Skvaller

Vi bor på en liten ort. Det är inte den minsta byhålan, det finns allt man behöver, apotek, post, dagligvaruaffärer, klädaffärer, vårdcentral o sånt men stort....näe det är det inte. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Fördelen är att det är ganska lugnt, promenad avstånd till det mesta och även om man inte känner alla så känner man igen och hälsar på ganska många. Vilket är både trevligt och ofta ganska bra.
När det händer något så sprids det både fort och effektivt, från mun till mun....risken är bara ganska stor att historien ändras och förvanskas på vägen. Beroende på vem som berättar, beroende på vilken relation man har till de som varit inblandade och beroende på vilken sinnesstämning både den som lyssnar och berättar är på. Dessutom hör det till...tror jag...att man är extremt nyfiken och gärna vill ha smaskiga historier. Så då kan det bli ganska konstigt. Typ absolut renodlat skvaller och det är jag inte så förtjust i.
Antagligen får man leva med det, men ofta känner jag ändå att jag måste ta ställning och det är ju svårt om man inte egentligen vet vad som hänt mer än i tredje...fjärde hand eller så. Situationen blir inte alltid helt enkel. Det jag känner är att skvaller, i verklig skvallerform, det vill jag helst vara utan.

IKEA

När mamman är trött efter halvnattsarbete, kom hem tre, somnade fyra, vaknade sju. Vad passar väl bättre än en stund på IKEA. Simon rekar till sitt nya rum, jag köper barnspärrar, Hanna får ett nytt kök o Daniel gott fika. Nu en sväng bland köksprylar o ljus innan vi beger oss hem.

Då var jullovet slut för den här gången. Vi har verkligen haft sköna dagar. Både i snö, i regn, i storm och i vårväder. Vi har aktiverat oss och vi har slappat....och bara haft det gott tillsammans med släkt och vänner. Barnen börjar först på tisdag så något blir det nog i morgon också någonstans mellan 02 imorgon bitti när jag slutar och 22 när jag börjar jobba igen. Sedan är det vardag hela veckan...och ganska som vanligt.

Skickat från min Sony Ericsson Xperia mini pro

Fridsamt

Idag är en fridsam dag....än så länge. Det är underligt hur lugnt det kan vara en lördagsmorgon. Samuel och jag skjutsade Amanda till stallet strax före åtta, jag tror vi mötte EN bil på vägen. Det är grått och trist ute och det var fortfarande mörkt när vi lämnade henne utanför ridhuset. Det känns som en dag när det är skönt att ligga kvar i sängen. En sådan dag när det inte kommer att bli riktigt ljust utan fönsterlamporna och en och annan ljusstake eller stjärna får lysa till kvällen. Jag kan tycka att sådana här dagar känns det som om hela världen tar ett djupt andetag, slappnar av och sover en stund till. Vi åkte till affären på vägen hem eftersom det behövdes storhandla i familjen Hallberg. Vår bil var den andra på hela jättestora parkeringen och det var ingen mer kund i affären på en lång stund. För mig är det ett sätt att ta ett djupt andetag, slappna av och hämta energi. Att gå mellan hyllorna och verkligen ha tid att välja det som passar oss bäst, det som jag tror att vår mat ska bli godast av. Se om det finns något nytt som vi inte provat innan eller kanske bara välja det vi är vana vid. Fridsamt.

Väl hemma igen smakar det nybryggda kaffet, med varm ångad mjölk precis så som jag önskar, milt och varmt. För mig är det ett bra sätt att börja dagen.

Tur man har en skön vagn när det blir för mycket kalas :-)

Födelsedagsmiddag hos fam Max

Vi har det så bra. Ikväll får vi äta födelsedagsmiddag hos fam Max för Mikael har nyss fyllt år. Så gott att träffas, äta o bara va. Fotona på barnen är helt uppställda...men de är alldeles för spontana för att vara stilla, så kan det gå.

Den finaste julklappen

Att man har världens bästa svärmor måste inte betyda att man får världens bästa julklappar. Men för mig är det så. Jag jobbade på julafton o juldagen när familjen var hos svärföräldrarna på landet o maken glömde mina klappar längst upp på en bokhylla där inte Lilleman nådde. Så jag fick dem först idag. Det är alltid lika spännande o kartongen som de mjuka paketen är inslagna i hör aldrig ihop med innehållet. I år var det de allra finaste o varmaste hemgjorda raggsockorna. Vad mer kan man önska sig? Jo ett par fina o urpraktiska grytlappar (bild kommer på matbloggen). Så tack härliga fina pyssliga svärmor! Utan dig o dina påhitt skulle vårt liv vara fattigt.

Mission Impossible

Mission impossible... så känns mitt liv just nu, det är inget gnäll utan bara en reflektion. Ändå känner jag att jag äntligen mår bra, är glad, pigg och mycket mer mig själv än vad jag varit under hösten. Det är väl underligt? Jag har verkligen allt jag någonsin skulle kunna önska....ja och mycket mycket mer. Rikligt välsignad.

Jag har tryggheten. Tak över huvudet och inte bara det. Ett litet pepparkakshus med allt man kan önska sig; dricksvatten i kranen, mat i kylskåpet, kläder i garderoben och fullt med saker som jag gillar men inte behöver egentligen. Jag har kärleken.  En man som jag älskar och som vill leva med mig trots att jag är den jag är och gör som jag gör. Vi har tre fantastiska barn, som vi är glada och stolta över varje stund, även när de bråkar, skriker och tycker att deras föräldrar faktiskt är både pest och pina. Att vara föräldraledig 50% ger mig och Samuel gott om tid för varandra, för Amanda och Simon, men också för våra vänner. Det finns utrymme för ett telefonsamtal, ett mail eller en kopp kaffe med föräldrar, syskon och de finaste vännerna, de som finns kvar även när vi inte orkar och när vi inte har tid, eller det helt enkelt inte blir av. Jag har ett meningsfullt arbete att gå till. Att gå till jobbet gör mig glad. Jag har aldrig haft ett svårare eller mer utmanande arbete men det är det som gör det så speciellt och att jag trivs. Mina arbetskamrater är speciella och utan dem hade det inte varit lika roligt att gå till jobbet, även om det är det bästa jag haft.

Men vad är det som tar min energi? Att almanackan är fullbokad är inget ovanligt, att ha små barn och sova dåligt av och till är jag van vid. Hårt arbete både hemma och på jobbet det gör jag gärna och med glädje och det fyller mig snarare med energi än tar den ifrån mig. Visst är jag orolig för både mina och Tommys föräldrar som inte är helt friska, för de är viktiga för mig och för oss och vi vill ju ha dem hos oss så länge det bara går. Men allt det där är håller balansen mot det som är riktigt bra, så vad är det som stjälpt mig? Sakta men säkert? Jag kan bara komma på en sak, men jag tror det räcker.
Under hösten har vi bytt schemasystem på jobbet. Vi jobbar fortfarande treskift men har i mycket mindre utsträckning möjlighet att påverka hur vi ska arbeta. På sikt kommer detta att gynna alla som ringer in och jag har full förståelse för att det är viktigt, det är ju för dem vi finns! Men för mig är det allt utom optimalt. Jag måste ställa om dygnet oftare än tidigare och fler gånger åt "fel" håll än tidigare. Dessutom kan jag inte påverka mina tider. Jag blir trött, grinig och orkar ingenting. Resultatet blir att jag får mer ont i lederna och svårare att sova och då blir humöret ännu sämre. Smärtan och tröttheten gör mig rastlös och hur bra mår man då? Det gör livet svårare helt enkelt. Den fulla almanackan blir ett problem, tröttheten går utöver det som jag  hade velat göra med barnen eller vännerna för att få ny energi och en liten oro växer fort till en stor när smärtan och tröttheten redan härjar kropp och sinne.
Det kan tyckas enkelt....att byta till något annat, men det är det inte. Jag har ju världens roligaste jobb och finaste kollegor, så jag vet faktiskt inte om jag vill.  Mission impossible alltså.

Samuel gillar att laga mat, undras vad som kan tänkas bli för mat nu? Helst vill han ha de riktiga grytorna så klart! Mellan målen är det mysigt att ha en storebror att gosa med....vad ska vi göra utan storasyskonen när lovet är slut?