Min syn på saken

Tänk, jag tycker inte att man får kränka sin fru och sina barn, eller sin man och sina barn heller för den delen. Självklart sker det ibland när man är arg eller ledsen, men då är det viktigt att ha nära till ett "förlåt". Det jag menar är den upprepade kränkning som vissa människor utsätts för, ibland år efter år. Jag kommer aldrig tycka att man får kalla sin fru för subba eller menlösa fjortis, inte ens en gång när ingen hör, men absolut inte om och om igen. Ingen ska behöva bli utsatt för nedvärderande kommentarer, särskilt inte hemma! Det kommer aldrig att bli okej i mina ögon att buffa på och knuffa med knytnäve, även om tonåringen är provocerande. Vilken tonåring som blir kallad "feta djävla as" provocerar inte ?

Det är gräsligt att att både kyrkan och myndigheter håller den som kränker bakom ryggen. Lite får man väl tåla! är deras paroll. I kyrkan kan man säga till den som berättar att man tror på honom eller henne, men sen ser man till att den som kränkt och betett sig illa bara kan låtsas som att inget hänt, bara fortsätt kränka, det är inga problem....du är ju bra på något annat, så så farligt är det väl inte? Myndigheterna råder att anmäla, men när anmälan kommer till åtal skyddas bara den som slagit eller kränkt.... så vida det inte finns starka bevis. Det räcker inte med ett blåmärke eller ett vittne som vid andra tillfällen sett och hört fysiska och psykiska kränkningar.

Att komma dit att man vågar berätta för någon är att ha övervunnit sig själv. Varför, varför skulle en människa som till slut vågar tala om vad som hänt ljuga? Det är såå ledsamt att samhället inte vågar tro på de som berättar. Enligt rättssystemet är det bara det som syns som hänt. Så om du blir av med din plånbok, förvänta dig ingen hjälp om inte flera människor sett precis vad som hänt. Helst ska deras historier dessutom inte stämma överens för då har du bara hjärntvättat dem. För det är så man blir behandlad om man polisanmäler fysisk och psykisk misshandel.

Barnen då? vad händer med dem? Det som händer är att barnen och den förälder som blivit kränkt endast har skyldigheter och den som kränkt bara har rättigheter. Rätt att tala om när och hur det passar att träffa barnen, en stund då och då för att göra något kul, men inget ansvar för vardagen eller de vardagliga göromålen. Och vad händer nästa gång föräldern kränker med ord och handlingar? Då när inte ens den andre föräldern finns där för att skydda? Barnen är och förblir rättslösa i den situationen.....hur känner de sig och hur blir deras framtid?