Gårdagen regnade bort. Vi slappade o slöade i gott sällskap av Marta. Vårt äldsta gudbarn. Spelade lite spel, bakade, tittade på tv o kollade Martas körkortsteori. När Samuel vilat middag aktiverade vi oss en stund i bowlinghallen. Mamman sämst så klart men vi hade en trevlig stund!

Mera regn

Samuel är en liten ur & skur. Alltid vill han vara ute och aldrig vill han gå in. Han blir sååå arg! Idag har vi varit ute i ösregnet, hoppat i vattenpölarna o lyssnat på det porlande vattnet i dagvattenbrunnarna o bara sprungit omkring. Det finns alltså inget dåligt väder, bara dåliga kläder :-).

Älgsafari

Vi har haft en härlig helg. Jag har varvat arbete med att umgås med fina familjen Hagman. Sophie och jag lärde känna varann på grundutbildningen till sjuksköterska, fann varann direkt och sedan dess har vi varit bästa vänner. Vi delar sådant man inte delar med någon annan och jag är såå tacksam att vi alltid finns där för varann. Vissa dagar och tider känns milen till Huddinge alldeles för många och tiden mellan vi ses allt för lång. Men som det är med vänner så spelar det ingen roll när vi ses. Oavsett om vi är i Huddinge eller om de hälsar på i Kinna så kliver vi in och känner oss som hemma och det känns som om vi sågs igår.

Idag har vi varit på landet hos Tommys föräldrar. En mycket kall och regnig dag som denna kände vi oss extra bortskämda med vila och god mat. Gissa om vi alla blev mycket förvånade när Simon såg en häst på vägen när vi satt och åt lunch. Nu var det ingen häst utan fyra fina älgar som promenerade förbi strax utanför köksfönstret.

En regnig tur i skogen

Samuel är pappas kille....eller kanske ännu mer morfars kille. Det roligaste är bilar, bussar, traktorer och varför inte en såg. *Gillas*

Älskade unge

Det är en klyscha, men tänk att det bara är de unga som blir äldre! I onsdags fyllde Amanda 13 år. Vår lilla söta tjej som anlände en solig vårdag. Så många ögonblick av fantastisk glädje, skratt, oro, tårar och härlig vardag. Nu är hon tonåring med allt vad det innebär. En av hennes kompisars mamma skrev på facebook här om dagen att dotterns tonårskris låg i fas med hennes (dvs mammans) 40-årskris. Vi får väl se var vi hamnar. Jag hoppas i alla fall att hon vet att hon är den mest älskade ungen i hela världen och det kommer hon alltid att vara oavsett om hon är nyfödd eller 50 år.

Nu är det vår

Vissa tycker det är vår när det är en viss medeldygnstemperatur, andra när det kliar i ögonen av pollen och en tredje när man kan vara ute länge utan attt det är mörkt. I vår familj har vi andra definitioner. För Tommy är det när gatorna blir sopade, för Amanda när hon kan cykla till skolan, för Simon när vi sätter upp studsmattan.
De senaste fjortonde åren har våren för mig kommit den 28 mars, på Amandas födelsedag. Inte ett enda år utan solens värmande strålar och eftermiddagsfika utomhus. Imorgon är det Amandas födelsedag, Simon har satt upp studsmattan, vi har tagit fram cyklarna o idag har de sopat gatorna. Nu blir det hallon o björnbärspaj i solen på altanen. (Se matgladafamiljens blogg)

Känslostorm och glädjetårar

Vissa perioder av är jag extremt lättrörd. Skrattar med barnen eller åt Tommy ofta och mycket. Blir sur om jag är för trött och det behövs inte mycket för att tårarna ska komma oavsett om de kommer av glädje eller sorg. Ofta är känslorna närmare i tider när jag i varje ögonblick är tacksam för det som är mitt liv och att jag har det....som nu. I sin säng sover Samuel middag och jag sitter med näsan i solen insvept i en filt på altanen. Om en liten stund kommer Amanda och Simon från skolan.
Alla våra barn har varit mycket efterlängtade och till skillnad från många andra har det aldrig varit självklart att de skulle få finnas i våra liv. Att vi sedan skulle få Samuel när vi i stort sett gett upp går inte att beskriva i ord. Kanske är det därför som jag sitter här nu med tårarna rinnande ner för kinderna....de vill liksom inte sluta komma. När jag läser på Cissis blogg om deras första möte med "lillebror" ser jag nästan inte texten, och för att kunna se den fina bilden går det åt minst tio näsdukar. De har precis kommit hem från sin första, av tre planerade, resor innan de kan ta hem sin helt fantastiska adoptivson (ja alldeles snart adoptivson iaf, för det måste till fler och mer papper först....men snart). Texten är enkel och beskrivande och raderna andas förväntan, glädje och längtan men också oro och en absolut obeskrivbar kärlek. Vi träffade Cissi och Per  (och några andra trevliga) på vår adoptionskurs för snart 2 år sedan och även om det nu inte blev adoption för vår del så kommer människorna vi mötte där finnas i våra tankar länge länge och några hoppas vi få följa nu och då när våra och deras barn växer upp. Det är väl värt en sjö med glädjetårar.

Söndagsskola

Elimkyrkan har en härlig hög med barn (och vuxna) men idag var en hel hög på barnkörläger. Amanda, Simon o Filip var de tappra i dagens söndagsskola. Vi pratade om Maria o Marta och om att tjäna. Hur viktigt det är att ta sig tid för sina vänner o Jesus inte bara genom att serva o va trevligt utan genom att lyssna till varandra o göra saker tillsammans. Det vi gjorde var chokladbollar, riktigt mumsiga, som vi gjorde tillsammans!

Absolut obra sjukvård

Förra fredagen var vi på ögonmottagningen i Borås idag, Samuel 1½ år och jag, för Samuel skelar då och då. Vi hade egentligen fått ett besök nästa vecka, men läkarens barn hade fått vattenkoppor  så de ringde  för att höra om vi kunde ta en återbudstid nästa dag  kl 10.30. I alla fall, vi var i god tid och checkade in vid sjukhusets information  10.10. Efter 5 min väntan "checkade " vi in vid kvart över och befann oss efter ytterligare ett par minuter i ögonmottagningens opersonliga och mycket tråkiga väntrum tillsammans med 15 andra. Samuel är ganska tålmodig så att vänta i 30 min är inte besvärligt. Vi läste den enda barnboken i väntrummet tio gånger och Samuel undersökte brandsläckaren med tillbehör grundligt. Vi hann också 20 varv i korridoren. Sedan kände jag att det var läge att fråga om vi var bortglömda. "Nej då, det är bara lite förseningar". Under de ytterligare 63 min som vi väntade charmade sonen en och annan tant i väntrummet. En dam i personalen påpekade att det fanns leksaker i ett annat väntrum. Dessvärre hade nyfikne Samuel redan hittat både garaget, traktorn och "Rulle" som var hela leksaksutbudet.
Efter en och en halv timma (och 3 min), fick vi träffa en läkare som ropade upp Samuel i väntrummet utan att titta upp från golvet. Utan att aktivt titta efter oss....ja det är klar att han såg oss i ögonvrån, men ändå, gick han tillbaka in på sitt rum. Han hälsade inte på Samuel och inte på mig och en ursäkt för väntetiden hade jag i min enfald förväntat mig....men inte då. Det första han sa var "och varför är ni här då?" men undertonen, "nu får vi det här överstökat". Jag förklarade att ortoptisten bett oss höra av oss om vi hade problem, och att Samuel skelar och att ena pupillen är större än den andra ibland tycker vi är underligt. Han mumlade något ohörbart och undersökte Samuel 1 minut på varje öga. Svaret blev att" det är inget fel på hans ögon". Som van "ögonmamma" måste jag ifrågasätta detta starkt. Inget av våra andra tre barn som varit på kontroll har genomgått en undersökning kortare än 10 minuter. Så antingen var han extremt kompetent och behövde inte göra de vanliga undersökningarna, eller så slarvade han. Ni kan ju gissa vad jag tror!

För övrigt känner jag att vårdapparaten är på väg att gå helt åt pipsvängen. Frågan är vad man vinner på att ha gemensam anmälan. Det är opersonligt och mottagningarna är inte ombyggda utan det ser tomt och tråkigt ut när det hänger en sliten tyllgardin, eller möjligen en orangebrun-möstrad från 1972 i "luckan". Det är inte heller helt patientsäkert eftersom det inte nödvändigtvis är samma person som anmäler sig i entren (och visar legitimaiton) som sedan går till mottagningen. Så här efteråt är det enkelt att inse att vi inte alls fick en återbudstid utan att tidsbokningen helt enkelt dubbelbokat läkaren eftersom de inte kunde erbjuda tid nästa vecka och så tyckte läkaren mest att vi var i vägen.

En anmälan till patientnämnden och en till socialstyrelsen kommer det att bli, men hur det står till med Samuels ögon....det undrar jag om vi kan få veta?

Torsdag

Det är mycket nu...precis som det oftast är på våren. Det är härligt. Skönt med ljuset som kommer tidigt på morgonen och varar till middag. Jag jobbar mycket extra och familjen tycker det är ganska trist. Förhoppningen är att det ska bli ordning på personalsituationen ....snart. Igår när jag kom hem från jobbet mötte Maria mig och vi tog en solig promenad. Det är ungefär det jag behöver mest när jag kliver av bussen eftersom jag blir så rysligt åksjuk. Maken hade städat av när jag kom in och kvällen ägnade jag åt aprilplanering, det måste ju oxå göras.
Om en liten stund är det åter arbete som gäller. Jag ska lämna minsta gullungen hos mina fina föräldrar. Det uppskattas både av morföräldrar och av gullungen. Vi har laddat med en rask promenad. Ja den fick bli rask eftersom Samuel kommit på att han kan själv....typ allt. Ta på sig ytterbyxorna, välja jacka, hitta udda vantar, fast med dragkedjan fick jag till slut hjälpa till. Efter en stunds promenad insåg han dessutom att det var lättare att gå om skorna är på rätt fot. Men vi har haft mysigt. Nu mot nya äventyr.