Vart går gränsen?

Mina gränser är inte de samma som någon annans, men de senaste dagarna har jag funderat över hur olika det kan vara. Reglerar vårt samhälle tillräckligt hårt vart gränsen går?

Det finns många, många fler än vi vill veta eller se som varje dag utsätts för våld, psykiskt eller fysiskt. Hemma är inte den trygghet som det borde vara. Är det lugnt när jag kommer hem? Eller kan det jag säger, göra att en person i min närhet blir arg och våldsam. Det finns barn och vuxna som måste vakta varje ord och varje handling, hela tiden. Hur många gånger behöver man bli kallad elaka eller nedvärderande saker innan man själv tror att det är sant. Inte speciellt många gånger tror jag. Sanningen är inte längre "min" utan den som någon annan givit mig genom att kränka i ord och handling.

Jag blir ledsen och arg när jag tänker på att det finns människor nära mig, i vårt samhälle som inte känner sig trygga, inte ens hemma. En liten knuff, ett lätt slag, hur vet man att det inte blir hårdare nästa gång. Hur vet man vad som utlöser det? Vart går gränsen? För mig är det en självklarhet att en vuxen människa vet att man inte knuffas, pucklar på eller ens "på skoj" slår till, inte ens lätt. Jag önskar att det var en självklarhet att visa sina medmännsikor respekt, att inte säga elaka saker, att inte ljuga eller kränka. Jag vill lära mina barn att våld oavsett om det är fysiskt eller psykiskt inte är okej. Eller; inte bara "inte okej" förresten utan HELT OACCEPTABELT!

För alla är gränserna inte lika tydliga, men oavsett varför en person kränker, fysiskt eller psykiskt, är det helt oacceptabelt. Min personliga åsikt är att den som har kränkt en annan person, i ord eller handling, bör ta konsekvensen, inte den som utsätts. Jag önskar att jag inte ser bort om jag tror att någon, barn eller vuxen far illa. Jag hoppas att jag vågar ställa de obehagliga frågorna och i värsta fall ta de obehagliga svaren.

De som sätter ner foten och säger STOPP är beundransvärda, för det är inte lätt, men jag hoppas få vara en av de.