Andrees dop

Andree med mamma och pappa
Susanna med familj

Dagens huvudperson!

Här ser ni Arne Andree Lehman Hallberg. Visst är han finast i hela världen?! Idag har han blivit döpt i Svenasjö kapell. Han hade dopklänningen som jag sydde till Amanda och det var en fin stund. Efteråt umgicks vi och åt massor med god mat.

Amanda har drabbats av nån slags förkylning, helt slut och febrig var hon idag och missade dopfesten. Vi hoppas att hon mår bättre imorgon. Susanna och hennes familj kom till lunch idag så vi hann träffas lite innan dopet, mycket trevligt, annars bjuder helgen mest på arbete.

Vänner

Jag är så tacksam för mina vänner. För de som vill vara min vän för att eller trots och att jag är just jag. Det kan vara ett ögonblick som gör en till vänner för livet, eller en lång och mödosam väg man går tillsammans. Men det finns tillfällen när det verkligen visar sig vilka som vill vara och är verkliga vänner och vilka som bara var ett sken av en vän. De som finns kvar när världen rasar och de som frågar hur jag har det även när de vet att svaret inte är positivt. De som vågar vara på min sida även när de får lida för det. De som härdar ut när jag inte orkar vara en god vän tillbaka och som är glada för att jag är just jag. Tack alla ni som finns där för mig och min familj, jag hoppas att jag den dag ni behöver det ska finnas där för er.

Det tar inte längre tid att se saker från den ljusa sidan.

-En varmdusch och cortison som mjukar upp mina stela och smärtande leder. -En tolvårig dotter som fixar frukost åt lillebror som bara har en hand han kan använda. (Pekfingret på vänster hand är dubbelt så stort som normalt efter att han missat lite med släggan när han hjälpte pappa med veden.) -Starkt kaffe, bryggt med kärlek av min man, med mild mjölk som får mig att piggna till efter en lång vaken natt. -Lilleman som kiknar av skratt när storebror kittlar honom och busar med sin "hela" hand. -6 plusgrader och regn...vi provar cykelhjälmen och regnkläderna på en vårtur och blir nog härligt genomblåsta. Kram på er alla

Tacksamhet

Sitter i min säng med Samuel sovandes bredvid. Tårarna strilar ned för kinderna av tacksamhet. För Tommy, för Amanda, för Simon och oerhört för den varma lilla kroppen bredvid min. Efter såå många år av längtan är det ibland svårt att tro att det faktiskt är sant. Det är nästan overkligt. Så här efteråt kan jag känna saknad av att jag inte kunde njuta av min graviditet med Samuel, var ju så oerhört rädd att förlora honom, trodde verkligen inte att det skulle gå.