Hur kan det komma sig att en del människor anser sig ha patent på vad som är rätt? Jag vet att T tycker att jag gärna ser saker svart eller vitt, men bara för att något är svart eller vitt för mig vill jag gärna kunna acceptera att andra kanske tycker att det är grått eller t om svart.

Kan man i en tvist hävda den enes rätt utan att lyssna på den andres historia eller perspektiv? Kan man hjälpa genom att utsätta den andre för hot och utpressning eller falska anklagelser? Kanske är det inte en självklarhet att någon av de två har rätt? Ska man då ta parti för den ene eller den andre eller är det bättre att ta parti för sanningen eller möjligen rättvisan? Vad gör man om det inte går att se vad som är sanningen?

En god vän till mig hade (nu för rätt länge sedan) varit på utbildning. Där hade de fått ställa sig på bordet. Varför? Jo för att se hur deras verklighet såg ut ur ett annat perspektiv. Jag brukar försöka ställa mig på bordet, ja kanske inte rent bokstavligt men ändå. Tänka att om jag vore du eller någon annan hur skulle denna verklighet då se ut för mig? Ibland blir jag klokare ibland bara mer förvirrad. Jag kan fortfarande hävda att jag har rätt, men bara efter stor eftertänksamhet och jag skulle aldrig medvetet ljuga eller vara elak mot någon. Jag hoppas att jag dessutom lärt mig, men jag övar fortfarande och blir aldrig fullärd, att kunna ändra mig efter att jag sett saken ur ett annat perspektiv.

Det jag undrar är; kan det finnas flera sanningar, eller är den samma oavsett perspektiv?