Livets orättvisor

Livet är inte rättvist, jag är den förste att erkänna det. Men jag önskar att det vore lite mer rättvist och då menar jag inte att det ska vara lika. Vad kan jag göra för dem jag möter? Det är ju olika hela tiden, men jag ska fundera på det ännu oftare i fortsättningen. Sen finns det många jag aldrig möter men som jag ändå kan dela med mig till. Någon behöver prata, en annan behöver vaccin eller rent vatten. Jag ska erkänna att jag absolut skulle kunna ge mer än det jag gör,både i tid och pengar. Men eftersom varje tanke och varje krona är viktig hoppas jag att det jag gör är en början. Jag menar inte att döva ett eventuellt dåligt samvete med att skänka pengar. Men när jag ger har jag lättare att se de jag möter hela tiden och förhoppningsvis lära mig vara öppen för andra människors behov av hjälp. Om det är att bara sitta tyst och lyssna, säga att man finns där eller hjälpa till bokstavligt... ja vad som helst.
På sidan i min blogg kan du länka till bris eller unicef om du har överflöd du kan dela med dig av.

En solig dag (till)

Vår dag startade med regn smattrande på husvagnstaket. Men det tog inte lång stund innan det sprack upp och blev en härlig dag. Visst har det kommit små skurar ett par gånger, men mest har det varit sol. S som var hängig igår mådde bättre idag, lite frusen men annars helt OK. Vi tog en tur utmed kustvägen, Österlen, till Simrishamn. Det var så vackert. Barnen var helt fascinerade av Ale stenar och jag shoppade glatt loss på halva priset i inredningsaffären som låg vägg i vägg med fiket (ovan), för fika måste vi !!

I Simrishamn strosade vi på små söta gränder och åt en otroligt god medelhavsbuffé. Barnen uppskattade massor av nyckelpigor och T som inte uppskattade regnskuren som kom gick frivilligt in i en affär, vilket annars inte hör till vanligheterna. Tillbaks vid husvagnen blev det minigolf. J hade gått i mål på 18 x 8 slag om hon hade fått hållas, S tyckte vissa banor var för svåra och började helst lite längre fram än markerat. A höll på reglerna och kom därför sist. Det är det charmiga med våra barn!!! Nu ska vi strax krypa till kojs för imorgon bär det hemåt. Men vi tänkte ta en tur till Danmark innan vi far hem, så nån natt till i vårt hus på hjul blir det.

Livets orättvisor

Vaknar idag och har sovit såå gott. S har feber och mår inte riktigt bra, men det smattrar på husvagnstaket och vi kan sitta inne, kura och äta frukost. Det är så härligt. Jag har det fantastiskt bra, men kan ändå inte låta bli att tänka att det är grymt orättvist. Menar inte att alla tycker att samma saker är bra som jag, utan mer lite större.

Många har inte sovit gott. Hur många barn har frusit i natt? Hur många har sovit oroligt av rädsla? Så många vaknar till en dag till när det kliar i själen, när oron inte tar slut utan att de egentligen kan sätta fingret på vad som är fel. Det finns människor i vår absoluta närhet som inte har mat på bordet, som inte har tak över huvudet, av olika anledningar.

Så här i lågkonjunkturtider blir det inte bättre. Allt fler får slita hårt, allt fler har inget arbete att gå till. Det sliter hårt, på kropp, själ och ande. Allt fler kommer att sakna mat för dagen och ett arbete att gå till. Oron rister i kroppen, hur ska det kunna bli bättre.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?

Besvärlig? Hoppas det.

Jag kan vara rätt besvärlig, rent utav kaxig tror jag att det finns människor som tycker. Det får man gärna tycka om man vill. Jag önskar att jag var besvärligare oftare, att jag satte ner foten och reagerade. När jag reagerar, blir glad, upprymd, upprörd, arg eller ledsen önskar jag att jag kunde säga det till den jag reagerar på och oftare starta ett samtal istället för att bara bära med mig det och låta det gå ut över någon annan. Jag gör det ibland, men inte tillräckligt ofta.

Det var det där med att förändra världen. Om inte jag börjar... och om inte alla gjorde lite, då skulle ingenting bli gjort. Men jag vill inte bara göra lite, jag vill göra mycket!!! Jag vill att alla runt mig ska ha det bra och om de inte har det.... då måste jag reagera, diskutera, stötta, eller kanske blogga och synas. Vid alla tillfällen är det inte läge att skrika högt, eller ens prata om det. Man kan vara besvärlig i det tysta, eller helt enkelt bara finnas där. Varje situation måste få avgöra. Men jag hoppas att jag lite oftare kan låta situationen avgöra och inte bara gå förbi. Ska reagera och fråga oftare. Ett nej är ett nej och det är ok. Men det kan jag inte veta att det blir innan jag har frågat.

Sol i Skummeslöv

Nu är vi på väg, igen. Vi kom inte så långt, men hittade ett smultronställe strax norr om Hallandsås. Solen sken, om än disigt, på oss och med 25 graders värme, nästan vindstilla och 20 grader i vattnet kan man inte ha det bättre. Det blev bad och lek med maneter och sedan fika i vattenbrynet. Så härligt att man inte vill gå hem,

Det är verkligen augusti. På stranddynorna här blommar ljungen i stora mattor. J har lite svårt för lila, tycker mest att allt är rött eller rosa, men hon kanske lär sig när vi gått förbi ljungen tillräckligt många gånger. Det är ljumt i vattnet, också ett riktigt augustitecken. Även om man vadar långt ut är vattnet varmt och skönt. Högsäsongen för turister börjar avta. Vi mötte många långa led av husbilar och husvagnar påväg hem från kusten. Vi hoppas på en skön semester vecka, i sol eller kanske regn. Augusti har börjat, men hösten är bara på väg.

Det är jobbigt att ha semester

Det är jobbigt att ha semester, idag bokstavligt talat eftersom jag jobbat på förmiddagen. Jag har inte jobbat ngt förmiddagspass sedan jag började jobba natten efter jul, så det var roligt men annorlunda. Fick jobba ihop med en av de sjuksköterskorna som jag jobbade helg med förut och det var verkligen trevligt, saknar det lite. På em badade vi en stund vid Ekelund enl S önskan tillsammans med fam M och barnen A och sedan hade vi en härlig stund i gott umgänge hos familjen A innan vi åkte hem. Nu städar och packar vi för imorgon bär det av..... dit näsan pekar.

Men det är jobbigt att ha semester idag även om jag inte hade jobbat. Har en sån där dag idag när allt påminner om våra små som inte fått leva. Stora gravida magar vart jag än vänder mig. Nyfödda babysar, barnvagnar för de minsta, reklam för blöjor för nyfödda, återlämnade babykläder, foton på våra barn när de var små, en kvarglömd barnmatsburk på ett patientbord...just idag kan listan göras oändlig. Varje liten sak är en tagg som gör ett sår i mitt hjärta. Självklart är allt det jag räknat upp en del av vardagen, och en annan dag vet jag att det inte gör lika ont, men idag gör det mycket ont. River och sliter i det ärr som inte riktigt läkt, vare sig i kroppen eller hjärtat.

Nu är det snart midnatt och jag ska sova. Imorgon är en ny dag, då hoppas jag att ledsenheten känns lite lättare. Att småsaker inte påminner mig om det som gör ont utan bara är precis det de är, en del av vårt liv.

En på många sätt varm sommardag

Vår trädgård är inte Solliden precis. Inga välskötta rabatter, eller välansade gräsmattor. Det mesta får växa ganska fritt, kanske lite för fritt ibland inser man när det inte finns en chans att klippa gräset med "handjagarn". Men vi älskar vår trädgård och som ni ser prunkar det rätt bra utan specialskötsel och gröna fingrar. Fick en sådan härlig lust att fota när J somnade en stund utan att sitta i min famn. Var bara tvungen att fota sommaren i vår trädgård.

J är fortfarande helt kass. Febern går upp och ner. Från kl halvfyra i morse har hon mest velat vara i famnen. En liten stund framför "Lotta" på tvn gick bra och nu har hon somnat i sin säng på min arm, men jag kunde lirka loss mig utan att det blev gallskrik. M och lilla I tittade in på förmiddagen just när det gick bra att titta på Lotta och det var en skön paus för både mig och J. M är en arbetskamrat som har föräldrarna i närheten av vårt hus. Alltid trevligt när hon tittar förbi och självklart är det mysigt att träffa en sån go babytjej som I.

När det är varmt ute blir det lätt svettigt att vara febrig i knät på en vuxen. Vi är lyckligt utrustade med källare och det är skönt när man har sjuka barn en sån här dag. Insåg när jag lirkat loss min arm, för snart en kvart sen att vi inte ätit något direkt idag. Förstår om J inte är speciellt matglad när hon mår som hon mår, men när energin går åt till att få i henne vatten och möjligen en isglass så glömmer jag helt enkelt bort att äta. Men det har jag snart tagit igen. Matlådor i frysen är en välsignelse. Kyckling med ris och stark vitlökssås blir det. Känner hur det vattnas i munnen. Nu piper micron. Har jag tur hinner jag en kopp kaffe innan hon vaknar så får jag ordentligt med nya krafter att sitta med sjukt barn i famnen. Imorgon är det säkert bättre.

Prestationsångest

Jag har alltid haft prestationsångest. Att alltid prestera mer i jämförelse med mig själv. Det är skillnad på prestationsångest och tävlingsinstinkt. Visst ville jag gärna ha alla rätt på en skrivning när jag gick i skolan, men inte för att vara bättre än alla andra utan bara för att vara nöjd med vad jag hade presterat och visat för mig själv att jag gjort mitt yttersta.

Så här års är en vanlig fråga vad man gjort på semestern. Det handlar om att ha gjort så mycket som möjligt, träffat så många som möjligt och helst ska det vara ovanliga saker som gjorts eller skett. För att inte tala om vädret, hur vi nu skulle kunna påverka det, helst ska det ha varit varmt och soligt. Det är många krav som ska uppfyllas för att "NÖJD" ska uppstå.

Vännen Markus skrev idag om klättring i sin blogg, om klättring som stundens konst, möjligt att han inte menar samma som jag,men för mig stämde det så väl överens med det jag redan igår tänkt skriva om prestationsångest. Om att njuta av de speciella stunder vi får. Varje stund går inte att njuta av och varje sak vi gör är inte stundens konst. Många gånger misslyckas jag, och med prestationsångest är det svårt att erkänna misslyckande för sig själv. Men de saker jag lyckas med eller de stunder jag verkligen njuter, de är stundens konst eller konsten av att vara i ögonblicket. Det kan jag uppleva först när jag lämnar prestationsångesten och lever i nuet som det är och inte tar något för givet.

Beautiful day

U2, ett band som kan spela, som låter helt fantastiskt, live är en upplevelse utan like.
Texter (och musik) som berör om man låter dem göra det.
Att de dessutom engagerar sig för omvärlden och vill få fler att göra det, är minst sagt ett beundransvärt sätt att använda sitt kändisskap.

Jag lever här och nu, vad jag vill göra är upp till mig. Det jag ger får jag tillbaka tusen och tusen gånger till, och skulle jag inte få det "so what"! Det spelar roll!!! Allt börjar med en, sen två, sen fyra sen fler.... Mitt mål är att visa kärlek. Om jag vill göra det så kan jag inte blunda och bara gå förbi. Jag kan inte bara skylla på någon annan och sitta still och vänta på att någon annan, vem som helst ska ta tag i det.... Jag måste börja, kanske vara obehaglig, kanske göra något ingen annan vill. Men jag tror att vi kan förändra världen. Vill du vara med?

Beautiful day
The heart is a bloom, shoots up through the stony ground
But there's no room, no space to rent in this town
You're out of luck and the reason that you had to care,
The traffic is stuck and you're not moving anywhere
You thought you'd found a friend to take you out of this place
Someone you could lend a hand in return for grace

It's a beautiful day, the sky falls
And you feel like it's a beautiful day
It's a beautiful dayDon't let it get away

You're on the road but you've got no destination
You're in the mud, in the maze of her imagination
You love this town even if it doesn't ring true
You've been all over and it's been all over you

It's a beautiful dayDon't let it get away
It's a beautiful dayDon't let it get away
Touch me, take me to that other place
Teach me, I know I'm not a hopeless case

See the world in green and blue
See China right in front of you
See the canyons broken by cloud
See the tuna fleets clearing the sea out
See the Bedouin fires at night
See the oil fields at first light
See the bird with a leaf in her mouth
After the flood all the colours came out

It was a beautiful day
Beautiful day
Don't let it get away
Touch me, take me to that other place
Reach me, I know I'm not a hopeless case

text Bono (musik U2)

Underbar fredag

Vad du ser glad ut, sa vännen A som tittade förbi på en kopp kaffe under em. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men kände att det inte var något jag funderat på. Det var väl mest som vanligt idag.

Eller kanske inte?

Jag vaknade av att regnet smattrade på altantaket utanför vårt sovrumsfönster. Förväntade mig en liten J komma tassande in i sovrummet och upp i min säng, kurande tätt intill. Men insåg snart att hon inte var hemma, tomt. Det dröjde inte så lång stund innan det kom en hungrig S. Idag hade han tur, T skulle till jobbet och var ändå tvungen att gå upp. För S betyder det frukostsällskap. Visst önskar jag ibland att vi alla åt frukost tillsammans sådär härligt familjeaktigt, men vi har tvingats inse att det passar inte oss, inte på sommarlovet i alla fall. Det kan skilja många timmar från första till sista personen i vårt hus går upp när vi är lediga. S är extremt morgonpigg, vaknar aldrig efter sju. Han har så mycket att pyssla med, så mycket att göra på morgonen. Sen vaknar en förälder, oftast jag, ibland T. Föräldern njuter ofta en kopp kaffe och läser tidningen, en av de få lugna stunderna på dagen och då har S redan avslutat sin frukost för längesen. En sömndrucken J brukar vara nästa som kommer upp."Välling" eller "Yoghurt" brukar vara det första hon säger och det är bäst att hon får äta bums, för innan frukost är hon inte sig själv. Efter ytterligare någon timma kommer en förälder och A upp och då brukar ofta det vara dags för lite mellis för de som vaknade först. Så det är klart, lite tillsammans blir det ju... men frukost...skulle inte tro det.

I vilket frukostfall som helst, så har nog vännen A rätt, jag är gladare idag. Kände egentligen det redan imorse. Tror att jag var lättad, att slippa äta massa konstiga piller och göra massa undersökningar, och framförallt vänta på svar. Dessutom har jag mindre ont idag. Kan nästan böja knät och ikväll är nog armbågarna tillräckligt böjbara för att jag ska kunna tvätta håret. A och S har lekt med kompisar idag, haft jättemysigt. Inte mycket är så härligt som barnskratt. J har kommit hem från sin mamma, speedad, men verkar ha haft det bra. Som vi längtat efter henne och nu är hon tillbaka, hela familjen hemma. Och imorgon, imorgon...

Imorgon ska T och jag gå på konsert med U2. Tusentals människor kommer vara där, men jag kommer vara med T och bara med honom. Det ska bli sååå roligt. Det är en upplevelse att gå på konsert och jag är så glad att dela den med T, att det är U2 gör ju inte saken sämre. Barnen har vi lånat ut till familjen A, så vi vet att de kommer ha det fantastiskt bra, vilket innebär att vi kan vara utan att vara oroliga, bara slappa helt enkelt. Så visst är jag glad idag och inte bara glad, utan STRÅLANDE GLAD!