Någon eller några har vandaliserat på kyrkogården här där vi bor. Tråkigt. Onödigt. Och naturligtvis inte rätt eller riktigt. När det händer något sådant, vilket det gör alldeles för ofta kan man bli både arg, ledsen och uppgiven. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera.
Kanske finns det en anledning till att dessa människor behöver få ett utlopp för sina aggressioner. Med största sannolikhet finns det en grund till deras ilska. Om tanken får sväva fritt är det lätt att sätta sambandet till en uppväxt där det saknats kärlek. Den kärlek som sätter gränser och lär ett barn, eller en ungdom respekt för medmänniskan.
Kyrkoherden i församlingen som det gäller var i tidningen idag, han talade om hur ledsna de berörda blir när gravar skändas på det viset som nu skett. Jag kan verkligen förstå att många är ledsna men artikeln är en konstig väg att gå med tanke på tidigare inställning. När jag stöttade min väninna som blivit misshandlad av sin fd make som arbetar i kyrkan fick jag flera mycket otrevliga mail där andemeningen var att jag borde hålla tyst och inte lägga mig i för "tala är silver och tiga är guld". Man ska inte ska lägga sig i andra människors förehavanden och absolut inte deras känslor. Det kan jag tycka går stick i stäv med hur situationen nu bemöts. De som vandaliserat slutar knappast vandalisera för att de "åker fast". Däremot tror jag tyvärr att uppmärksamheten som de får bl a genom tidningsartikeln snarare ökar risken att de vandaliserar igen, för de har fått den uppmärksamhet de kanske sökt i många år. Min åsikt är att kyrkans ledare istället för att stänga ute människor som vill väl och som vill leva i kärlek till sin nästa, tillsammans med församlingen borde visa människorna runt omkring kärlek.
"Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon" är en textrad från en av Simons kristna barnskivor och det är nog det jag vill åt. Om de som är kyrkan kan dela med sig av den kärlek och omsorg de får av Gud och vågar vara medmänniskor istället för att racka ned på dem de möter och stänga ute de som är obekväma. Då skulle fler människor få del av kärleken, en uppmärksamhet som man aldrig kan eller behöver förtjäna. Den kärleken som sätter gränser och som lär varje individ respekt för sin medmänniska och då skulle ingen behöva eller vilja välta gravstenar för att få uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar