I-landsproblem

Jag skäms lite faktiskt. Barnen börjar skolan idag och var iväg redan tidigt så nu är jag alldeles själv. Båda tyckte att det var hemskt orättvist att jag skulle få vara hemma.... tänk om de visste hur gärna jag bytt med dem! Jag saknar att gå till jobbet, saknar att jobba, saknar själva arbetet och mina härliga arbetskamrater. Ja ja jag vet det skulle aldrig gå. Jag bara kräks och har ingen ork...ALLS. Men i alla fall. Vi ser så fram emot att vår lilla busbaby ska komma, men jag ser också fram emot och längtar efter att kunna jobba igen. Visst är det ett världsligt problem och ett minilitet.... men så kan det kännas.