Om det inte vore mot min natur skulle jag genast sluta engagera mig både i andra människor och i olika sakfrågor. Trots att det sällan är någon som bryr sig om min åsikt eller det jag gör så kan jag bara inte sluta bry mig. Hur kan det komma sig? Det vore ju mycket enklare om jag inte trodde att alla kan förändra världen till nåt bättre, men att vi måste hjälpas åt och börja någonstans. Låter jag frustrerad...det är jag!
Det handlar inte om rätt eller fel, inte ens om att kompromissa, det handlar om att reagera. Jag känner mig så ensam om det. Och om man reagerar, hur i hela världen klarar man då att vara så likgiltig att man tänker "det är inget jag kan göra åt". AHHHHHHH

Så, nu vet ni..... och jag fortsätter engagera mig så fort frustrationen gått över.