"ORKA" är för vår 11-åring det nya uttrycket för att "det orkar hon inte alls". Jag har lite svårt för det uttrycket, för jag vet ju att de flesta av oss orkar mycket mer än vi tror. Men imorse kände jag precis så "ORKA". Visst har mina leder blivit bättre sedan jag fick börja med cortison igen för en vecka sedan, jag är inte svullen, det dunkar inte som om de ska sprängas och jag kan gå upp utan att Tommy behöver hjälpa mig. Men det innebär inte att jag inte har ONT! Nästan överallt hela tiden....vet att det låter osannolikt men det är precis så det är. Jag vill helst inte klaga, samtidigt så vet jag att många av er som läser faktiskt vill veta hur det är, på riktigt. Det här är den mindre sminkade versionen. När vår dröm om graviditet och ett litet till liv i vår familj gått i upplevelse känner jag mig extremt otacksam som klagar, det är så fantastiskt och även när det är som värst känns det som om det inte spelar någon roll. Jag har ju valt själv! Samtidigt blir jag väldigt trött...i natt har jag kräkts galla många gånger, kommer inte längre ihåg hur många och när foglossningen härjar som värst då kan jag inte ligga på nåt håll, än värre sitta. Det är då det känns "ORKA"
Men när jag tvättat gruset ur ögonen, tagit värktabletter och fått behålla dem, när solens första strålar tittar in genom husvagnens öppna taklucka. När jag fått njuta av havsbris och sol i en haltande morgonpromenad utmed havet och barnen är kramsjuka när jag kommer tillbaka. Efter en varm dusch, en kopp kaffe bryggt av kärlek med precis lagom mycket mjölk och lite filmjölk i min ömma mage. När babyn rör sig mjukt och försiktigt bara för att påminna mig om sin existens.....tänk då orkar jag precis hur mycket helst!
Du har helt rätt: jag vill vetahur du har det, på riktigt!! Önskar att min önskan, om att de jobbiga sakerna kunde försvinna, kunde hjälpa.
SvaraRaderaSkönt att höra att ni har det så bra, både med Gotland och livet. Fortsättbrygga kärlekskaffe, det hjälper!
Kram, kram.
Orkar mer än man tror, det gör vi människor.
SvaraRaderaDet är ett helt ok ord, ibland - för visst måste man få tycka det är jobbigt även om man är hur lycklig som helst för de små liven som växer inom oss.
Det är jobbigt när man inte kan sitta, ligga eller gå några långa stunder, svårt att sova och som du kräkas mest hela tiden. Men vi vet ju att det kommer något härligt av det - och precis som du skriver - då orkar man hur mycket som helst igen! Kram
Även om jag inte haft annat ledont än foglossning så kan jag ana ett uns av det du upplever. Och vet hur det är att fundera på hur man kan vara så oerhört dum så att man FRIVILLIGT ger sig på detta. Även om belöningen är underbara stjärnor.
SvaraRaderaDet finns fortfarande situationer jag har svårt för att hantera emotionellt även om det är över fjorton år sedan sist. Som att få magsjuka. Då kan jag få riktig ångestpanik. Även om jag VET att magsjuka brukar gå över kommer min kropp ihåg hur det var när det 'aldrig' tog slut. Låter banalt när jag skriver om det men så är det.
Och jag vill höja ett litet, litet varnings ord för metoder som typ Feldenkreitzövningar etc som ska vara bra för kroppskännedom, kroppskontroll och smärta. Små rörelser, jovisst, men, men... Ett bäcken som upplevt foglossning hänger kanske ihop genom att man hittat sätt att stabilisera det. Att då försöker lösa upp spänningar etc är inte alltid någon höjdare, det kanske är just det som håller ihop. Om det sedan blir ishalka och man tar ett endaste lite snedsteg så kommer kroppen ihåg hur det var, för så länge sedan. Ingen egentligen tröst, utan mer en form av medtanke, om än med ett antal år i bagaget. Nu kanske någon vän av Feldenkreitsmetoden flår mig, men!
Kram och hoppas att ni får en fortsatt fin semester. Vilken härlig bild från muren!