Det är december. Inatt när jag körde hem från jobbet vid halvtre saknade jag de vita eller åtminstone frostbitna vägkanterna. Mörkret är så tätt, så nära och så kompakt så här års. Jag somnade gott i min säng och dagen har lysts upp av sol men också av besök av människor som är viktiga för mig och för oss. På förmiddagen kom Lena och Hanna en stund. Sen tog Samuel och jag en promenad. Jag njöt av frisk luft och Samuel var mest intresserad av hundar, katter och fåglar på vägen. På eftermiddagen kom allra finaste Frida, ett av våra gudbarn en liten stund. Hon fyller år på måndag och vi ville passa på att fira henne. I kväll har Jenny varit här på traditionellt pepparkaksbak. Sex stora plåtburkar med pepparkakor, skratt, samtal om vardag; glädje, funderingar och bekymmer, en stunds fika och duell i Sverigespel blev det under kvällens gång.

Nu har jag läst bloggar en stund och snart är det dags att sova. Läste Cissis (en av mammorna i vår adoptionsgrupp) blogg, hon beskriver längtan på ett helt fantastiskt sätt. För inte så länge sedan så visste vi inte vem den andra var och ändå känns deras längtan efter det barn de väntar på så verklig. Väntan som värker på ett ändå positivt sätt, som bara längtan efter att få älska kan göra.