What doesn´t kill you make you stronger

Det är inte ofta det blir att jag skriver här just nu. Största anledningen är att jag arbetar mer än jag gjort någon gång efter att älskade A (snart 15) kom till världen. Jag saknar det ibland men njuter av att det är tid för annat än att dela. Många gånger varje dag är jag tacksam... för allt möjligt. Ofta för min familj, mina vänner, mitt arbete, tak över huvudet och mat på bordet, men lika ofta för en okänd människa jag möter på vägen; liten eller stor, för solen som lyser, för en kopp kaffe, en runda i stan eller i skogen....listan känns oändlig.

 

Det har varit en tung vinter, jag har endast En hel natt sovit hårt och utan att vakna av smärta vid minsta rörelse och då mår jag ändå fantastiskt bra i min sjukdom och värk. Natten jag sov var natten innan vi åkte tjejvasan och det var en nåd, för kroppen kändes fruktansvärt sliten när jag somnade.  Så ni som bara vill läsa solskenshistorier och inte orkar med folk som gnäller ni kan sluta läsa nu. För imorse vaknade jag av rastlöshet i varje cell, när det kryper i hela kroppen så att inte ens själen får ro. Då stannade jag upp och bestämde mig att för en gångs skull gå till botten med oron. För rastlösheten är en av anledningarna till att jag inte gillar våren, det är inte min bästa tid.

 

Min kropp vill ha varmt eller kallt och inte det här mellantinget som nu varat sedan oktober.Då får jag ont, sover dåligt och blir allmänt en ganska trist människa att ha med att göra. Just denna evighetslånga ljumna vinter har nya utmaningar på jobbet och att få ihop det med resten av livet varit min räddning tillsammans med en man som alltid finns där och min knapp att sätta på och av alltifrån humör till trötthet och olika tankar. Det har gjort att jag ändå tagit mig igenom. När jag såg solen bryta genom molnen under en tidig joggingrunda i veckan tänkte jag att nu vänder det....nu kommer värmen, men jag hade glömt bort "våren".

 

Våren är ibland kall, ibland varm. Blåsig eller stilla, solig eller regnig. Borta är förvisso den stickande värken som gjort att jag vaknat när jag rört mig under vintern, istället molar det......precis i varenda led när jag är stilla och allra helst när jag ska sova. Kroppen vill vara i rörelse hela tiden och drar själen med sig - därav rastlösheten - att jag inte kan stå still är ren självbevarelsedrift - för vid rörelse molar det inte. Under många år har jag känt vårens oro men inte förstått den, säkert av anledningen att älta saker inte är min grej.  Visst hade det mesta i livet varit enklare om det varit svart eller vitt, men nu är det ju inte det.

 

SÅ, så länge jag är i rörelse orkar jag leva. Jag går upp, sminkar upp det smärtbleka ansiktet, med mycket möda får jag på mig kläderna och när jag promenerat till bussen känns det lite bättre. Innan vi kommer till korsvägen där jag kliver av hinner jag stelna till, men ytterligare en promenad gör susen. Fokus och struktur hjälper mig reda tankarna under dagen och när jag kommer hem värmer kramar från familjen min själ och träning mina leder. "What doesn´t kill you make you stronger" hade jag i öronen under min joggingrunda idag och så är det. Rastlösheten gör att jag inte gillar våren....men den får mig att överleva.

Ensam hemma

Det är verkligen helt tyst i vårt hus....hela härliga huliganskaran var plötsligt borta. T med store S, lille S och vår bonuskille J på landet hos farmor och farfar. Lite flykt från vår "verklighet" men lite att pyssla med tillsammans för rastlösa pojkar i alla åldrar. Strålande lycklig E är hos pojkvännen (som hon verkligen längtat efter) som är "hemma" under helgen. A och jag har varit på konfaläsning på förmiddagen och på vägen hem släppte jag av henne hos en klasskamrat för att göra skolarbete, så nu är det bara jag här. Stilla och lugnt, det är ruggigt ute men jag kan höra fågelsången.

Njuter av oplanerad egentid, har en ännu ostrukturerad plan på hur jag ska hålla mig sysselsatt, av att ha förmånen att göra sådant som jag gillar och tycker är roligt. Lite tårtbak inför morgondagens firande av dop i vår kyrka, en lång joggingrunda i blöta spår och städning av bilen (gillar när den är ren :-) ).  Ja ni ser ju....jag kommer nog klara att få eftermiddagen att gå.

Ha en skön lördagskväll alla!

Underbara dagar

 

Trögt

Idag begav vi oss ut på en något snöig tur. Från stugan ner för backen, lättare sagt än gjort. Det var HELT stopp. Upprepade gånger stannade jag och tog bort snön som fastnat i tejpen under mina skidor. Så där 10 cm tjockt lager, varje gång. Mycket uppför var det, säger de som vet. Tjejerna E och hade samma problem som jag i början men sen var de plötsligt borta. Glid....helt enkelt,  själv promenerade jag vidare. "Gå på tur" fick plötsligt en helt ny innebörd :-) Oerhört bra träning men knappast skidåkning. Familjen tog en extra tur till Norge i väntan på mamman vid Valdalsbygget för vem tror ni hade lunchväskan? Nåja det är inte varje dag som man promenerat en mil på skidor och ikväll är min rumpa och mina ben mycket tröttare trots att jag då ÅKTE mer än dubbelt så långt. Nu har vi mat i magen, spelar spel och läser läxor och imorgon ger jag mig på det igen, för det är underbart när det funkar. Kram på er!

Frukost

Med en lite halvkrasslig S snusande bredvid mig har jag sovit som en stock. Härligt när man vaknar vid sju och har sovit mer än två timmar längre än vanligt. M sitter mitt emot och laddar jägarsnus, T och de små hämtar pulka på fjällstationer och själv njuter jag av kaffe och utsikt med snö. Nyponsoppan är satt på termos och mackor för dagstur bredda. Strax redo för en dag på fjället. Skööönt.

På väg

Äntligen sportlov! Med lyxen att få åka till snö och fjäll i Dalarna, tillsammans med M och hennes barn. Vi startade vid sju i morse och lunchen intogs nyss efter halva vägen i FIlipstad. Så nu laddar vi med mer film för barnen och kaffe för de stora och räknar med att vara framme för att möta M vid bussen ikväll.

 

Höstvandring



Det finns många sätt att fira allhelgonahelgen. Vi packade ryggsäckarna och åkte tillsammans med familjen Ahlgren till Hyssna för att vandra Hyssnaleden och spendera natten i vindskydd. Det är inte alla år som det är så varmt att man kan gå utan vantar och första dagen var det bara några få regndroppar som föll på oss. Både Ines 5 år och Samuel 3 år travade mestadels glatt på. En och annan fikapaus, en sång eller två och däremellan både pölar att hoppa i och lite nötblandning gjorde livet enklare. Efter att ha genat sista biten kom vi fram till Hökås lagom till det mörknade vid halvfem.

 

Tält restes och några gjorde sig hemmastadda i vindskyddet innan det blev varma mackor, mums. Elden värmde gott och alla blev vi tidigt ganska trötta och kröp ned i våra sovsäckar med raggstrumpor och mössor på. Idag gick vi tillbaka mot Hyssna gamla kyrka och tittade på utsikten mot stora Hålsjön, vackert även om det var både lite regnigt och dimmigt. Sammanlagt kan man säga att vi trots lite ömma fötter har haft det riktigt bra. Nu blir det dusch och disk av trangia och kåsor innan vi tar film och myskväll framför brasan (inomhus denna gång).

 

 

 Amanda, Elin, Tove, Simon, Ines & Samuel

 startklara vid Hyssna gamla kyrka

 Vattenfallen vid Melltorps kvarn

 

 Bro vid Rya svarvruin

 Glafsered

 Vägen förbi jättegrytorna vid Ansered

 Simon tar vilopaus

 Kaffevatten

 Liagärde

St Hökås



Livet

Trött i huvudet efter en ändå ganska lugn dag på jobbet. Möts av en strålande lycklig liten kille på dagis som bubblar av prat : "älskar dej mamma" . Stora dottern med kompis lagar god lax till middag. Nu sträcker jag ut mig i min sköna säng, läser en god bok o hoppas att vår scout har en vecka att minnas på sitt läger. Tar det inte för givet och är därför tacksam för livet. 

Att våga ta ställning

Jag hörde pastor Lowman Oliver (Sanford, Florida) på tv när jag satte på morgonnyheterna. "Det är viktigt att ta ställning mot det onda,  för att inte ta ställning är det samma som att ta ställning för det onda". Här gällde det gällde en dödsskjutning av en 17-årig svart pojke där gärningsmannen, en vakt, blivit friad. Friad inte för att hans skuld inte kunde bevisas utan för att han hävdade nödvärn trots att 17-åringen var obeväpnad, vilket upprört många.

Lowman Olivers ord etsade sig fast i mig, troligen för att jag upplevt precis det han säger inte en gång, inte två gånger utan många gånger. Jag har extremt svårt att försöka vara neutral och inte ta ställning. Min man säger ofta att för mig är världen svart eller vit och har väldigt lite gråzoner, han har rätt och det är inte alltid positivt. Men de gånger jag försökt att inte ta ställning har det känts precis så som Lowman Oliver beskriver; att jag inte tagit ställning betyder att jag godkänner och bejakar det som inte är rätt. Och de gånger som människor runt mig uppger att de inte tar ställning i en fråga känner jag också precis så, de godkänner även det som är fel eller ont om man så vill. Varför kan min hjärna inte förstå, men det gör ont i mitt hjärta.

En eloge till alla er som vågar ta ställning och som följer ert hjärta och till er andra; försök se saken ur ytterligare ett perspektiv, våga prata och diskutera även om vi inte tycker likadant. Kanske kan vi lära varann något nytt och kanske kan vi ännu fler gånger ta ställning för det goda.