Idag har det varit en sådan dag jag brukar önska att jag ska slippa.... eller att de åtminstone inte kommer allt för ofta. Morgonen var god, vädret var vackert men arbetet har varit tungt idag. Möten med människor i kris; hysteriska, uppgivna, ensamma och alla de möten som aldrig kommer att kunna beskrivas i ord eller känsla. De som bara är. Om jag har hundra samtal en dag så är det ändå några jag minns mer och längre.
Ikväll fick jag en kopp te hos min allra bästa Lena. Det är härligt med en vän som bara finns där. Hon vet att jag aldrig kan berätta...och ändå finns hon där och lyssnar, på det som aldrig blir sagt liksom. Jag har dessutom fullt med kollegor som förstår precis hur en jobbig dag är. Lena frågade mig hur man kan gå vidare efter de tyngsta samtalen och dagarna. På det finns inget svar. Men när jag får tänka efter så är svaret just det; fina kollegor som finns där, en kärleksfull familj och fantastiska vänner. Tänk om alla dessa underbara människor visste att det de gör för mig ger mig kraft och tålamod att hjälpa alla de som ringer.