Vaknar idag och har sovit såå gott. S har feber och mår inte riktigt bra, men det smattrar på husvagnstaket och vi kan sitta inne, kura och äta frukost. Det är så härligt. Jag har det fantastiskt bra, men kan ändå inte låta bli att tänka att det är grymt orättvist. Menar inte att alla tycker att samma saker är bra som jag, utan mer lite större.
Många har inte sovit gott. Hur många barn har frusit i natt? Hur många har sovit oroligt av rädsla? Så många vaknar till en dag till när det kliar i själen, när oron inte tar slut utan att de egentligen kan sätta fingret på vad som är fel. Det finns människor i vår absoluta närhet som inte har mat på bordet, som inte har tak över huvudet, av olika anledningar.
Så här i lågkonjunkturtider blir det inte bättre. Allt fler får slita hårt, allt fler har inget arbete att gå till. Det sliter hårt, på kropp, själ och ande. Allt fler kommer att sakna mat för dagen och ett arbete att gå till. Oron rister i kroppen, hur ska det kunna bli bättre.
Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?
Hej! Om S nu skulle bli lite krasslig så är det ju bra att pricka in en regnmysig dag...kan tänka mig att er husvagn har hög mysfaktor nu =)
SvaraRaderaDet du beskriver om människors situation är inte långt borta...och frågan är vad jag gör...?