Livet är skört

För en vecka sedan förlorade en av vår tonåriga dotters klasskamrater sin mamma, helt oväntat. Det finns inga ord för sorgen när någon man älskar inte finns i ens närhet längre. Varje dag säger jag hejdå till barnen och maken innan jag åker till jobbet, någon gång på dagen hör jag av mig med sms för att höra att allt är som det ska, på kvällen vill jag att alla ska må bra och haft möjlighet att prata om man är arg eller ledsen innan man somnar. Denna veckan har det blivit mer än vanligt.

Jag är ingen rädd eller ängslig person, men något som verkligen skrämmer mig är att jag skulle förlora någon i min allra närmsta familj. Mina tankar går till var och en som förlorat någon nära, någon man älskar högt. Jag kan inte förstå, men ni finns i min tanke, i min bön inför morgondagen. Den morgon dag vi inte vet något om. Livet är skört, morgondagen är inte självklar för någon av oss. Så ta hand om er och varann och glöm inte vara tacksam för nuet, åtminstone då och då.

Så det kan bli

I natt har vi sovit oroligt. Lille S har kastat sig fram och tillbaka i sängen och gnällt. "Ont i örat mamma". Efter både nässpray o och värkmedicin blev det lite bättre en kort stund......ungefär till lille S halkade ned från berget av kuddar. Troligen har mamman, som hela tiden varit på sin vakt, sovit ännu sämre än lille S. När han vaknade vid 5-tiden var han het som en spis och ville ha "nälling". Mamman puttade på pappan och efter en kort diskussion insåg mamman att kommer bli en dag av VAB.

I alla fall, en timma senare sitter en mycket pigg liten kille och hoppar på mamman. "Nu rukost va". Som bortblåst är febern och även om han kliar sig lite i öronen så säger han sig inte ha ont. Pigg som en lärka har han ätit frukost med föräldrarna, hjälmen och motorsågen. Vi får väl helt enkelt njuta av dagen som den blir och bara hoppas att det inte blir återfall i feber och öronont, utan att det är klart nu.

Helg hos familjen H

Vi har haft en lugn helg, med våra mått mätt. J som har oss som kontaktfamilj har varit här, han och S har varit i badhuset och A naturligtvis i stallet. Igår åt vi middag med familjen Max, både spontant och mycket trevligt. Det enda mörka molnet på den annars ganska blå himlen denna helg har varit lite maskinproblem. Datorn som låste sig.....behöver jag tillägga att den kanske gjort sitt efter ca 10år. En tvättmaskin som visade ERROR och som sedan blev strömlös och ett allt starkare brummande från ett ändå ganska nytt kylskåp. Datorn har fått vila sig och funkar nog tillräckligt för att jag i alla fall ska kunna ladda över det som saknas på USB. Tvättmaskinen har efter ett dygns vila klarat att tvätta en tvätt utan att bli error och A och T har städat bakom kylskåpet. (Se bild)

Det blev mycket tyst om kylskåpen efter städningen, så tyst att T var tvungen att öppna och titta /lyssna om det verkligen var på och lite oroligt säger han till A och mig....."jag undrar om kanske sladden åkte ur i alla fall när vi sköt tillbaka skåpen". A och jag tittar på varann och brister ut i storskratt. T förstår först ingenting. "Men du" säger jag "såg du inte att lampan var tänd när du öppnade skåpen" T går tillbaka och öppnar igen och vi får oss alla tre ett asgarv. En typisk pappagrej i den här familjen. Nu hägrar lugnet. A och S har studiedag imorgon men för oss andra är det arbetsdag så snart blir det kudden.

Spindlar som kvällsaktivitet

Vad diskuterar ni vid middagsbordet? I vår familj diskuterar vi allt och då menar jag verkligen ALLT, även om vissa saker kanske borde väntat till efter maten. Idag diskuterades skoldag, läxor, arbete, vasalopp och KÄNDISAR. T var mäkta stolt över att ha åkt vasaloppsbuss med Anja Pärson (med familj). S var om möjligt ännu mer imponerad av faderns bussresa, att fadern åkt 9 mil på skidor var en petitess i jämförelse. Helt osökt kom vi in på att S någon gång kanske blir tillräckligt "vuxlig" för att bli lite mindre imponerad av dessa kändisar......eller kanske inte. Varken T eller jag är väl de som samlat flest vuxenpoäng här i livet och vuxliga.....näe det får vänta.
Själv blev jag senast idag kallad lilla vän och ungdom av två olika patienter och en tredje smilade och sa att det är härligt med människor som har barnasinnet kvar.
En helt normal kväll hos familjen H ligger jag och S en stund senare skavfötters i S säng och läser högt. Då får jag se en spindel, storlek mindre, kanske 2-3 cm i diameter på väggen (i vår källare bor många av dessa djur i lite olika storlekar). Spindeln blir genast en familjeangelägenhet- S ropar , alldeles uppjagad, på A. A kommer in vänder sig om, ser spindeln, skriker, starkt, högt och hysteriskt. Hon rusar upp till T, som är den som nog tycker spindlar är mest obehagliga i vår familj. Därför har vi en tyst överenskommelse att det är han som ska ta bort spindlar som dyker upp, lite som fobiterapi liksom. Han laddar med två toapappersrullar, av en för mig ännu outgrundlig anledning, kommer in till S och försöker fånga spindeln mellan rullarna- som gjort för att misslyckas. Han tappar spindeln som landar på hans hand och han flyger så högt att han nästan slår huvudet i taket. Spindeln ramlar ner på golvet och han dänger till den med ena rullen så hårt att hade den inte varit ihålig hade hela huset skakat. Behöver jag tillägga att den dog?
Spindeln fick det att krypa i skinnet på S, A och T, men förhoppningsvis har åtminstone de yngre somnat nu, utan allt för stor oro att det ska krypa in en spindel i munnen på dem. A berättade nämligen mycket pedagogiskt för sin bror att vi faktiskt sväljer spindlar då och då utan att veta om det. Sug på den karamellen om du törs!

Narnia- himmelriket här och nu

Det är alltid lika oväntat hur man hamnar i Narnia. För oss behövdes inget stort klädskåp utan bara en kort biltur till Tandådalen. På skidor i fina spår runt Kalven (fjället) låg snön tung på väldiga granar. Vi kunde skönja Aslan i  tystnaden och lugnet och hans närhet i de oändligt vackra vyerna. Faktiskt så var känslan att bara herr Tumnus saknades.

Fjäll i sol & snöstorm

Vi begav i solsken mot Lindvallen. Simon satte en väldig fart och vi åkte upp och ned i ravinerna. Från fjällkanten kunde vi se över hela dalen och milsvitt leden framför oss. Så är fjället när det är som bäst. Vi åkte kanske 5 km och sedan byttes sol mot snöstorm på bara ett par sekunder precis som det ofta gör uppe på fjället. Men alla kämpade på och Samuel sov gott nedbäddad i pulkan och när vi nått fjällkrönet vände leden neråt till Hemfjällsstugan. Gissa om det gick fort att åka 2 km neråt med vinden i ryggen! En välförtjänt lunch tog vi oss innan vi fortsatte vår färd nedåt och hemåt. En skön dag, lite genomblåsta men alla väldigt nöjda trots lite skoskav och kalla tummar.

En underbar dag

Igår gick både Tommy och jag tidigt från jobbet,så där vid tre. Vi packade bilen och åkte sju timmar till Credos fjällgård i Transtrand och Hemfjällstangen. Här är gott att vara. Vi har gått på tur på fjället nästan hela dagen i 10 minusgrader, vindstilla och strålande sol. Så vackert att det inte går att beskriva, barn som är nöjda, god mat och fantastiskt sällskap. Inget mer önskar jag mig i denna stund och jag är som så många gånger förut oändligt tacksam.

Kärlek

Ibland fascineras jag på ett direkt negativt sätt av människor som lyckats gå genom större delen av sitt liv utan att förstå vem deras nästa är. Det kan vara en person i 20-årsåldern men lika gärna en som är runt 70. Jag tänker att det finns så många i min närhet och längre ifrån att gilla och ha omsorg om. Som Simon sa en gång när han precis börjat skolan om sina klasskamrater: "Du mamma, det är konstigt att jag kan gilla så många, det får liksom plats hur mycket gilla som helst inuti mig".
Det är inte enkelt att älska sin nästa som sig själv, särskilt om man inte förstår eller vill veta vem som är sin nästa. Ibland är det en större utmaning än andra gånger. Som när man har bråttom hem efter jobbet och bilen framför får stopp och behöver bli bogserad åtminstone från platsen mitt framför trafikljuset. Eller när en uteliggare ber om pengar en tidig morgon på Korsvägen i väntan på spårvagnen, tar jag mig tid att följa med in på pressbyrån för att köpa den slitne mannen frukost med värmande kaffe? Andra gånger är det enkelt; som att ta hand om sina barn när hela familjen ligger däckad i influensa eller magsjuka, eller när man tar in posten åt en granne som är på semester. Men min nästa är ju också barnen och mammorna på skolan i Nakamtenga. De som jag inte träffat men som jag vet kan få ett bättre liv om jag bidrar med lite pengar, mappar och pennor till skolgången eller ett knoppussel till de mindre barnen.
Jag försöker se min nästa men självklart lyckas jag inte alltid. I alla fall; det som fascinerar mig med människorna som inte förstår är kanske inte bristen på kärlek utan snarare en för mig skev människosyn. Den synen att vi har olika värde....att  vissa är förmer än andra och att man då ska urskilja vilka som är värda att hjälpa.
Jag tror på Simons variant att det får plats mycket kärlek i hjärtat, kärlek som alla är värda. Jag varken kan eller kommer att kunna älska alla, men min bön är att jag ändå ska våga dela det jag har med de jag möter. Min nästa, varje människa med lika värde, men med olika behov.

En rastlös själ

Att vara rastlös upplevs ofta som negativt.....men jag tror inte att det alltid behöver vara det. Det kan vara positivt om man vet var man ska göra av rastlösheten, om energin tas tillvara och ger något som leder framåt.
Ord tolkas så olika. För mig är det viktigt med utveckling och förbättring  som den rastlösa själ jag är. Men erfarenheten lär en att en förändring inte måste vara en förbättring och ibland kan en förändring vara negativ på kort sikt men positiv eller utvecklande på lång sikt.
Ibland tänker jag att jag kanske skulle jag lugna ned mig en smula. Inte engagera mig i flera saker samtidigt och bara leva i att det som är, faktiskt, är ganska bra precis som det är. Men ganska snart inser jag att min rastlöshet inte grundar sig i att jag inte lever i nuet eller i att jag inte kan njuta av saker som de är eller i stunden som den är. Att leva i nuet och njuta av det ger tid för eftertanke även för den rastlösa.
Så jag ska fortsätta ta hand om min rastlöshet, som en del av det som är jag. För jag är glad att leva, och min energi ska jag även fortsatt försöka fokusera på mina medmänniskor, på eftertanke och på utveckling.
Ha det bra i torsdagskvällen!

VAB

Vi är lite krassliga i vår familj för tillfället. Det är väl bara pappan som är frisk. (Och det vågar jag knappt skriva för då blir han säkert dålig också :-)) Mest synd är det om Samuel som var sjuk redan förra helgen.  Han hade ont i örat en bra bit in på veckan.  Han var pigg ett par dagar o sedan i fredags är han mer eller mindre totalt utslagen i 40 graders feber. Lite snorig är han, men han verkar inte ha ont någonstans ialla fall. Till och med en ganska härdad förälder tycker att det är lite mycket när tempen börjar krypa upp mot 40.6,  hela barnet darrar av frossa och läpparna nästan blir lite lila. Dessutom vill han bara ha sin mamma, helst ska han vara i min famn eller gärna ligga tvärs över mig på ett konstigt vis, inte riktigt det som är skönast när man själv har feber och är genomtät i bihålorna. Simon har näsblod och ont i magen sedan några veckor värre än vanligt så där blir det  läkarbesök idag och Amanda är trött, snuvig och har huvudvärk. Tänk så det kan bli.

Det kändes inte helt bra att ringa sig vabbande till jobbet denna veckan igen. Jag har aldrig vabbat och varit borta från jobbet så mycket som nu och det är aldrig roligt. Dels så gillar jag ju att arbeta och dels så vet jag att det blir tyngre för kollegorna när det fattas en person. Men när jag funderade på det insåg jag att barnen bara varit marginellt mer sjuka än vad de brukar. Skillnaden är ju att vi inte kan gå om varann. Innan har jag varit hemma på förmiddagen och Tommy på kvällen, eller jag hela dagen och sedan har Tommy kommit en stund innan jag behöver åka för ett nattpass. Så detta känns som en av nackdelarna med att jobba dagtid och måndag till fredag.

Men men....samtidigt så försöker vi ha så mysigt som det bara går. Vi gottar oss i soffan under en filt, tänder en brasa och tittar på gammal VHS-film med Alfons Åberg och Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter. Simon och Samuel smaskar i sig isglass och sorbet i (nästan) obegränsad mängd. Med Alvedon och nässpray i kroppen orkar till och med den sjukaste att spela Memory en stund eller läsa alla Pettsonböcker som ett Pettsonmaraton.
Där emellan får man ta en tupplur och bara krya sig.

Jag är så tacksam att jag har barn att vabba och ta hand om, även när det innebär nattvak, oro, trötthet och frånvaro från jobbet. Att vi i vårt land faktiskt får betalt för att vara hemma med våra barn när de är sjuka är en förmån få förunnad. Och tänk bara att de allra flesta av oss både kan och har råd att gå till apoteket och köpa både Alvedon och nässpray om vi behöver det. Skulle det ändå visa sig vara bakteriellt finns det penicillin - och på en vecka mår vi ganska bra igen. Nästan för bra för att vara sant.

Nu ska jag ta hand om frukostdisken, bädda en och annan säng och slänga i en tvätt. Om jag hinner innan lilleman vaknar ska jag dessutom slänga mig i soffan och spela en sväng "Ruzzle" med en annan vabbande förälder så kan nog denna sjukdag också bli ganska bra.
Kram på er!