Ultravasan

Älskade vännen Sophie har nog rätt i att vi är lite galna i vår familj. Det är vad som gör oss till just oss. Tommy fick en julklapp av mig- att vi tillsammans skulle genomföra UltraVasan 45, dvs att man typ springer halva Vasaloppet. Även om han inte rakt ut sagt det så har jag på något sätt vetat att han funderat på att någon gång i livet göra en Marathon. Nu är vi här och har idag sprungit 4.5 mil vardera. Det kan ju lätt verka tokigt =)


Men jag tror inte att det kanske är så tokigt som det verkar. Vi har alla olika förutsättningar i våra liv. Vissa saker kan vi inte påverka, men det är de vi kan påverka som gör livet till just vårt och oss till dem vi är.
Jag har haft ont i mina leder hela mitt liv. En tärande molande smärta som är svår att förstå och som aldrig någonsin går över och som man inte kan förstå om man inte haft den. Den gör att det är svårt att sova om nätterna, svårt att koncentrera sig om dagen och den går aldrig, och då menar jag aldrig, riktigt bort. Jag har alltid haft ont, men när jag var i tonåren skylldes det på att jag dansade. Men när jag blev 20 och smärtorna tilltog, nu med kraftiga svullnader fanns liksom inte så mycket att skylla på.


Varenda medicin som finns har jag testat, både de med lite och mycket biverkningar. När jag var 22  sa min reumatolog att hon inte visste vad mer hon skulle hitta på och att min aggressiva reumatism troligen skulle placera mig i en rullstol när jag var runt 30-35. Det är ett besked som jag aldrig kommer glömma. Just då bestämde jag mig för att det inte skulle hända - no matter what. Det var och är för mycket liv i mig för det.


Sagt och gjort, trots fruktansvärda smärtor fortsatte jag träna - det jag kunde och lite till. Det blev värre, men ingen kunde säga att det berodde på träningen. När jag 25 år gammal väntade vårt första barn ( en resa som tåls att säga mycket om, men det tar vi en annan gång) träffade en ny sjukgymnast, förändrades mitt liv. Hon utmanande både mig och de läkare jag träffat. Hon sa att det jag mår bra av, även om det gör ont - inte är farligt och att jag måste våga lita på min känsla. Det har betytt oerhört mycket för mig.


Om någon av er sagt till mig när jag började löpträna (eller snarare jogga) för 3 år sedan att jag idag skulle springa 4.5 mil hade jag skrattat lite och sagt att det kommer nog inte att hända. Det som hände var att min fina vän Karin utmanade mig att göra tjejklassikern.


Första gången i spåret tog jag mig fram 500 m innan jag fick ringa Tommy att han skulle hämta mig. Men om min kropp klarar 500 m så klarar den 600 och helt tydligt så småningom 4.5 mil. Men vägen dit har varit lång och innehåller  blod, svett och tårar. Men det är värt varje sekund.


Idag har vi haft en härlig löprunda i skogen- visst har jag gått vissa partier, men jag gjorde det! När vi åkte hit lyssnade vi på framgångspodden och Anneli Pompe. Hon sa något som jag tror jag alltid levt efter men som jag aldrig sagt ord på: "Om min kropp klarar det här - vad klarar den mer?"


Så har jag känt många gånger och känner nu. Min artros i höften känns verkligen efter denna dagen, ont ont ont. Men jag klarade det, och jag kommer snart att må bättre. Så frågan kvarstår =)
Om jag klarade det här? vad klarar jag då?


Lördagskram till  er alla där ute