Årets första dopp

Årets första dopp blev en simtur på 1000 m i 17 gradigt vatten. Simon höll mig sällskap bitvis men tyckte att det var i kallaste laget. En stunds solande på bryggan var inte heller fel - riktigt gott med klämdag när solen skiner.

Sommarpromenad

Efter en veckas vila pga envis halsfluss kände jag mig otäckt rastlös. Tog en snabb långpromenad i somrig skog - och  njuter nu i solen på altanen. Gott att slippa mer halsont.

Mors dag

Härlig eftermiddag; grillhäng med familjen hos mina föräldrar. Lycklig för familjestund god mat och fint väder. Kunde inte haft en bättre dag.

Mina favoritkillar, lille och store S, maken och världens bästa pappa.

Finaste mamma fick det enda hon önskade sig - en vattenkanna

A bättrar på solbrännan

Härliga systern S med fina J och A bakom brillorna.

Ingen kan begära att alla kusinerna ska titta i kameran samtidigt 

Lycka är att vara mamma till dessa fina tre älsklingsungar

Svågern o pappan

Busungen T

Älskade syster M och ytterligare svåger

Leksugen À

Prinsessan J

Cirkusavslutning

Cirkusshow kunde man se på torget idag.  Simon jonglerade och clownade, det bjöds även på lindans, akrobatik och cyklande på enhjuling. Vi passade på att njuta av sommarens första kulglass medan vi tittade på de duktiga artisterna.

Sommarkänsla

Efter en ganska svettig dag kom det lite regn ☔️på mig och lille S när vi gick från förskolan till biblioteket. Trots att det med dagens arbetsinsats borde vara hjärnan som kändes kokt svettas jag ändå mest på ryggen och benen. Härligt med sommarvärme ☀️I alla fall, S fick välja fredagsfikat när större delen av familjen landat på altanen - det blev sockersött ska ni veta och jag såg fram emot en lugn stund. Och det blev det, åtminstone så länge alla hade något i munnen 😃. Förutom att A o S försöker tugga på varann när fikat är slut och lille S tror att hans huvud ska platsa bland bocciaklotet är vi en förhållandevis normal familj 👪. Lugnet har ersatts med ljudet av motorgräsklippare och spel på gitarr och trummor. Snart har jag svalt kaffet och ska bara slutföra en liten grej innan jag också tar helg.

Ont i magen

S har varit hemma idag för första gången på mycket länge. För ett år sen hade han ont i magen i stort sett varje dag. Han var trött, grå i ansiktet  och mådde ganska ofta illa, inget var riktigt roligt. Trots mängder med utredningar och undersökningar hittade man inget fel på honom. När sommarlovet började började S äta glutenfritt och bara efter några veckor hade han en helt annan färg var mycket gladare och hade inte ont i magen. Detta är första läsåret som han inte regelbundet behövt vara hemma för att han haft ont och varit trött. Så idag tänkte jag att man glömmer fort.... Och vi hoppas att vi slipper komma ihåg.

Konfirmation

I söndags hade vi konfirmation. Amanda har tillsammans med åtta andra härliga tonåringar och tre mer eller mindre tokiga ledare (där mamman fått förmånen att vara en av dem) gått och läst under vintern. Det hade arbetats hårt även inför avslutningen. Under den timmeslånga gudstjänsten bjöds en full kyrka på bildspel, draman, sång, dans och bibelläsning i en härlig blandning och efteråt firades det med tårta innan vi skiljdes åt. Det var en fin dag, en sån då man är speciellt tacksam. För Amanda inte minst :-) men också för familj, släkt och vänner.

 

 

 Konfirmander och ledare

 

 Drama

 

 Sång

 

Lovsångsdans

 

 Finaste Amanda

 

Självklart ville "småkusinerna" vara med och öppna paket.

Tillsammans





Jag trotsade min förkylning och onda hals efter en sovmorgon och åkte med familjen på födelsedagskalas hos Ts syster. Vi hade en skön eftermiddag i solen där höjdpunkten var, förutom födelsedagsbarnen och tårtan att få åka med fina hästen Bea. Så gott att bara vara tillsammans, med tid för varandra.

 

 

 

What doesn´t kill you make you stronger

Det är inte ofta det blir att jag skriver här just nu. Största anledningen är att jag arbetar mer än jag gjort någon gång efter att älskade A (snart 15) kom till världen. Jag saknar det ibland men njuter av att det är tid för annat än att dela. Många gånger varje dag är jag tacksam... för allt möjligt. Ofta för min familj, mina vänner, mitt arbete, tak över huvudet och mat på bordet, men lika ofta för en okänd människa jag möter på vägen; liten eller stor, för solen som lyser, för en kopp kaffe, en runda i stan eller i skogen....listan känns oändlig.

 

Det har varit en tung vinter, jag har endast En hel natt sovit hårt och utan att vakna av smärta vid minsta rörelse och då mår jag ändå fantastiskt bra i min sjukdom och värk. Natten jag sov var natten innan vi åkte tjejvasan och det var en nåd, för kroppen kändes fruktansvärt sliten när jag somnade.  Så ni som bara vill läsa solskenshistorier och inte orkar med folk som gnäller ni kan sluta läsa nu. För imorse vaknade jag av rastlöshet i varje cell, när det kryper i hela kroppen så att inte ens själen får ro. Då stannade jag upp och bestämde mig att för en gångs skull gå till botten med oron. För rastlösheten är en av anledningarna till att jag inte gillar våren, det är inte min bästa tid.

 

Min kropp vill ha varmt eller kallt och inte det här mellantinget som nu varat sedan oktober.Då får jag ont, sover dåligt och blir allmänt en ganska trist människa att ha med att göra. Just denna evighetslånga ljumna vinter har nya utmaningar på jobbet och att få ihop det med resten av livet varit min räddning tillsammans med en man som alltid finns där och min knapp att sätta på och av alltifrån humör till trötthet och olika tankar. Det har gjort att jag ändå tagit mig igenom. När jag såg solen bryta genom molnen under en tidig joggingrunda i veckan tänkte jag att nu vänder det....nu kommer värmen, men jag hade glömt bort "våren".

 

Våren är ibland kall, ibland varm. Blåsig eller stilla, solig eller regnig. Borta är förvisso den stickande värken som gjort att jag vaknat när jag rört mig under vintern, istället molar det......precis i varenda led när jag är stilla och allra helst när jag ska sova. Kroppen vill vara i rörelse hela tiden och drar själen med sig - därav rastlösheten - att jag inte kan stå still är ren självbevarelsedrift - för vid rörelse molar det inte. Under många år har jag känt vårens oro men inte förstått den, säkert av anledningen att älta saker inte är min grej.  Visst hade det mesta i livet varit enklare om det varit svart eller vitt, men nu är det ju inte det.

 

SÅ, så länge jag är i rörelse orkar jag leva. Jag går upp, sminkar upp det smärtbleka ansiktet, med mycket möda får jag på mig kläderna och när jag promenerat till bussen känns det lite bättre. Innan vi kommer till korsvägen där jag kliver av hinner jag stelna till, men ytterligare en promenad gör susen. Fokus och struktur hjälper mig reda tankarna under dagen och när jag kommer hem värmer kramar från familjen min själ och träning mina leder. "What doesn´t kill you make you stronger" hade jag i öronen under min joggingrunda idag och så är det. Rastlösheten gör att jag inte gillar våren....men den får mig att överleva.

Ensam hemma

Det är verkligen helt tyst i vårt hus....hela härliga huliganskaran var plötsligt borta. T med store S, lille S och vår bonuskille J på landet hos farmor och farfar. Lite flykt från vår "verklighet" men lite att pyssla med tillsammans för rastlösa pojkar i alla åldrar. Strålande lycklig E är hos pojkvännen (som hon verkligen längtat efter) som är "hemma" under helgen. A och jag har varit på konfaläsning på förmiddagen och på vägen hem släppte jag av henne hos en klasskamrat för att göra skolarbete, så nu är det bara jag här. Stilla och lugnt, det är ruggigt ute men jag kan höra fågelsången.

Njuter av oplanerad egentid, har en ännu ostrukturerad plan på hur jag ska hålla mig sysselsatt, av att ha förmånen att göra sådant som jag gillar och tycker är roligt. Lite tårtbak inför morgondagens firande av dop i vår kyrka, en lång joggingrunda i blöta spår och städning av bilen (gillar när den är ren :-) ).  Ja ni ser ju....jag kommer nog klara att få eftermiddagen att gå.

Ha en skön lördagskväll alla!