas och av kaffedoft från köket. Det låter drip och drop när snön smälter från taket och ute luktar det varmt, nytt, trots att snön ligger kvar. Smälter sakta, sakta och där under skymtar fläckar av gräs som jag nästan hade glömt bort. På björkriset jag tagit in kämpar små, små ljusgröna knoppar att slå ut, så vackert. Idag är en ny dag och allt detta gör mig glad!

Grymhet

Ibland undrar jag vad som präglat människor att bli de individer de är. Till alldeles nyss trodde jag inte att det fanns människor som var elaka eller som egentligen ville förstöra för andra, att ingen egentligen ville vara en skitstövel. Men jag har ändrat mig. Det gör ont i mitt hjärta att det finns de som går in för att vara så grymma att de gör allt för att förstöra andras liv. Bara för att de egentligen inte klarar sitt eget.

Ännu mer ledsamt och upprörande är att människan i sin destruktivitet kan manipulera andra, att stödja och följa det som är genuin ondska. Det blir inte bättre av att det får ske i ett sammanhang där kärleken borde vara grundpelaren. Kärlek för alla, till alla, i gemenskap. Förut undrade jag hur det kunde bli som i Knutby, eller andra sekter. Det gör jag inte längre. Men i min enfald hoppas jag att kärleken ska vinna till slut.

Ny dag, nya möjligheter

Igår var en låååååång dag. Jag vaknade vid 3e av att en gosig liten pojke drömde mardrömmar och ville ligga bredvid mamma. Det fick han väl gärna. Tyvärr har jag för tillfället extreeeemt ont precis överallt. I bästa fall kan jag efter timmar av vridande somna gott i någon ställning, men hur mysigt det än är med en varm, mjuk sovande åttaåring tvärsöver föräldrarna så är det ingen bra kombination med värk överallt och nattsömn. Efter en halvtimma hade min stela kropp kravlat sig ut och låg fri i sängen på ca 30 cm. Gissa om det gör att man spänner sig?
Ok, bara en halvtimma till jag var tvungen och börja röra mig för att få bort det värsta stela så jag skulle kunna sätta mig på sängkanten vid femtiden, ide att försöka sova? Tror inte det.

Strax före fem klarade min stela kropp att sätta sig på sängkanten. Nästa steg att resa sig utan att riva ner något och väcka de andra......ja det tog väl 10 min till. Efter ytterligare 10 min hade jag ialla fall kommit ner till tvättstugan för en för kroppen förlösande varm dusch. Det bästa är när det är så varmt att huden blir röd och man bränner sig. Då blir kroppen mjuk inuti. Så tyvärr, när det gäller duschning är jag inte speciellt miljövänlig. Det ska vara varmt och gärna länge.

Kvart i sex var både jag och min frukost redo för färden till Göteborg. Hade tänkt åka systerns bil till arbetet, men med 12 minusgrader var förardörren allt utom lätt att få upp. Den ville inte en låsa upp sig och bara tanken på att min arma och onda kropp skulle krypa över passargerarsätet in till förarsätet.......det var faktiskt skrattretande. Tog istället till makens förtret den nytvättade motorvärmda toyotan. Åh vad bra.

Hade en trevlig dag på arbetet och till min förvåning kom jag fram till reumatologen utan att behöva ringa upp 25 gånger. Jag fick i och för sig stå i kö kanske 5 min, men det brukar vara längre. Ibland ordnar det sig faktiskt. Min fot och mina armbågar var i akut behov av cortison och som av en slump ( ja ja jag tror inte på slumpen men i alla fall) fanns det en avbokad tid kl 13.30. Jag tog sen lunch och tog mig till Sahlgrenska för tre mycket nödvändiga och väldigt smärtsamma cortisoninjektioner. Tur jag tog bilen med farthållare, för jag hade inte kunnat gasa hela vägen hem.

Väl hemma var det att försöka få av sig kläderna, jag rekommenderar inte att ta av 2 tajta tröjor med raka armbågar, men jag ville ju inte ha arbetskläder på adoptionskursen. Som vanligt 5-10min sena ramlade två mycket trötta Hn in på kursen. Som tur var fanns det fler som gäspade än vi. Barnen var i fam As försorg under kvällen och sov gott i sina sängar när vi kom hem vi 22-tiden. ÄNNU TRÖTTARE....glada...men mer kloka? näe jag vet inte, men sängen den var skön att krypa ner i!

Ha en bra dag! Det ska jag ha!!

Nu är jag tillbaka!!!

Nu är jag tillbaka! Tack MT för att du fick mig att inse att jag saknade min blogg och tack för att du saknade mig! Jag sa att jag inte hade något roligt att skriva om, så trist att bara blogga ilska och problem. Men MT fick mig att inse att trots allt trist så har jag så mycket att vara tacksam och glad för.... så jag skriver ändå.

Mars är en skön månad. Vintern vill inte släppa sitt grepp, men som ni ser ovan går det bra att låta vårsolen värma även om det är snö kvar på marken. Särskilt om man har ett vindstilla hörn på altanen. Barnen lekte i snön, härliga vänner att prata med, en varm caffe latte och lite godis, det gör ju vilken dag som helst lite bättre. Det är minst fyra saker som inte är alla.... eller kanske helt enkelt inte så många förunnat.

Ikväll ska jag arbeta. T och barnen åker till Nittorp till farmor och farfar. Imorgon kommer två av kusinerna oxå, vilket A och S tycker är toppen. T och jag ska till Borås på adoptionskurs. Det är mycket trevligt. För att kunna bli utredd för adoption måste man först gå den här kursen och längtar man efer fler barn i familjen som vi, så är det början. Visst är vi lite ambivalenta, för än är vi inte redo att ge upp att klara en hel graviditet själva, men samtidigt så vet vi att det finns barn som behöver föräldrar. Vi får se hur det blir....men vi hoppas och tror att det blir bra.

Nu ska jag packa en och annan väska, baka kladdkaka till kursen, ringa och boka om min tandläkartid och om jag orkar så ska jag höra av mig till soc klagomur i fallet J.

Kram på er

Sportlov

Kristinebergsgatan i Vinterskrud

Vi har sportlov den här veckan. Det är härligt. Skönt att kunna ta en kvällsåkning i skidbacken till halvtio och sedan sova så länge man vill morgonen därpå. Vi provade backen i Ulricehamn i onsdags, det var verkligen roligt. Backarna var precis lagom svåra för A, S och kompisen T. S har den hårda vägen lärt sig att störtlopp inte är roligt. Inte så att han ramlat att slagit sig, utan mer för att det är så urtrist att vänta på alla vid liften. Så nu svänger han riktigt bra. A har varit mer försiktig men tyckte att det var roligt med alla hopp som fanns längst upp i den ena backen.

Igår blev det skridskoåkning. Lite svårt att åka ute eftersom det är sååå mycket snö på alla sjöar. Vi skottar upp och isen är alldeles knögglig, därför bestämde vi oss för att åka till Fotskäls ishall, åkning för alla mellan 15 och 17, men oj vad mycket snö på taket. Ingen fick eller vågade gå in där innan den var borta. Så till slut hamnade skridskoåkarna på den spolade banan i Fritsla och det blev ju jättebra. Det som är bra med uteaktiviteter är att om man inte gillar att åka skidor, skridskor eller vad det nu är så går det nästan alltid att muta barnen att åka en stund till om de får gott fika någonstans i mitten. Ny energi är toppen. Vår favorit just nu är tunndbrödrullar med diverse pålägg och soppa av något slag, salt eller söt.

Just nu är S, kompisen O och pappa T i skidspåret, bara åka något varv. A är hos kompisen T men kommer hem så fort de rastat hunden T är hundvakt åt. Jag ska ta tag i det vanliga, tvätt, disk, bäddning och sånt. I em blir det pulkååkning och sedan bär det av på lite mer längdåkning, då vid Trastens spår i Haratången och något gott fika blir det säkert oxå. A bakade drömmar och T havrekakor igår, så det finns att ta av. Förhoppningsvis somnar vi sådär gott som man gör när man varit ute större delen av dagen! Tänk att vi kan ha sportlov och göra alla de där sakerna som vinter innebär, utan att behöva åka iväg, Det är lyx!!!

Tyckte att det räckte nu

Efter över en månads funderande bestämde jag mig i slutet av förra veckan att nu fick det räcka. Som de flesta av er vet har jag försökt stötta vännen M och hennes familj när maken varit sjuk under 2008 och i början av 2009. De har nu separerat men jag är fortfarande vän med M. Detta är en lång historia men har resluterat i att jag inte längre får vara med i församlingens körer. Maken klarar nämligen inte av att jag är där, och jag anses vara ett arbetsmiljöproblem. Gissa om jag kände mig kränkt? Detta skedde slutet av december. Sedan dess har jag inte varit med och sjungt.

Hur löser man ett sådant problem? Jag vill helst inte hänga ut någon och är definitivt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag önskar att detta problem inte sopas under mattan. Kan inte vi som är en kyrka lösa detta, är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Ibland måste man kanske ha fördrag med människor man önskar att man slapp se. Oavsett om de påminner om något dumt man själv gjort eller om de behandlat en illa.

Jag står för att jag inte vill att man ska få behandla andra människor hur som helst, oavsett om det blir obehagligt för mig eller inte. Min önskan var att fortsätta sjunga för att visa att för mig är det stor skillnad på person och handling. Särskilt om handlingen skett under sjukdomsinverkan. Men tyvärr fick jag inte det.

Så nu fick det vara nog. Jag tänker följa önskan om att inte vara med i körerna om det underlättar. Men körerna och kyrkans ledning kommer att få veta varför. Att stå upp för att ingen får behandla andra illa och stå kvar när det stormar. Är det dumhet, civilkurage eller elakhet? Det ligger nog i betraktarens ögon.

Fortfarande vinter

I natt har det snöat igen. Jag tycker fortfarande att det är härligt med allt det vita och all snö. När jag kör hem från jobbet är det ljust även om det är mörkt för all snön. Det som är trist med det kalla är att man kan bli så rysligt förkyld. Det har precis drabbat mig. Snorig och hostig tog jag mig till arbetet igår, men insåg när jag var tvungen att snyta mig ett par gånger i varje samtal och både hosta och nysa att nu var nog gränsen nådd. Med bultande huvud tog jag mig hem och kröp ner under dubbla täcken. Och idag, är det nog lite bättre.