Vi är hos familjen Hagman, Johan, Sophie, William och Ella, i Vansbro där Johans föräldrar har en stuga med gäststuga på tomten. Ända till timmarna innan vi skulle åka igår förmiddags så visste vi inte säkert att det skulle bli av. Varken Simon eller Samuels förkylningar ville gå över och Sophie hade feber, frossa och begynnande bihålsiflammation. Men genom ett under, eller flera så mår alla bättre och idag har vi haft en härlig dag i skidbacken i Kläppen. Samuel och jag har bestigit snöberg, gungat och gått en långpromenad medan de andra åkte skidor. Snöberget var kanske 5 m högt och det tog Samuel säkert en halvtimma att komma upp, men han gav inte upp. Ett steg upp och ett halvt glidande ner...men snö är ju såå spännande för att inte tala om glädjen när han nådde toppen och kunde åka kana ner på andra sidan.Med risk för att verka för tacksam för att vara sant, så är det nog just det jag är. Just nu sitter jag i en varm liten stuga och våra tre helt fantastiska barn snusar och sover i sina sängar precis bredvid mig. Vi har väntat och längtat efter var och en av dem långt innan de fanns till. Men innan Samuel såg dagens ljus var stunderna av längtan, oro och sorg nästan outhärdliga, men kanske är det därför tacksamheten i stunden nu aldrig kan ta slut.

Vi har också förmånen att ha många fina vänner. Två av dem är Sophie & Johan. Sophie och jag lärde känna varann på grundutbildningen till sjuksköterska för sådär 17 år sen. Mycket har hänt sedan dess och varenda en av de sakerna vi delat gör att jag inte kan tänka mig att vara utan den vänskapen. Trots att vi bara ses ett par gånger om året, i bästa fall, känns det varje gång som om det var igår. Det är gott.

Nu ska jag snart sova, somna till tre älskade ungars andetag, så att vi kan åka lite mer skidor imorgon på sista dagen 2011.