Hur tänkte vi nu?

Idag har jag en förmiddag alldeles för mig själv. Samuel är på förskolan till lunch fast jag är hemma. Det kan man ha åsikter om, och det är det många som har. De som inte själva arbetar oregelbundna tider eller natt. Själv ska jag arbeta hela helgen, natt, halvnatt, natt och ganska många timmar, men att det då inte finns någon barnomsorg är det inte så många som tänker på.  För mig är det ett typiskt mått på att vi har det alldeles för bra, eller snarare inte uppskattar det vi har lätt blir  avundsjuka på de som har det annorlunda.....för det måste inte vara bättre för att avundsjukan ska uppstå.
När jag ögnar igenom insändarsidan i lokalblaskan är missnöjet det som slår emot mig. Jag menar inte att man inte får kritisera, men kanske vore det på sin plats med lite insikt en och annan gång. Insikten om vad vi faktiskt har. Någon klagar på den blivande tv-skatten..... jag undrar om personen ifråga kanske helt enkelt skulle klara sig bra utan tv?  Om inte vi som tittar på tv betalar omkostnaderna....vem ska göra det då?
En annan är upprörd över den missbruksvård som knappt existerar, över barn och anhöriga som far illa i missbrukarens spår. Hon lägger ansvaret på våra politiker och känner ett hopplöshet efter att Petzäll avlidit och ingen längre kämpar för bättre missbruksvård. En tredje klagar över att det blir allt svårare att starta skolor med spetskompetens och att man inte kan få bättre utbildning för att man är duktig. En fjärde är missnöjd över Sveriges bistånd till länder i tredje världen och tycker att vi borde lägga de pengarna på svensk vård och svenskt försvar, vilket i och för sig är ett konkret förslag.
Rent spontant känner jag att det är väldigt lätt att klaga och mycket svårare att komma med konstruktiv kritik och konkreta förslag. Ingen konstruktiv kritik på fyra insändare och bara ett konkret förslag som kanske dessvärre saknar verklighetsanknytning.
Tänk att de flesta av oss både har råd och möjlighet att ha tv för att inte tala om alla andra tekniska prylar vi mer eller mindre frivilligt omger oss med. När det gäller missbruksvården kan jag sorgesamt hålla med om att den är bristfällig.....men hur har missbruket uppstått? Kanske ska det inte bara satsas på missbruksvård. Vad är det som gör att vi svenskar mår allt sämre psykiskt redan i tidig ålder. Vad är det som gör att allt fler av oss saknar socialt nätverk? Vad kan jag göra för att människor i min närhet ska må bra och hur ska jag kunna hjälpa till att förhindra att mina barn och deras kompisar ens hamnar där?
Vi har en fanktastisk skola. Besparingar gör att de som undervisar är färre och så även materialet. Men det finns böcker, det finns teknik och det finns många hårt arbetande pedagoger. Visst är det viktigt med spetskompetens, men kanske ska vi ändå vara stolta över varje barn och ungdom som når sina mål och har inhämtat och kan använda den kunskap som är läroplanens mål. Och sist men inte minst så vet jag mycket väl som vårdpersonal att det sparas in och att allt inte fungerar smärtfritt i den vårdapparat vi har, men väldigt mycket är också väldigt bra. Så varför ska vi inte dela med oss genom bistånd till de som långt i från har allt det som klagats på i dagens tidning.
För att gå framåt, för att utveckla tror jag att vi måste börja där vi är, med glädje och tacksamhet över det vi har. Då kan kritiken bli konstruktiv och förslagen konkreta.