Prestationsångest

Jag har alltid haft prestationsångest. Att alltid prestera mer i jämförelse med mig själv. Det är skillnad på prestationsångest och tävlingsinstinkt. Visst ville jag gärna ha alla rätt på en skrivning när jag gick i skolan, men inte för att vara bättre än alla andra utan bara för att vara nöjd med vad jag hade presterat och visat för mig själv att jag gjort mitt yttersta.

Så här års är en vanlig fråga vad man gjort på semestern. Det handlar om att ha gjort så mycket som möjligt, träffat så många som möjligt och helst ska det vara ovanliga saker som gjorts eller skett. För att inte tala om vädret, hur vi nu skulle kunna påverka det, helst ska det ha varit varmt och soligt. Det är många krav som ska uppfyllas för att "NÖJD" ska uppstå.

Vännen Markus skrev idag om klättring i sin blogg, om klättring som stundens konst, möjligt att han inte menar samma som jag,men för mig stämde det så väl överens med det jag redan igår tänkt skriva om prestationsångest. Om att njuta av de speciella stunder vi får. Varje stund går inte att njuta av och varje sak vi gör är inte stundens konst. Många gånger misslyckas jag, och med prestationsångest är det svårt att erkänna misslyckande för sig själv. Men de saker jag lyckas med eller de stunder jag verkligen njuter, de är stundens konst eller konsten av att vara i ögonblicket. Det kan jag uppleva först när jag lämnar prestationsångesten och lever i nuet som det är och inte tar något för givet.