Vanligt- annorlunda för oss

I morgon börjar min tredje vecka på nya jobbet. Det är lätt att tro att omställning är anledningen till att jag inte bloggat alls det sista, men så är det inte alls. Mina arbetskamrater är trevliga, vänliga och hjälpsamma. En del av arbetet är nytt men mycket känns också hemtamt och vanligt. Jag som är van att sällan hinna andas mellan samtalen och patienterna , oftast med adrenalinet pumpande och full koncentration och fokus tycker det är mycket lugnt och fridfullt även när det är flera saker som ska göras samtidigt. Vad är då vinsten? Såååå mycket energi över!! Orken som jag saknat ett tag har kommit tillbaka. Jag har lust och kraft att tänka, fundera och reflektera; över det jag gör på jobbet, över mitt gamla arbete men också till den tid jag är hemma med min härliga familj.

I övrigt känner jag mig lite ambivalent. Det är flera saker i livet som man ibland måste välja. Jag känner ingen beslutsångest utan tänker att det kommer att ge sig, men det är inte utan att vi undrar vad som är meningen.

En busig 2-åring somnade till slut men nappen, lappen, favvodockan Olle, Pippi och vetekudde ( det är ett under att han själv får plats i sängen). Simon har haft ont i laktosmagen ett par dagar efter att han åt en kexchoklad och sover oroligt och kallsvettigt, kanske får han vara hemma imorgon. Amanda har pluggat franska, engelska och kemi så att hon ska kunna rida imorgon  men snusar nu på kudden.  Jag ska också krypa ned under täcket, läsa min bok och kanske somna innan maken kommer hem från innebandyn.

Morgonstund

Mamma välling nuuuu....dags att kliva upp helt enkelt. Tommy stensover efter en hård vecka med lite mer hushållsarbete än vad han är van vid. Simon och Samuel leker med flygplan, bilar och gubbar i en egen värld. Jag hör lillebror köra med storebror. Båda har en vilja av stål och är ruskigt envisa, men just nu verkar de bara ha mysigt. De morgontrötta tonåringarna sover nog ännu en stund. Så just nu är jag alldeles ensam vid köksbordet och vårt hus är ganska tyst och lugnt. En kopp starkt kaffe, min andaktsbok och jag är redo för dagen. Strax ska jag läsa på inför fortsatt dokumentationsprojekt på mitt gamla arbete....men först ska jag njuta av lugnet lite till.

Nya äventyr

I måndags började nytt arbete. Jag hoppas att arbete mån-fre och lite lugnare tempo ska ge mig mer energi för familjen och vännerna. Det är härligt att komma till en arbetsplats och känna sig välkommen, och det gjorde jag verkligen i måndags när jag kom till ortopedmottagningen på Mölndal. Mottagningsarbete är helt nytt för mig och väldigt annorlunda jämfört med allt jag gjort tidigare. Ändå kände jag mig väldigt hemma i ortopedin för visst har jag saknat den. Så nu ska jag öva in diverse koder och förkortningar och vänja mig vid att inte ha mer än fullt upp hela tiden. Det kan nog vara nyttigt ;-). Nu är det helg säger de som vet....så lite god mat och ett glas vin när Simon hämtats på basketen och Amanda hos finaste Dunken, det får det bli. Må så gott alla fina vänner!

Höst i solsken

Respekt

Nu är jag där igen, men jag blir sååå ledsen när skolan inte fungerar. Vår stora tjej har börjat i sjuan nu under hösten. Det är lite för rörigt för att det ska fungera i hennes klass. Hon har en hög med härliga klasskamrater med olika bakgrund och av någon anledning klarar inte alla som undervisar att hålla ordningen i klassrummet. Jag menar verkligen inte att det alltid ska vara helt tyst eller att man inte får ha roligt eller att man ska ta död på kreativiteten, men lite mer ordning, eller snarare respekt vore inte fel.
Jag har vänt ut och in på mig själv för att komma på hur jag gör/ kan göra för att mina barn ska lära sig respektera sina medmänniskor. För är visst handlar det om respekt och det blir en ond cirkel om en lärare eller elev inte kan visa respekt för sina medmänniskor och för vilka de är. Det handlar inte om att man ska vara tyst eller snäll, men någonstans måste man börja.
Är det något mitt arbete på SOS lärt mig så är det att om jag respekterar den som ringer och tar den på allvar, oavsett om nödsituationen är på riktigt eller inte, så får jag nästan alltid en kontakt som gör att inringaren respekterar mitt arbete, eller mig om man så vill. Så jag hoppas att mina barn lär sig att respektera och visa sina medmänniskor omsorg och uppskattning genom att jag försöker göra det. Att jag respekterar alla människor; små eller stora, oavsett bakgrund, otrevliga eller snälla och även de som är vana att inte bli respekterade som kriminella, svårt psykiskt sjuka eller människor med ett annat språk än mitt det är jag glad och tacksam för. Men det betyder inte att jag respekterar vilka handlingar som helst, men för mig är det en helt annan sak.
Min önskan är att varje lärare ska visa eleverna respekt på ett sådant sätt att de respekterar läraren tillbaka och även sina klasskamrater. Det är inte enkelt och det tar tid, annars vore det konstigt.
Men jag hoppas att det blir lugnare i Amandas klass, för arbetsmiljön de har just nu är inte bra. Varje elev ska enligt skollagen känna sig trygg och uppleva studiero så det ser jag fram emot att skolan tar tag i.

Samuels 2-årsdag

Samuel fyller två idag och vi förundras över honom varje stund. Amanda o Simon är lediga och Jimmy är hos oss, så vi passar på att gotta oss en stund i vattenpalatset innan eftermiddagens och kvällens kalasande. Än så länge är det här en sån där skön dag när allt funkar. Amanda har gjort tårta på morgonen, jag har bakat. Vi grattade en glad 2-åring på sängen som gillade sina presenter. Simon och Jimmy Packade när jag gjorde matsäckslunch. Nu njuter jag av kaffet medan Amanda bubblar och pojkarna åker rutschkana. Samuel som avgudar de stora killarna kan inte ha det bättre på sin födelsedag.

Höst

Höst är härligt. Idag är det grått, men ganska stilla o varmt. Jag hämtade Samuel och Hanna lite tidigare. Vi har gått en upptäcksfärd, lekt med kaninerna och nu gungar vi, det är favoriten. Livet är nu och det är gott.

Hur tänkte vi nu?

Idag har jag en förmiddag alldeles för mig själv. Samuel är på förskolan till lunch fast jag är hemma. Det kan man ha åsikter om, och det är det många som har. De som inte själva arbetar oregelbundna tider eller natt. Själv ska jag arbeta hela helgen, natt, halvnatt, natt och ganska många timmar, men att det då inte finns någon barnomsorg är det inte så många som tänker på.  För mig är det ett typiskt mått på att vi har det alldeles för bra, eller snarare inte uppskattar det vi har lätt blir  avundsjuka på de som har det annorlunda.....för det måste inte vara bättre för att avundsjukan ska uppstå.
När jag ögnar igenom insändarsidan i lokalblaskan är missnöjet det som slår emot mig. Jag menar inte att man inte får kritisera, men kanske vore det på sin plats med lite insikt en och annan gång. Insikten om vad vi faktiskt har. Någon klagar på den blivande tv-skatten..... jag undrar om personen ifråga kanske helt enkelt skulle klara sig bra utan tv?  Om inte vi som tittar på tv betalar omkostnaderna....vem ska göra det då?
En annan är upprörd över den missbruksvård som knappt existerar, över barn och anhöriga som far illa i missbrukarens spår. Hon lägger ansvaret på våra politiker och känner ett hopplöshet efter att Petzäll avlidit och ingen längre kämpar för bättre missbruksvård. En tredje klagar över att det blir allt svårare att starta skolor med spetskompetens och att man inte kan få bättre utbildning för att man är duktig. En fjärde är missnöjd över Sveriges bistånd till länder i tredje världen och tycker att vi borde lägga de pengarna på svensk vård och svenskt försvar, vilket i och för sig är ett konkret förslag.
Rent spontant känner jag att det är väldigt lätt att klaga och mycket svårare att komma med konstruktiv kritik och konkreta förslag. Ingen konstruktiv kritik på fyra insändare och bara ett konkret förslag som kanske dessvärre saknar verklighetsanknytning.
Tänk att de flesta av oss både har råd och möjlighet att ha tv för att inte tala om alla andra tekniska prylar vi mer eller mindre frivilligt omger oss med. När det gäller missbruksvården kan jag sorgesamt hålla med om att den är bristfällig.....men hur har missbruket uppstått? Kanske ska det inte bara satsas på missbruksvård. Vad är det som gör att vi svenskar mår allt sämre psykiskt redan i tidig ålder. Vad är det som gör att allt fler av oss saknar socialt nätverk? Vad kan jag göra för att människor i min närhet ska må bra och hur ska jag kunna hjälpa till att förhindra att mina barn och deras kompisar ens hamnar där?
Vi har en fanktastisk skola. Besparingar gör att de som undervisar är färre och så även materialet. Men det finns böcker, det finns teknik och det finns många hårt arbetande pedagoger. Visst är det viktigt med spetskompetens, men kanske ska vi ändå vara stolta över varje barn och ungdom som når sina mål och har inhämtat och kan använda den kunskap som är läroplanens mål. Och sist men inte minst så vet jag mycket väl som vårdpersonal att det sparas in och att allt inte fungerar smärtfritt i den vårdapparat vi har, men väldigt mycket är också väldigt bra. Så varför ska vi inte dela med oss genom bistånd till de som långt i från har allt det som klagats på i dagens tidning.
För att gå framåt, för att utveckla tror jag att vi måste börja där vi är, med glädje och tacksamhet över det vi har. Då kan kritiken bli konstruktiv och förslagen konkreta.

I lördags döptes lilla fina Tindraa. Min systerdotter. Hon är den allra vackraste och när jag fick äran att ta på henne dopklänningen, den som jag sydde till Amanda för 13 år sedan, log hon mot mig som bara bebisar gör. Med en glädje o kärlek helt utan hinder eller förbehåll. Så är vi alla värda att bli älskade och så älskar jag mina barn och mina syskonbarn. Därför är de var och en världens bästa och världens finaste.

Oändlig tacksamhet

 

Imorse när vi vaknade sken solen på en klarblå himmel och den kyliga luften var "hög" som den bara är så här års. Vi hade sovmorgon och gottade oss en stund i pyjamas, men ganska snart kallade solen på oss. Det blev en promenad längs spåret som ligger "runt hörnet". Vi packade Samuels sittrygga med fika, vatten och lunch och gav oss iväg. 3.3km samt biten till och från spåret blev det.  Inte så långt för mig, men för Samuel kan man tycka, men det var inte så lång bit han ville åka på min rygg.

Bananfika i solen: Samuel uppklättrad på en större sten och jag med näsan mot solen så klart. Vi tittade på lingon, blåbär, pinnar, kottar, fåglar och tusen andra saker som stigen har att erbjuda. I slutet av spåret hittade vi en perfket lunchglänta och vad tittade inte fram där under mossan- jo trattkantareller och gul trumpetsvamp. Lycka var att kunna fylla min skräppåse med svamp istället för skräp !

Idag har varit en helt vanlig dag,  och det är jag såå tacksam för och att jag får se glädjen i varje situation. Idag är jag tacksam för solen som tittade in genom mitt sovrumsfönster och som värmde vår förmiddagspromenad, Jag är tacksam för en glad och tålmodig 2-åring som verkligen är en gåva och som älskar att vara ute och upptäcka livet och verkligheten. För 2-åringens hand på min kind när han ska sova middag och för att få slumra till ett ögonblick med hans jämna sovande andetag bredvid mitt öra. Jag är tacksam för att vi har sängar att sova i, en dusch att värma stela leder i och ett kylskåp med mat som bara väntar på att bli tillagad och att få göra det tillsammans med barnen.

Jag är tacksam för 10-åringen som rusar in och ger mig en kram när han kommer från skolan och bubblar av iver att få berätta om litet och stort, för tonåringen som vet att hon är bortskämd och som vill läsa läxor med sin mamma. Jag är tacksam för ösregnet under trettonåringens fotbollsmatch och för mina varma regnkläder och för att se hur lycklig hon är när hon gör sådant hon gillar. Gud är god mot oss!

Jag lindar in tacksamheten och spar den i mitt hjärta till en dag jag behöver den och går ner till maken vid brasan. Hösten är min tid, den är skön.