Mission impossible... så känns mitt liv just nu, det är inget gnäll utan bara en reflektion. Ändå känner jag att jag äntligen mår bra, är glad, pigg och mycket mer mig själv än vad jag varit under hösten. Det är väl underligt? Jag har verkligen allt jag någonsin skulle kunna önska....ja och mycket mycket mer. Rikligt välsignad.
Jag har tryggheten. Tak över huvudet och inte bara det. Ett litet pepparkakshus med allt man kan önska sig; dricksvatten i kranen, mat i kylskåpet, kläder i garderoben och fullt med saker som jag gillar men inte behöver egentligen. Jag har kärleken. En man som jag älskar och som vill leva med mig trots att jag är den jag är och gör som jag gör. Vi har tre fantastiska barn, som vi är glada och stolta över varje stund, även när de bråkar, skriker och tycker att deras föräldrar faktiskt är både pest och pina. Att vara föräldraledig 50% ger mig och Samuel gott om tid för varandra, för Amanda och Simon, men också för våra vänner. Det finns utrymme för ett telefonsamtal, ett mail eller en kopp kaffe med föräldrar, syskon och de finaste vännerna, de som finns kvar även när vi inte orkar och när vi inte har tid, eller det helt enkelt inte blir av. Jag har ett meningsfullt arbete att gå till. Att gå till jobbet gör mig glad. Jag har aldrig haft ett svårare eller mer utmanande arbete men det är det som gör det så speciellt och att jag trivs. Mina arbetskamrater är speciella och utan dem hade det inte varit lika roligt att gå till jobbet, även om det är det bästa jag haft.
Men vad är det som tar min energi? Att almanackan är fullbokad är inget ovanligt, att ha små barn och sova dåligt av och till är jag van vid. Hårt arbete både hemma och på jobbet det gör jag gärna och med glädje och det fyller mig snarare med energi än tar den ifrån mig. Visst är jag orolig för både mina och Tommys föräldrar som inte är helt friska, för de är viktiga för mig och för oss och vi vill ju ha dem hos oss så länge det bara går. Men allt det där är håller balansen mot det som är riktigt bra, så vad är det som stjälpt mig? Sakta men säkert? Jag kan bara komma på en sak, men jag tror det räcker.
Under hösten har vi bytt schemasystem på jobbet. Vi jobbar fortfarande treskift men har i mycket mindre utsträckning möjlighet att påverka hur vi ska arbeta. På sikt kommer detta att gynna alla som ringer in och jag har full förståelse för att det är viktigt, det är ju för dem vi finns! Men för mig är det allt utom optimalt. Jag måste ställa om dygnet oftare än tidigare och fler gånger åt "fel" håll än tidigare. Dessutom kan jag inte påverka mina tider. Jag blir trött, grinig och orkar ingenting. Resultatet blir att jag får mer ont i lederna och svårare att sova och då blir humöret ännu sämre. Smärtan och tröttheten gör mig rastlös och hur bra mår man då? Det gör livet svårare helt enkelt. Den fulla almanackan blir ett problem, tröttheten går utöver det som jag hade velat göra med barnen eller vännerna för att få ny energi och en liten oro växer fort till en stor när smärtan och tröttheten redan härjar kropp och sinne.
Det kan tyckas enkelt....att byta till något annat, men det är det inte. Jag har ju världens roligaste jobb och finaste kollegor, så jag vet faktiskt inte om jag vill. Mission impossible alltså.
