Min bästa tid är nu

Regn, regn och lite mer regn. Idag var det regn ute, fuktigt inne, tårar i hjärta, regn i sinne. Vissa dagar känns allt som vanligt, men idag var det jobbigt. Har haft en molande känsla som mensvärk hela dan och jag vet att jag inte borde ha det, blir orolig och ledsen.

För snart tre veckor sen var jag på återbesök på gyn efter missfall med infektion som följd (detta i början av maj, inlagd tre gånger om innan det blev någon ordning). Ialla fall så hade jag inte fått mens vid återbesöket och tydligen var slemhinnorna i livmodern fortfarande tjocka. Kände hur jag bara inte orkade mer. Fick en omgång tabletter för att mensen skulle komma igång och det är de som fått mig att åka känslomässig och hormonell berg och dalbana senaste veckorna. Jag tål verkligen inte mediciner. Enligt läkaren jag träffade skulle jag äta ytterligare en omgång om en månad (USCH) och sedan bli kallad för hysteroscopi i september för att se vad felet möjligen kunde vara. Då är det länge till september. En hel evighet minst. Men trots detta har jag lyckats att tänka på annat och njuta av många stunder. Men idag var det tungt!

Men sen, framåt eftermiddagen när det bara kändes mer hopplöst, ringde telefonen. Först var det bara någon som harklade i andra änden och la på, skyddat nummer. Men sen ringde det igen. Det var dr L. Min alldeles underbara barnmorska skrev en remiss till honom efter vårt andra missfall med tanke på min sjukdom. Men eftersom han har extremt mycket att göra och inte utreder någon med färre än tre missfall var hoppet att han skulle höra av sig inte så stort. Dr L undrade hur jag mådde, inte många läkare frågar det. Sedan undrade han vad som hänt vid besöket för tre veckor sedan för i min journal fanns ingen anteckning om uppföljning. Så skönt att någon mer än vi undrar vad som händer nu.

Vi kommer säkert aldrig att få reda på varför vi förlorat våra små änglar innan de blev klara för livet. Men vi får ialla fall uppföljning, för dr L ville gärna träffa oss nästa vecka och ta lite prover innan dess. Kanske kan vi ändå få veta varför min kropp känns totalt i obalans och om det överhuvudtaget är någon mening och fundera på om vi skulle vilja försöka få fler barn. Så skönt att inte bara vara lämnad åt sitt öde. Kände att den bästa tiden är NU. Finns det någon som inte behöver men som ändå bryr sig tillräckligt mycket för att försöka ta hand om oss, så ska vi också försöka. Försöka ta hand om varandra, vara tacksamma för den omtanken och ge den vidare. Hoppas vi / jag kan ge den vidare till någon som behöver men som inte förväntar sig det. Ta vara på nu, är inte min bästa tid nu så ska jag göra den till det, eller åtminstone försöka.