VAB

Vi är lite krassliga i vår familj för tillfället. Det är väl bara pappan som är frisk. (Och det vågar jag knappt skriva för då blir han säkert dålig också :-)) Mest synd är det om Samuel som var sjuk redan förra helgen.  Han hade ont i örat en bra bit in på veckan.  Han var pigg ett par dagar o sedan i fredags är han mer eller mindre totalt utslagen i 40 graders feber. Lite snorig är han, men han verkar inte ha ont någonstans ialla fall. Till och med en ganska härdad förälder tycker att det är lite mycket när tempen börjar krypa upp mot 40.6,  hela barnet darrar av frossa och läpparna nästan blir lite lila. Dessutom vill han bara ha sin mamma, helst ska han vara i min famn eller gärna ligga tvärs över mig på ett konstigt vis, inte riktigt det som är skönast när man själv har feber och är genomtät i bihålorna. Simon har näsblod och ont i magen sedan några veckor värre än vanligt så där blir det  läkarbesök idag och Amanda är trött, snuvig och har huvudvärk. Tänk så det kan bli.

Det kändes inte helt bra att ringa sig vabbande till jobbet denna veckan igen. Jag har aldrig vabbat och varit borta från jobbet så mycket som nu och det är aldrig roligt. Dels så gillar jag ju att arbeta och dels så vet jag att det blir tyngre för kollegorna när det fattas en person. Men när jag funderade på det insåg jag att barnen bara varit marginellt mer sjuka än vad de brukar. Skillnaden är ju att vi inte kan gå om varann. Innan har jag varit hemma på förmiddagen och Tommy på kvällen, eller jag hela dagen och sedan har Tommy kommit en stund innan jag behöver åka för ett nattpass. Så detta känns som en av nackdelarna med att jobba dagtid och måndag till fredag.

Men men....samtidigt så försöker vi ha så mysigt som det bara går. Vi gottar oss i soffan under en filt, tänder en brasa och tittar på gammal VHS-film med Alfons Åberg och Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter. Simon och Samuel smaskar i sig isglass och sorbet i (nästan) obegränsad mängd. Med Alvedon och nässpray i kroppen orkar till och med den sjukaste att spela Memory en stund eller läsa alla Pettsonböcker som ett Pettsonmaraton.
Där emellan får man ta en tupplur och bara krya sig.

Jag är så tacksam att jag har barn att vabba och ta hand om, även när det innebär nattvak, oro, trötthet och frånvaro från jobbet. Att vi i vårt land faktiskt får betalt för att vara hemma med våra barn när de är sjuka är en förmån få förunnad. Och tänk bara att de allra flesta av oss både kan och har råd att gå till apoteket och köpa både Alvedon och nässpray om vi behöver det. Skulle det ändå visa sig vara bakteriellt finns det penicillin - och på en vecka mår vi ganska bra igen. Nästan för bra för att vara sant.

Nu ska jag ta hand om frukostdisken, bädda en och annan säng och slänga i en tvätt. Om jag hinner innan lilleman vaknar ska jag dessutom slänga mig i soffan och spela en sväng "Ruzzle" med en annan vabbande förälder så kan nog denna sjukdag också bli ganska bra.
Kram på er!

God Jul

I vår familj är det tradition att starta julfirandet på eftermiddagen den 23e. Vi äter julmat och umgås med mina föräldar, syskon med respektive och syskonbarn. Under åren har vi blivit en ganska stor skara, och nu är det bara precis att vi får plats runt det stooora bordet (trots iläggsskiva) hos mina föräldrar. Det är härligt! I år extra lugnt eftersom det varit helg innan helgen och ingen av oss systrar ska jobba under julen och alltså ingen som behöver skynda iväg. Det är härligt med god mat, barn som för det mesta leker snällt och tycker mycket om varandra. Det blir tillfälle för många samtal; långa och korta, i skratt och på allvar, med stora och små.
Ikväll när vi kom hem föll snön med stora flingor och trots att det var sent och vi var ganska trötta kunde vi inte motstå frestelsen att ta en tur i kälkbacken hela familjen. Det killade i magen och det var lika mycket vi stora som kiknade av skratt i full fart eller när vi landade i lössnön. Snöänglar på marken och snökastning ingår så klart i en kvällsaktivitet som denna.

Mitt hjärta fylls av tacksamhet för vår familj, min som vi träffat i dag och Tommys som vi ser imorgon. Jag är tacksam för underbara vänner, för mat på bordet, tak över huvudet och en säng att sova i och nästan smärtsamt medveten om att det finns allför många som inte har det så bra som vi. På andra platser runt vårt klot saknas rent vatten och mat, det finns barn som saknar föräldrar och sjuka som inte har mediciner för lindring eller bot. I vår närhet finns ensamma i alla åldrar, hemlösa och barn (och vuxna) som lever i oro och rädsla på grund av t ex psykisk sjukdom eller missbruk hos dem de älskar. För allt för många är ångesten påtaglig under en högtid som jul.

Så ta hand om er (och de era), var tacksamma för det ni har och dela med er. Delad glädje är dubbel glädje, både i stort och i smått oavsett vem du delar med!

STOR  JULKRAM!!

Tack!

Tack alla ni generösa människor som bidragit till körkortspresenten. Det blev ett körkortstillstånd, handledarutbilning och en teorikurs. Det är härligt när man kan göra någon riktigt glad !
Kram på er och ha en fin torsdag!

Körkort?

Att ha körkort är en enorm frihet. Inte för att man måste ha en bil eller åka den, utan bara för att man kan, om man vill. Dessutom kräver många arbeten att man har körkort och oavsett var man bor så kan man ta sig dit man behöver. Men att ha råd att ta körkort är inte en självklarhet. Det är körkortstillstånd, handledarkurs, teorikurs, riskutbildningar, teoriprov, körprov och en hel del annat förutom själva övningskörandet.

I veckan fyller en tjej som jag tycker mycket om sjutton år. Hennes mamma älskar henne och hennes syskon över allt, men efter flera tragiska omständigheter räcker pengarna bara till precis det nödvändiga. Födelsedagsbarnet är en härlig tjej, världens goaste syster, en ärlig och lojal vän och en ansvarstagande dotter. Jag skulle sååå gärna vilja att hon fick en grundplåt till körkortet, i födelsedagspresent. Så jag tänkte att det inte får vara omöjligt....kanske skulle ni kunna hjälpa mig?  Några 50 lappar eller 100-lappar blir ju faktiskt ganska snart en födelsedagspresent till en tjej som behöver den och en hjälp för hennes framtid. Så kan du avvara den där 50 eller 100-lappen så hör av dig till mig!! anneli.e.hallberg@hotmail.com 

Luciadag

Vi har haft en intensiv höst. Amanda och Simon har sina aktiviteter på eftermiddagarna och Samuel växer så det knakar. Han är en stor kille som har mycket att prata om, hela tiden. Allt vill han och allt kan han, själv....så klart. Amanda går i sjuan och det är mycket med skolan, hon har ett par träningar kvar på fotbollen men har sedan beslutat sig att satsa lite mer på hästar och skola. För utan fina Dunken (hästen) klarar hon sig inte. Simon trummar på, han lär sig nytt hela tiden. Han har spelat med Smile (kyrkans barnkör),  spelar till all musik han får tag på och idag var han tomtetrummis i Strömskolans luciatåg (se bild nedan).

Den här veckan har jag legat totaldäckad i bihålsinflammation och feber. På tre dagar klarade jag bara korta stunder uppe. Idag är det lite bättre och  det känns som om febern börjar ge med sig. Nu hoppas jag att jag gjort mitt för den här vintern....jag som älskar snö och kyla. Samuel har velat åka skidor och pulka varje dag efter dagis, men det har bara blivit ett par varv runt huset eller en sväng i backen bakom huset. Sedan har vi bäddat ned oss framför the one and only för Samuel just nu "Pippi".

Ha ett skönt avslut på luciadagen/ Kram

 

 



Vanligt- annorlunda för oss

I morgon börjar min tredje vecka på nya jobbet. Det är lätt att tro att omställning är anledningen till att jag inte bloggat alls det sista, men så är det inte alls. Mina arbetskamrater är trevliga, vänliga och hjälpsamma. En del av arbetet är nytt men mycket känns också hemtamt och vanligt. Jag som är van att sällan hinna andas mellan samtalen och patienterna , oftast med adrenalinet pumpande och full koncentration och fokus tycker det är mycket lugnt och fridfullt även när det är flera saker som ska göras samtidigt. Vad är då vinsten? Såååå mycket energi över!! Orken som jag saknat ett tag har kommit tillbaka. Jag har lust och kraft att tänka, fundera och reflektera; över det jag gör på jobbet, över mitt gamla arbete men också till den tid jag är hemma med min härliga familj.

I övrigt känner jag mig lite ambivalent. Det är flera saker i livet som man ibland måste välja. Jag känner ingen beslutsångest utan tänker att det kommer att ge sig, men det är inte utan att vi undrar vad som är meningen.

En busig 2-åring somnade till slut men nappen, lappen, favvodockan Olle, Pippi och vetekudde ( det är ett under att han själv får plats i sängen). Simon har haft ont i laktosmagen ett par dagar efter att han åt en kexchoklad och sover oroligt och kallsvettigt, kanske får han vara hemma imorgon. Amanda har pluggat franska, engelska och kemi så att hon ska kunna rida imorgon  men snusar nu på kudden.  Jag ska också krypa ned under täcket, läsa min bok och kanske somna innan maken kommer hem från innebandyn.

Morgonstund

Mamma välling nuuuu....dags att kliva upp helt enkelt. Tommy stensover efter en hård vecka med lite mer hushållsarbete än vad han är van vid. Simon och Samuel leker med flygplan, bilar och gubbar i en egen värld. Jag hör lillebror köra med storebror. Båda har en vilja av stål och är ruskigt envisa, men just nu verkar de bara ha mysigt. De morgontrötta tonåringarna sover nog ännu en stund. Så just nu är jag alldeles ensam vid köksbordet och vårt hus är ganska tyst och lugnt. En kopp starkt kaffe, min andaktsbok och jag är redo för dagen. Strax ska jag läsa på inför fortsatt dokumentationsprojekt på mitt gamla arbete....men först ska jag njuta av lugnet lite till.

Nya äventyr

I måndags började nytt arbete. Jag hoppas att arbete mån-fre och lite lugnare tempo ska ge mig mer energi för familjen och vännerna. Det är härligt att komma till en arbetsplats och känna sig välkommen, och det gjorde jag verkligen i måndags när jag kom till ortopedmottagningen på Mölndal. Mottagningsarbete är helt nytt för mig och väldigt annorlunda jämfört med allt jag gjort tidigare. Ändå kände jag mig väldigt hemma i ortopedin för visst har jag saknat den. Så nu ska jag öva in diverse koder och förkortningar och vänja mig vid att inte ha mer än fullt upp hela tiden. Det kan nog vara nyttigt ;-). Nu är det helg säger de som vet....så lite god mat och ett glas vin när Simon hämtats på basketen och Amanda hos finaste Dunken, det får det bli. Må så gott alla fina vänner!

Höst i solsken

Respekt

Nu är jag där igen, men jag blir sååå ledsen när skolan inte fungerar. Vår stora tjej har börjat i sjuan nu under hösten. Det är lite för rörigt för att det ska fungera i hennes klass. Hon har en hög med härliga klasskamrater med olika bakgrund och av någon anledning klarar inte alla som undervisar att hålla ordningen i klassrummet. Jag menar verkligen inte att det alltid ska vara helt tyst eller att man inte får ha roligt eller att man ska ta död på kreativiteten, men lite mer ordning, eller snarare respekt vore inte fel.
Jag har vänt ut och in på mig själv för att komma på hur jag gör/ kan göra för att mina barn ska lära sig respektera sina medmänniskor. För är visst handlar det om respekt och det blir en ond cirkel om en lärare eller elev inte kan visa respekt för sina medmänniskor och för vilka de är. Det handlar inte om att man ska vara tyst eller snäll, men någonstans måste man börja.
Är det något mitt arbete på SOS lärt mig så är det att om jag respekterar den som ringer och tar den på allvar, oavsett om nödsituationen är på riktigt eller inte, så får jag nästan alltid en kontakt som gör att inringaren respekterar mitt arbete, eller mig om man så vill. Så jag hoppas att mina barn lär sig att respektera och visa sina medmänniskor omsorg och uppskattning genom att jag försöker göra det. Att jag respekterar alla människor; små eller stora, oavsett bakgrund, otrevliga eller snälla och även de som är vana att inte bli respekterade som kriminella, svårt psykiskt sjuka eller människor med ett annat språk än mitt det är jag glad och tacksam för. Men det betyder inte att jag respekterar vilka handlingar som helst, men för mig är det en helt annan sak.
Min önskan är att varje lärare ska visa eleverna respekt på ett sådant sätt att de respekterar läraren tillbaka och även sina klasskamrater. Det är inte enkelt och det tar tid, annars vore det konstigt.
Men jag hoppas att det blir lugnare i Amandas klass, för arbetsmiljön de har just nu är inte bra. Varje elev ska enligt skollagen känna sig trygg och uppleva studiero så det ser jag fram emot att skolan tar tag i.