Kräftskiva

När vi köpte vårt hus och flyttade från Göteborg funderade vi mycket på det här med grannar. I vår lilla bostadsrättsförening fanns många goda grannar. Det fanns alltid någon man kunde vända sig till, alltid någon som var hemma och alltid någon som brydde sig. Goda grannar är viktiga. Inte kunde vi som hade en härlig grannsämja ana att det kunde bli ännu bättre. Vi har verkligen världens bästa grannar.

Ikväll har vi haft kräftskiva med våra grannar. Vi håller till i "ladan" som bara är ett rött litet uthus med loft som tillhör en av grannfamiljerna. Var och en har med sig det man vill äta och så träffas vi så länge och så mycket som vi känner för. Helt underbart. Till vardags blir det inte av med några längre samtal oss emellan, bara en hälsning eller en kopp kaffe eller ett litet snick snack när man ändå är ute. Men barnen känner alla vuxna och vi känner varann så väl att det alltid finns någon att gå till om det skulle behövas eller en nyckel skulle vara glömd eller så. Vid den numera återkommande kräftskivan är det "catch up" som gäller. Flickor uppdaterar jobb och barnstatus och herrarna diskuterar nya gräsklippare och senaste projektet. En trevlig kväll. Barnen umgås och springer runt så länge de orkar och kan sedan somna i sin egen säng medan de vuxna har gott om tid att prata klart. Det är gott!

Så tack L & C för att ni även i år hittade en helg som passade oss alla. Det är alltid lika trevligt!

Drömmar

Drömmar är viktiga, viktiga att ha och viktiga att inte glömma bort. Vissa drömmar är bara drömmar som förhoppningsvis får en att må bra. Vissa är sådana som kan förverkligas, andra förblir bara en dröm.
Jag har alltid haft många drömmar, inte så stora och inte så vida men ofta sådana jag kunnat arbeta mig till eller på något sätt se till att de föll in. Självklart finns det oxå vissa som bara existerat ett kort ögonblick men som ändå gjort mig gladare eller mer harmonisk. Vår dröm sedan många år är att få fler barn, vilket knappast undgått er som läser här. Så svårt. Under de första åren efter att vår familj berikats med A och S var det inget alternativ. Eftersom min reumatiska värk slet hårt både på kropp och humör fanns inget alternativ. Jag behövde medicin och med den var inte fler barn ett alternativ. För några år sedan kom andra mediciner och helt plötsligt fanns vår dröm som ett alternativ.

Min reumatoida artrit sliter på kroppen, men inte så mycket just nu som tidigare. Det har slitit hårdare i hjärta och själ med två missfall. Efter att ha sett hjärtat slå på ultraljud i v 12 trodde vi att det kanske skulle gå vägen. Men inte. Komplikationerna blev många och långa. I slutet på sommaren mådde vi bättre och för fyra veckor sen var gravtestet positivt. Äntligen!! Vi blev nog mest omtumlade men också väldigt glada.
Ända till i början på den här veckan. Det blev ingen dröm att gå i uppfyllelse denna gång heller. Jag har blött mängder hela veckan och hoppet om att drömmen ska bli sann rinner liksom med ut. Undrar om det här är en dröm som aldrig kommer att bli sann? Eller är vår längtan fortsatt så stor att vi vill kämpa lite till och lite till. En dag i taget, var sak har sin tid och vi kan inte veta. Men vi kan fortsätta drömma.

Mer KAFFE

Nu har jag läst ut min bok om kaffe, börjar från början så ni får vara med. Boken heter "Allt du behöver veta om kaffe" och är skriven av Björn Rodén. Så det som är skrivet är hämtat från boken, annars anges källa.

Kaffebönor växer på kaffebuskar, som tillhör familjen mårväxter. Kaffebönorna är stora som körsbär ungefär. Kaffeträd, eller buskar växer i ett bälte runt ekvatorn mest i Afrika, Sydamerika och Asien. Ett vilt växande kaffeträd kan bli tio meter högt och för att bära frukt kräver det regn och jämn temperatur, helst mellan 15 och 30 grader. Från blomma till mogen böna tar det sex till åtta månader. Det är lite synd att jag inte kan odla mitt eget, men jag har varken plats med ett träd på 10 m och ännu mindre en miljö med jämn temperatur, nederbörden är det väl kanske mer gott om, det börjar nästan bli sunkigt runt vårt äppelträd. Hm.

Det finns två sorters kaffe, Arabicakaffe och Robustakaffe. Arabicakaffet var det som upptäcktes först och spreds på 1600-talet från Etiopien och Arabien till Europa. Robustakaffe upptäcktes först i slutet på 1800-talet. Arabicakaffet är mer smakrikt och aromatiskt än robustakaffet eftersom det utvecklas långsammare där det växer på hög höjd. Men Robusta innehåller mer koffein än Arabica och används därför med fördel t ex i en cappucino eller latté.

Nu ska jag dricka arabicakaffe med L. Till det serveras kaffe- och kardemummakaka. Det ska bli gott!

Om det inte vore mot min natur skulle jag genast sluta engagera mig både i andra människor och i olika sakfrågor. Trots att det sällan är någon som bryr sig om min åsikt eller det jag gör så kan jag bara inte sluta bry mig. Hur kan det komma sig? Det vore ju mycket enklare om jag inte trodde att alla kan förändra världen till nåt bättre, men att vi måste hjälpas åt och börja någonstans. Låter jag frustrerad...det är jag!
Det handlar inte om rätt eller fel, inte ens om att kompromissa, det handlar om att reagera. Jag känner mig så ensam om det. Och om man reagerar, hur i hela världen klarar man då att vara så likgiltig att man tänker "det är inget jag kan göra åt". AHHHHHHH

Så, nu vet ni..... och jag fortsätter engagera mig så fort frustrationen gått över.

Idag funderade jag på att ligga kvar under täcket och tycka synd om mig själv hela dan, men eftersom jag har det väldigt bra var inte det riktigt hållbart. Jag tog en rask promenad om än bara på en halvtimma. Härligt att rensa både tankar och lungor med hög höstluft. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Det är såå vackert ute nu när alla trädens löv börjar skimra i olika färger.

T började tidigt så efter frukost lämnade jag barnen. S skulle på åk 2 besiktning hos skolsköterskan. Han var 134 cm och vägde 28 kg. Han hade växt 10cm senaste året, inte konstigt att han har växtvärk! Annars gick han igenom med god marginal. Han berättade att han går och lägger sig kl åtta varje kväll (kanske inte helt med sanningen överensstämmande men ändå) och att han är glad att hans skola inte är som Hogwarts för han vill inte sova över på skolan utan gärna bo hemma. Han svarade snällt på skolsköterskans frågor och ställde sedan motfrågor som han fick svar på. Vi vet nu hur gammal hon är, var hon bor, hur många barn hon har (samt en kanin som bor inne) och att hon ska gifta sig nästa vecka. Inte illa va!

Nu ska jag äta lunch med min man innan jag hämtar barnen.

En härlig måndag

Solen skiner idag och jag har suttit ute på altanen i em. Barnen har haft det skönt i trädgården. Om en liten stund ska vi på föräldramöte för A. Hon har ju börjat 4an, svårt att tänka sig att vår lilla A är så stor helt plötsligt. Hon tycker mycket om sin nya fröken och är glad att det är mer att göra i skolan än innan.

Jag är mycket bättre i mina knän, kan cykla utan att det gör ont, det är lyxigt. Om allt går vägen och min nuvarande arbetsgivare kan pussla lite börjar jag nytt jobb, på SOS Alarm den 2e november. Det ska bli jätteskoj. Det är roligt att ha saker att se fram emot. Det finns många saker som gör att jag känner förväntan, det är härligt.

Det är höst nu. Det biter i kinderna när man promenerar tidigt på morgonen eller på kvällen och luften är hög. Idag skiner solen och det luktar friskt, nästan fruktigt som det bara gör på hösten. Det kan anas att träden börjar skifta i rött, gult, orange och brunt. Verkligen vackert. Daggen ligger som en matta på gräset och jag blir blöt genom joggingskorna. Sädesärlorna har ätit sig tjocka och trinda, ska snart börja flyga söderut med många andra fåglar.

Hösten är verkligen min årstid, jag njuter och förundras varje sekund. Jag tar några djupa andetag, vill ta med mig det friska vackra in. Om en stund ska vi sjunga på högmässan med gospelkören. Hoppas det blir en gudstjänst fylld med glädje.

Hur kan det komma sig att en del människor anser sig ha patent på vad som är rätt? Jag vet att T tycker att jag gärna ser saker svart eller vitt, men bara för att något är svart eller vitt för mig vill jag gärna kunna acceptera att andra kanske tycker att det är grått eller t om svart.

Kan man i en tvist hävda den enes rätt utan att lyssna på den andres historia eller perspektiv? Kan man hjälpa genom att utsätta den andre för hot och utpressning eller falska anklagelser? Kanske är det inte en självklarhet att någon av de två har rätt? Ska man då ta parti för den ene eller den andre eller är det bättre att ta parti för sanningen eller möjligen rättvisan? Vad gör man om det inte går att se vad som är sanningen?

En god vän till mig hade (nu för rätt länge sedan) varit på utbildning. Där hade de fått ställa sig på bordet. Varför? Jo för att se hur deras verklighet såg ut ur ett annat perspektiv. Jag brukar försöka ställa mig på bordet, ja kanske inte rent bokstavligt men ändå. Tänka att om jag vore du eller någon annan hur skulle denna verklighet då se ut för mig? Ibland blir jag klokare ibland bara mer förvirrad. Jag kan fortfarande hävda att jag har rätt, men bara efter stor eftertänksamhet och jag skulle aldrig medvetet ljuga eller vara elak mot någon. Jag hoppas att jag dessutom lärt mig, men jag övar fortfarande och blir aldrig fullärd, att kunna ändra mig efter att jag sett saken ur ett annat perspektiv.

Det jag undrar är; kan det finnas flera sanningar, eller är den samma oavsett perspektiv?

2-årskalas och nysprutade knän

Två svullna, smärtsamma knän nysprutade med kortison hindrar mig idag från det mesta av vettig aktivitet. Igår em lyckades jag hämta barnen, tur att de har mycket spring i benen. Efter några dagar av handbollsstora knän med mycket ont somnade jag sedan en stund på soffan, mitt i en jättebra bok "Hungerspelen", det har nog aldrig hänt förut. Men det är klart att när mycket av vätskan i knäna försvann, försvann ju lite av det onda oxå och det blev lättare att slappna av.

På kvällen firade vi A, vårt yngsta gudbarn, som hunnit bli 2 år. Det är en klyscha, men vart tog tiden vägen. Det är så härligt med två-åringar. De är så otvungna och världen är liksom härlig och bra vad som än händer. Det var en fröjd att se henne öppna paketen, lika glad för pappret som det som var i. J hade själv valt en freesbee som hon och S slagit in. Det kanske inte var det jag skulle valt, och inte tror jag A vet vad man har den till, men den var grön med en glad gubbe på och hon blev verkligen jätteglad för den.

Sedan blev det en stund med maken efter att barnen somnat och när han ville gå och lägga sig började jag bli hög av cortisonet, så sömnig var jag INTE. Det blev helt enkelt en utläst bok och några timmar framför datorn och fotoalbumet innan jag kunde somna. Nu är det ny dag och jag är fortfarande helt speedad, inte lätt då att vila på soffan. Kanske hinner jag sätta in resten av bilderna från semestern, för annars är det inte helt lätt att vara stilla. Ser fram emot imorgon när jag får röra mig lite mer. Kanske kan min städiver (som började här om dagen) göra att jag kan ta fram och förse barnens garderober med höstkläder. Hm.
Nu ska det i alla fall bli fotoalbum.

Sensommarbad

När barnen kom hem från skolan tog vi en tur till sjön, några timmars bad blev det innan As fotbollsträning. Tänk att sjön fortfarande är badbar. Vågorna gick höga för att vara sjö och det var mycket hopp och skutt i barnens ben. De minsta passade på att göra sandslott (årets sista?)och mammorna njöt av sol, värme och en kopp kaffe.

S fikar pizzabulle och värmer sig en stund (efter att ha badat en dryg halvtimme)
A älskar att bada, måste tvingas upp på stranden för att ladda inför fotboll

A & J med mycket sandiga bullar, men de gick oxå ned

HÄRLIGT med vågor

Stora badligan