Vi har längtat sååå länge, och längtar ännu. Men på ett annat sätt. Kanske, kanske vågar vi nu tro att det ska gå bra. Förra veckan var vi och tittade på en liten baby som växer i mig. Sju centimeter från rumpa till huvud, ben som sparkade och ett litet hjärta som slog. Det absolut finaste jag någonsin sett. Ett litet mirakel.

Jag mår illa och kräks men vad gör väl det? Utan min medicin mot värken har jag svårt att röra mig, särskilt på morgonen, men det känns inte ens som en uppoffring. Under alla våra missfall har jag blött någon gång under de första 13 veckorna, inte den här gången. Den här gången känner jag mig dessutom gravid. Det är härligt och jag hoppas att det tyder på att det kommer gå bra. Graviditeten är i vecka 15 och magen börjar bli lite rund. Det gör mig så lycklig.

Det är med delade känslor vi har tagit en paus i vår adoptionsprocess. För den kräver engagemang och funderande och det var ett stort steg för oss att påbörja den. Vi hade börjat längta efter att längta och vänta på ett barn som behövde oss. Glädjen är att vi nu ännu mer känner och vet att det finns så många bra föräldrar till de barn som desperat behöver föräldrar.